Life is really sexy when you're covered in fur

M: - I love you, my beautiful mate!
Jag: - I love you too, my beautiful PRImate!

Höhö. I made a funny. Till saken hör att jag brukar kalla M för "Mr Monkeyman" eller bara "Monkey". Om Martin Kellerman hade polat med M skulle han definitivt teckna honom som en apa. Det är jag bombsäker på. Han kallar mig för "Donkey", så det är inte bara jag som ger min älskade animala smeknamn. Och ja, konstigt nog pratar vi engelska med varandra kanske 70% av tiden. Ofta med afroamerikansk brytning. Varför? För att vi kan och det är roligt.

Mirrors on the wall, mirrors on the ceiling. Mirrors on the floor, mirrors are appealing:D

Självporträtt är inte det enklaste. Man kan antingen teckna verklighetstroget [snark] ELLER så tecknar man sig som en karikatyr i cartoonform. Jag föredrar det sista, då jag kan teckna mig smalare än vad jag egentligen är och snygga till migsjälv lite. Det ska man ju egentligen inte göra.

Som serietecknare är det ju nästan kutym att rita sig själv fulare än vad man är i verkligheten. Johan Wanloo är typ två meter lång, men tecknar sig själv som en långhårig oompaloompa medans min gamle lärare, Johannes Streith, tecknar sitt trådsmala anlete som en svettig köttbulle. Daniel Clowes ser sig själv som rätt menlös, och Lisa Medin tecknar sig själv som ett litet penntroll.

Sin egen feja har man ju alltid nära till. Jag speglar migsjälv 5000 gånger om dagen i snitt och borde känna till mitt ansikte bättre än något annat. Men så är det inte. Jag glömmer alltid bort vilken jävlig näsa jag har, t ex. Den är inte för liten, eller för stor, men jag har ett fett jävla näsben som sabbar när man vill teckna näsor relativt enkelt. Något annat som jag totalignorerar är mina ögon. De är stora och fina, men sluttar lite neråt, så jag ser alltid lite lessen ut. Jag ser migsjälv som en rätt glad jävel, så det stämmer inte alls överens med min självbild och går därför bort. Brösten brukar jag teckna i dess rätta storlek; dvs stl small. Varför ljuga? Små bröst är dessutom ovanliga i serier och jag försöker göra min del. Något annat som jag dock förstorar är mina öron. Jag har supersmå öron i verkligheten och drömmer om att få se ut som en apa.

Sen har vi de där "bristerna" som jag älskar att teckna. Ringar under ögonen och putmagar på kvinnor. Lovely. Det är nog de gamla egyptierna som påverkat mig tror jag.

Ny tid, ny strid

Dags för en ny banner till min serieblogg. Jojo. Satan. Jag tror jag måste pilla med htmlen och skit. Ni får iallafall se den först. Om den är särskilt bra vet jag inte, men något bättre än min förra iallafall.
Cheers!

EDIT: JAG FICK UPP DEN! Helt själv, TROTS att jag är cpdålig på html och M hade varit och pillat där in absurdum, så fick jag bannern att passa! Jag RULAR internet! Ska man fira med en dusch kanske? Jag luktar...intressant, just nu. Jo, intressant är ordet. Med toppnoten "lök", efter att ha tillagat köttfärssås.

Män som gillar barn. Och Jesus.

Naturligtvis är vuxna som utnjyttjar minderåriga fruktansvärt. Det säger sig självt. De få pedofilisamtal jag haft är allt annat än trevliga och strafftiden för sexuellt utnyttjande av minderårig ska vara högt. Men, när jag tittar på Dateline - To Catch A Predator, eller som 5an kallar det; Jakten på nätpedofilerna är det inte de s.k pedofilerna som förargar mig.
Det är Datelines brottsprovokation.

I flera fall tänker männen inte genomföra träffen, men the decoy, i det här fallet NBC och Perverted Justice, som poserar som minderårig pojke/flicka tjatar och tjatar tills "pedofilen" dyker upp i the decoys "hem". Där de möts av herr programledare som läser upp chattutdrag och frågar varför. Varpå de svarar att de minsann inte tänkte göra det, att de är dumma i huvet och att de tror på Gud typ jättemycket.

Internet gör det så mycket enklare för pedofiler idag, och att träffa barn som är nyfikna på sex torde vara busenkelt. Men brottsprovokation får det att krampas i nacken på mig. Tackolov är sverige klokt nog att inse hur fel det är, men det har ändå varit på tapeten att i vissa fall göra undantag. Den dagen, den sorgen. Jag gör det jag kan, nämligen rapportera de pedofilisamtal jag haft till min chef men över min döda kropp att jag skulle börja sänka min yngstas ålder bara för att sätta dit eventuella sexförbrytare.

Istället för att brottsprovocera på det här viset borde man istället ägna sig åt att sätta sig ner, prata med sina barn och få dem att inse riskerna som finns därute på internätet. För läskigt folk finns det gott om och man behöver knappast ta till med sensationsjournalistik och andra oetiska grepp för att förklara det.

Föräldrar som inte gillar sina barn.

Det händer då och då, men inte särskilt ofta, att man kommer över böcker som man skulle kunna skrivit själv. En av de böckerna för mig är Åsa Grennvalls Ett Familjealbum.

"Ett familjealbum handlar mycket om Mari. Men det är inte hon som talar. Historien förs framåt genom att människorna runt henne får berätta om hur de ser på sig själva och på relationen med den dreadlockiga tjejen. Granngubben som tog henne på brösten när hon var 18 år. Mamman som hon inte längre talar med. Den känslomässigt frånvarande pappan. Och så den ordentliga lillasystern Stina som står för motsatsen till allt det mörka hos Mari." /Optimal Press

Det knockade mig hårdare än Mike Tyson. Att jag inte var ensam i situationen med min mamma. Vi har inte haft kontakt sen jag var 16. För att göra en lång och tråkig historia kort sammanfattar jag det såhär;

skilsmässa → föräldrar skaffar nya partners → obstinat tonårsdotter kommer inte överens med sin mors nya partner → modern ignorerar problemet och hoppas på det bästa → tonårsdotter blir deprimerad → moder ber dotter flytta → dotter flyttar ut, fort och sårad → tiden går, dottern sväljer stoltheten och försöker försonas → inget händer → tiden går, dotter försöker försonas → inget händer → 7 år senare, läget är oförändrat.

Hela familjen har naturligtvis blivit indragen på något sätt, allt från morföräldrar till mostrar och ingen lösning har kommit. Det har tärt som fan på mina syskon, och de beskyller mig till stor del för hela situationen. Och självklart har jag del i skulden, det kan jag inte förneka. Jag kan vara förbannat omogen, envis och i de konfrontationer jag sätts i ställer jag mig direkt i översittarposition. Men, till saken hör ju naturligtvis att när det här började var jag sexton och min mor 38. Trots det har det alltid varit jag som sträckt ut handen till försoning, och gång på gång fått kalla handen tillbaka.

Hur det har påverkat mig som person? Jotack, nog har jag haft närhetsproblem och en ständig rädsla för att bli övergiven, men det kommer man över efter åratal av navelskådande. Grejen är den att man aldrig berättar om sånt här. Det känns liksom pinsamt. Min egen mamma gillar mig inte. Hur skulle nån annan kunna gilla mig då, om inte ens den som ska älska mig villkorslöst kan det? Mina systrar tycker att jag gott kan svälja stoltheten en gång till och försöka reparera relationen med min mamma. Jag känner ärligt talat ingen stress i den frågan.

Efter all den här tiden har jag kommit till insikt om så mycket. jag har slutat beskylla min mors pojkvän för att ha försatt mig i den här sitsen. Hans roll är ganska liten i det stora hela. Han har egentligen inte gjort mig något. Att min mamma svikit mig är egentligen summan av kardemumman. Det är det jag har problem med. Att hon tvingar mig till att vara den vuxna i en barn/förälderrelation, att hon inte ens frågar hur det är när jag ringer hem till henne för att få prata med min syster och främst... att hon låtsas som att allting är lugna gatan.

Jag kommer från en liten by. 2000 personer i ett litet samhälle i Västerbotten. Alla känner alla och alla pratar. Jag ser dessutom ut som en karbonkopia av min mamma. Jag har sommarjobbat på samma ställe som hon jobbat, bara en våning bort, med gamla kolleger till henne. Förra sommaren träffade jag en kollega/gammal vän till henne, när jag skulle avlägga kvällsrapport.

- Nejmenhej! Gudndå vad stoooor du har blivit! Bla bla bla, nej, nu ska jag ta över natten för dig så du får gå hem till mamma! Hur är det med henne förresten? Du bor väl där?
- Alltså, nej. Vi har inte haft kontakt på typ sex år.

Om hon vill låtsas som att jag fortfarande är en del av hennes liv är det hennes huvudbry. Att hålla reda på lögnerna och hålla skenet uppe är hennes problem, inte mitt. Jag tänker inte låtsas. Men frågan är, om vi trots allt skulle få till ett möte där vi faktiskt går med på att göra ett försök båda två... hur det skulle gå egentligen? Hur ska vi nånsin kunna fungera som mor/dotter, när vi egentligen inte gillar varandra som personer? Jag fattar att vissa blir stötta av mitt resonemang här, men familjen väljer man inte. Den får man bara. Och om den gör mer skada än nytta, varför ska då skammen av att avsäga sig den vara så stor?

Jag tvingade min familj att läsa Ett Familjealbum. Och alla kände igen sig. Det finns bara kvar en familjemedlem som inte läst den, och det är den det berör mest, ironiskt nog. Kanske skickar jag henne ett ex nån dag. Kanske.

Förklaring känns överflödig

Kenzas föräldrar är syskon. Kenza äter snor. Blondinbella kissar i duschen och bröderna Schulman är veckans Får i Fez. Ord räcker inte till för att beskriva hur ovärdiga dessa sandlådeparasiter är någon sorts form av uppmärksamhet. Jag besökte deras blogg idag, första och enda gången och jag kommer inte återvända. Eller nämna någon av dem igen.

Say "baaaaah".

Alltså, det här med krönikor

På listan över Saker Jag Vill Bli När Jag Blir Stor har det genom åren stått;
• Arkeolog
• Kock
• Krönikör
• Radiopratare
• Serietecknare

Jag brukade ligga där i mitt rum och läsa krönikorna i Veckorevyn och Cosmo, och resonera mig till att: I COULD DO THIS! Slänga ur mig struntprat med vaga moralkakor i slutet om kärlek, ilska och killar/smink/viktnojor. Piece of piss, verkade det som. Och jag kan fortfarande bli så inbilsk när jag läser Metro på morgonvagnen, eller Punkt.se för den delen, där Carolina Gynning spyr ur sig veckans babbel, utan någon egentlig struktur eller punchline.

Visst fan lever Sex and the City-drömmen kvar, där jag ligger på min säng i ett skirt nattlinne, med ena handen på laptopen och andra handen vid munnen, slentrianrökandes en cigg, där jag i voice over återigen säger I couldn't help but wonder... Och M kommer in med mitt kaffe med soyamjölk [vad är dealen med det egentligen? Jag är laktosintolerant, och jag tar låglaktosmjölk any day!] och pussar mig förälskat på pannan, frågar mig vad jag skriver om och jag ler hemlighetsfullt och säger Baby, det får du veta när tidningen kommer ut, silly!

Nu fattar ju jag naturligtvis att verkligheten inte riktigt ligger i närheten av det jag föreställer mig, men drömmen dröjer sig kvar. Kanske för att det är en av sakerna på listan jag inte betat av. Det och arkeolog. Och drömmen sätts i brand när jag tvångsmatas med dåliga krönikor av pseudokändisar eller krönikörer av typen morsor på stan.

Jag väntar fortfarande på erbjudanden. Förgäves antagligen. Men, jag har ju iallafalla er, mina 70-nånting läsare som kommer hit dagligen. Och allvarligt talat, jag är förbannat nöjd med det. Jag modebloggar inte, pratar inte om hur mysiga fruktsallader är eller att du minsann duger som du är utan skriver faktiskt mest för mitt egna kära nöjes skull - och ni gillar det ändå.

Så nu ska jag bara fota en ashäftig byline-bild och låtsas lite till.