En skärmdump av ett WIP som inte alls har med inlägget att göra utan bara finns här för att du inte ska skrämmas bort av harrangen av text som finns nedan. Linnea* tipsade om en sjukt bra TED-video där Elizabeth Gilbert pratar om kreativtet, ni borde se den. Elizabeth kommer bl a till slutsatsen att kreativitet är något man har lite till låns från en högre instans och att det är lite en plikt att nära och utveckla den här stafettpinnen man fått. Och det är ett intressant resonemang, eftersom det kräver så mycket tid och engagemang att försöka sig på en "kreativ" karriär. Om man ens får en karriär av det i slutändan, det är ju inte heller säkert. Hon har rätt kan jag tycka, i viss mån, men samtidigt är det ju också en sån otroligt självisk handling. Att ens ge sig på det här. Jag tänker ofta på varför man fortsatte teckna, när ens klasskamrater slutade (ni vet, runt typ tolv så skiljs agnarna från vetet) och för min egen del var det för att jag så hopplöst ville ha det som roll. Att vara "den som är duktig på att teckna" istället för "den långa", för det var ju inte direkt tal om att bli "den populära/snygga", inte heller "geniet" eller nåt sånt. Jag fick lång-epitetet ändå, folk tenderar att fokusera på hur man ser ut istället för vad man gör och det kommer nog inte förändras. Så mycket av varför jag fortsatte låg nog i det, förutom att jag tyckte det var roligt, men det gjorde mig också till en någon i det grundskolesammahang där det spelade sån enorm roll att ha just en sådan.
Min bästa kompis gick på en liten byskola från åk. 1-6 men när vi började sjuan slogs alla byskolor ihop och man gick högstadiet tillsammans. Hon var "den som kunde teckna" i sin tidigare klass, så när vi började i samma (har hon avslöjat senare) hatade hon mig lite för att hon nu fick konkurrens. Jag var ju dum i huvudet och gick vidare till en hel skola med "de som kunde teckna" men fick samtidigt lite perspektiv på rollen och ägnar nu mina sena, ensamma timmar åt att grunna på den. För ja, man har fortfarande en roll som är intressant - att vara kreativ är en attraktiv egenskap (dock kan den vara svår att få ragg på, enbart, men det funkar på vissa) och begreppet kreativ har nog...inte urvattnats, men det lider av inflation. Så många vill gärna se sig som kreativa idag att man bara behöver starta en blogg för att räkna sig till den skaran i princip. Och som någon som faktiskt lägger ner mycket tid och möda på min kreativitet kan jag bli jävligt förbannad på att bli placerad i samma fack som sådana. Samtidigt premieras ju inte riktig kreativitet som den bör heller, vilket är ännu en grej som får mig att gnissla tänder, men det är ett annat inlägg. För att vara extra bloggosfärisk tänker jag referera till senaste avsnittet av Bella & Tyra show, där de bjöd in Kissie och efter blandad pajkastning och obekväma situationer tar upp Kissies serier, och Blondinbella präktigt säger att hon så gärna skulle vilja se mer av Kissies kreativitet i bloggen, eftersom det verkar göra henne glad. Men Bella förstår nog inte att folk i stort är jävligt ointressade av kreativitet när det bjuds beefar, tonårskax och dagens outfits. Det är ett koncept som går hem, för ytlighet och mänskligt drama är alltid lättare att ta till sig än något så subjektivt som en illustration. Vi lever i en kultur där vi blir matade med vad som är en do och vad som är en don't med kläder, men för en lekman känner man inte till vad som utgör bra konst och dålig konst, heck, det_ vet_ inte_ ens_ jag!Vad hade jag för poäng att göra här? Eh, jo. Jag tror inte alls på gudomlig inspiration som en kreativ driftkraft, jag tror det är vårt ego och självintresse som får oss att vilja satsa på det här. Spela roll om man har talang eller inte, vissa kör på ändå. För att man hamnar i ett sammanhang. Och det är väl det vi alla letar efter, oavsett vad vi försöker oss på.*Som typ personifierar vad jag menar när jag pratar om engagerade läsare.

Ok, mina älskade och trogna läsare - vill ni göra mig sjukligt, nästan på gränsen till vansinnigt glad så klickar ni in er på bannern här och RÖSTAR $5 på mitt tryck, som ni kan se i fint upplöst version i inlägget nedan så det här blir en t-shirt! Snälla, snälla, snälla! Är ni inte medlemmar så BLI det då, för de har sjukt fina tees där till skäliga priser och om ni är snälla så kan jag få min grej tryckt! Pretty plx!
Min kompis Marcus spelar i bandet Eskatololgia och de ska snart släppa nytt, så min helg vigdes åt att pilla med inlayet till deras kommande LP-släpp (Fatta! De släpper på LP! Enorma kudos för det!) tillsammans med ryska bandet Distress. Mattias gör omslaget, jag inlayet. Det är fan otroligt hur så snälla killar kan göra så arg och hård musik, men det verkar ju vara en lite generell regel. Ju hårdare musik, desto snällare kille.
I övrigt pillar jag med ännu en affisch, närmare bestämt till årets Serievecka och försöker hålla ut tills lönen kommer. Skrala dagar framöver, men det ska gå. Livet blir bara mindre roligt under tiden + att min diet består till 90% av varierande hittepårecept baserade på falukorv.
Ingen förändring humörsmässigt. Har pillat in smink mellan fettvalkarna som brukade vara mina ögonlock och det är väl en liten förbättring. Om inte allt flyter på idag kommer jag nog att börja gråta. Men en liten kladdkaka hade inte skadat. Och så har jag ont i halsen med.EDIT: I såna här lägen överväger jag på allvar att skaffa Twitter. Åsikter om det? Ja eller nej? För isf kopplar jag den till bloggen.