Plus tard.

- Ska du gå och lägga dig?
M:- Ja, börjar tidigt imorrn.
- Ok, jag ska bara se ett avsnitt till av Doctor Who, jag går och lägger mig sen.
M: - Ah, the TARD-lord.
- Han är inget tard. Ta tillbaka det där.
M: - Kom igen , han har ju tillochmed en TARD-is.
- Han är gjord av awesome och du är dum i huvudet.
M: - Men han är så platt som karaktär. Vad är hans story liksom? INGEN!
- Åh, baby, don't get me started on the Time-war. Du har ingen aning! Om du bara såg ett par avsnitt med mig så skulle du förstå!
M: - TARD-war.
- Nu blir det assrape!

Dessutom

Har vår spis gått sönder (det började brinna lite i den i fredags) sådär en halvtimme innan alla tar helg och eftersom Elextrolux inte har nån sorts jourverksamhet står vi utan spis till på måndag. Då de ska RINGA mig. RINGA. Inte ens säkert att spisproblemet blir fixat på måndag mao. Det är fett jobbigt. När jag och syrran flyttade isär fick hon min mikro (ett beslut jag står fast vid, jag skulle använda den sällan eller aldrig men den hade som vart fiffig i den här sitsen) så igår hann jag bli så hungrig att jag slängde LCHFen åt sidan och köpte hem pizza. Nu sitter jag och fiser konstant.
Kan man laga mat på kaffebryggsplattan? Steka lite bacon?
/desperat & hungrig kvinna

Inte helt omotiverat

Det här är nog ett av de få självporträtt jag gjort som faktiskt tjänar ett syfte och som jag bara inte svängt ihop för att jag är oinspirerad men tecknarsugen. Det ska användas till något (vad exakt tänker jag inte dela med mig av än) men jag känner ändå att jag kan dela med mig av det. Fort gick det att göra iaf, något jag är svinglad för för veckan framöver kommer jag ha shitloads att göra och jag kommer förmodligen vara helt kollrig i huvudet. Men det är fine. Det blir bra. Fan, är klockan 3? Där ser man.

"Never put off until tomorrow what you can do the day after tomorrow."

- Mark Twain.

Jag har grejer jag borde göra. Istället gör jag...sånt här*. SÅHÄR BLIR DET NÄR MAN FÖRSÖKER GÖRA OM SIN HOBBY TILL SITT JOBB! Då måste man ersätta det med något. Vissa snöar in på andra världskriget, andra onanerar. Jag... photoshoppar in djur över min vagina. You got a problem with dat?

*Also, Jag försökte efterlika ett relativt känt foto i den här bilden på den tid min attentionspan tillät medan jag fipplade med självutlösaren. Kudos till den som vet vilket.

Det är den tiden på året igen.

Den tiden på året då galor utspelar sig, då tidningar färgas rosa och helt vidriga meme skickas runt på Facebook med uppmaningen att kryptiskt beskriva var man föredrar att ha sin handväska. Föredrar man den på köksbordet så knappar man in "I like it on the kitchen table" i sin statusrad och vet ni vad som händer då? Jo! Det är så himla fiffigt ska ni veta, det låter ju liksom som att man då tycker om att få stock på köksbordet - fastän det inte är det man menar, handlar ju om var du vill ha din handväska! Så de stackars killarna kommer bli helt kollriga, kåta och förvirrade, det är så vi vill ha dem! Men egentligen handlar allt om att man ska bli uppmärksam på att bröstcancer finns! Det är som att jag skulle använda min djurbilder som ett sätt att uppmärksamma livmoderhalscancer, utan att berätta att det är det de är till för. Det är för fan bara förolämpande.

Är du en sån facebooklämmel som tycker såna här fenomen är roliga och inte bara rent utsagt vidriga, överväg först vilka dina vänner på facebook är. Bland mina finns bl a min moster, som fick bröstcancer för ett par år sen. En av mina bättre vänner drabbas regelbundet av stora cystor i brösten och får leva med cancerskräcken ungefär HELA tiden. En annan vän dog för ett par veckor sen i cancer. Cancer är varken roligt eller sexigt. Vill du göra skillnad kan du donera pengar till forskning (behöver inte ens vara bröstcancer, det finns så många cancerformer att det räcker och blir över) eller uppmuntra dina vänner till självundersökningar, eller att gå till läkaren.Så gör du lite faktisk nytta istället.

Impulsköp

Jag köpte de här pumpsen i somras, för att det var rea. Nackdelen med impulsköp är att det kanske visar sig att man inte har några kläder som passar till. Marigt är nog ordet jag söker.

Den här bilden har jag dessutom ansträngt mig lite extra med, eftersom den är en ordvits. Jag har alltså pubic hare mellan benen. Just det. Den där känslan du precis hade var att din hjärna sprängdes som en direkt följd av min genialitet.

Jag vill inte vara rädd. Jag tänker inte vara rädd.

När de första rapporterna om mordet på Elin började komma in förra helgen hörde min fina lillasyster av sig och sa att hon ville ge mig en pepparspray. Jag svarade att det är snällt av henne att oroa sig, men att jag inte ville ha nån. Syrran, som är bra på de flesta sätt men är väldigt envis och har svårt att ta ett nej, så hon pressade på. "Alla är inte hundrädda" och jag går ju oftast hem från vagnen utan hund, oavsett, jobbar kvällar och helger mycket etc etc, men jag känner det att nej. Jag vill inte. Jag tänker inte vara rädd. Jag har statistiken på min sida här och även om det som hänt Elin är fruktanvärt, så hör det till undantagen. Om jag ska gå och vara rädd för nån så är det min egen sambo, liksom. Sådant våld mot kvinnor är betydligt vanligare. För att inte nämna mäns våld mot män.

När jag bodde i Sydafrika gick jag sällan/aldrig ensam. Alltid i sällskap med någon. Vissa kvällar fick jag eskorteras de 100 meter som det var till universitetets portar av vår dörrvakt (ja, vi hade dörrvakter i vår dorm, en vid vardera ingång) men där var hotbilden en helt annan än här. Och det var vidrigt. Folk blev rånade på campusområdet, på dagtid och våldtäkter och mord var EXTREMT vanliga. Jag hatade att behöva kolla mig över axeln konstant. Hatade det. Jag tänker inte leva så igen, så länge jag kan undvika det. Så därför andas jag en extra gång varje gång jag läser något i tidningen om våld mot kvinnor och tänker statistik. Jag blir lugn av statistik. Jag hatar att mina medsystrar ska gå och vara rädda, att det ska finnas psykon därute som inte kan ta ett nej, att man för sin egen säkerhets skull nästan måste förutsätta att alla män är potentiella våldtäktsmän, för att man inte vet säkert förrän man blir antastad. Jag har ingen lösning. Jag önskar att jag hade det. Jag vet, nästan med all säkerhet, att att misstro sina medmänniskor och vagga in sig själv i någon sorts falsk trygghetsbild inte hjälper heller.