I'm not trying to say that I'm smelling of roses

Hade tänkt blogga om det här tidigare, efter att Linna Johansson bloggat jättebra om förebilder, men fick en spark i ändan nu, efter ovanstående incident på Twitter. Inte för att det är en incident, incident - folk vaföljer mig titt som tätt och ibland FÅR jag tom följare pga av mitt något vulgära språkbruk. Jag är fine med båda, tycker man att det är gross så slipper man. Det är det fina med Twitter, no hard feelings.

Men, jag blir ibland konfronterad med mitt bajsbloggande, tramsbloggande osv och jag vill bara klargöra: jag är inte intresserad av att förmedla en bild av mig själv som inte stämmer. Jag är inte perfekt och tänker därför inte framställa mig så. Jag är äcklig, har kiss-och bajshumor och andra helt normala egenskaper. Jag trivs väldigt bra med det. Jag ser inget fel i att visa mina mindre fina sidor, tvärt om kan jag tycka att det behövs i en bloggosfär där perfektion och tillrättalagdhet är det man ser mest. Om man inte pallar med att folk är mänskliga så känner åtminstone jag att det är en follower/bloggläsare jag kan klara mig utan. Är man bara intresserad av mina bilder kan man följa RSS-flödet för dem enbart och slippa stå ut med mitt kön/mitt bajs/mina andra trivialiteter/äckligheter. Det går att sålla om man vill.

Jag har inget behov av att framställa mig som smartare och bättre än vad jag är och jag ser helst att folk gillar mig för hela mig än någon fejkad bild jag väljer att presentera på internet.

Jag är kär i bilden av dig, inte i dig.

En lustig grej hände för ett par dar sen, som jag blev rätt överumplad av, nämligen att en kompis bytte profilbild på facebook, till en där han inte har en tröja på sig. Om till min stora förvåning drabbades jag av (i brist på bättre ord) ett lätt kåtslag. Visserligen hade jag ägglossning och hela det köret, men att se en kompis, som man aldrig varit attraherad tidigare, i det nya ljuset kändes sjukt bizarrt. Jag är van vid att attraktion är omedelbart eller obefintlig. Inte att den kommer upp som en gubbe i lådan. Jag undrar bara om det här är vanligt? Är jag normal?

(bilden ovan är f. ö min nuvarande profilbild på facebook. Superposig och pretto. I don't do spontaneous.)

Och annars då?

Jo, det knallar - förutom eftervalsdepp så lunkar livet på som det mest gör. Det nyaste är dock att jag går på diet. Jojo. Nej, jag vet, jag trodde aldrig det skulle hända heller, fram tills förra veckan, då en kombination av sjuka magsmärtor (pga innehållen väderspänning) och ett blogginlägg av Katrin Zytomierska så beslöt jag mig för att testa. Fördelarna verkade ju vara otaliga för mig: man blir piggare, ledvärk blir bättre, bra mot sömnproblem, mindre gasig etc etc. Jag pratar alltså LCHF. Jag känner inte ett sånt fär jättebehov av att gå ner i vikt, jag äger ingen våg eller måttband - jag vill bara bli piggare helt enkelt. Blir jag lite snyggare i figuren så blir jag väl det, men det är absolut inte huvudmålet. Efter fem dagar med LCHF måste jag säga att det funkar! Jag är inte alls lika gasig längre och idag svängde det om - såhär pigg har jag inte varit på... flera år! Det är awesome! Jag är så pepp på livet igen att jag bjuder på en skärmdump av ngt jag pysslar lite med just nu.

Öppet brev till mig själv

Inför nästa sommar - GLÖM FÖR FAN INTE ATT DU ÄR ALLERGISK MOT DEN HÄR SOLKRÄMEN!!!!! Det är andra året i rad du köper den och nej, du vänjer dig inte vid den - du får utslag VARJE gång du sprejar på dig den här. Ja, spray ÄR behändigt, men det finns andra märken - ta nåt för Kids, det funkar alltid! OK? Jag skämtar inte, eksemen du får finns kvar i typ en vecka. Ingen Nivea Sun Invisible Protection*, lova det!

*Det här är då ingen diss mot Nivea, de har bra produkter generellt, det är bara den här jäveln jag inte går ihop med.

Lite ytlighet har ingen dött av.

Så, jag svängde förbi MUS igår för att fylla på mitt bassortiment lite och impulsköpte ett skitnajs RÅSA läppglans. Aldrig har tiden varit så inne för egobilder som då! Såhär gör amatörmodebloggaren Jonsson:
Försök ett: Se nonchalant ut, men råka inte bli det av bara farten. Då ser det ut som ovan.
Försök två: Efter X bilder där du ser ut som ett grottmongo tar du till Blue Steel - för en klassiker är alltid en klassiker.
Om du i din glädje råkar få syn på ett par pumps som matchar ditt nya, fina läppglans, köper dem dagen efter och sen får för dig att du vill visa upp dem: stäng inne ditt djur så den inte går in i bild i nåt kritiskt ögonblick med självutlösaren.
Sen kanske du inser att det är roligare att ge monstret lite lovin' istället för att få med hela din kropp i en osynlig låda och samtidigt visa upp skorna på bästa sätt, det här är internet - inte Americas Next Top Model. Ge upp. Blogga. KLART!

Min konstnärliga ångest och smärta.

Nej, skämt åsido, men det känns som att jag borde förklara varför jag uppdaterat så dåligt. Saken är den, gott folk, är att jag är en otroligt splittrad person när det kommer till mitt egna skapande - jag vet inte om det framgått här i bloggen eller int. Vad det beror på vet jag inte, det verkar vara jävligt vanligt bland mina skapande vänner med. Kanske spelar det in att jag är född mellan två stjärntecken, vem vet? Anyhoo.

Jag älskar att ni vill läsa mig, jag älskar att jag har en publik och en otroligt engagerad sådan, dessutom. Kruxet är bara det att jag blir så förbannat tävlingsinriktad, börjar fokusera på besökssiffror och placeringar på bloggtoppen och hur jag själv står i förhållande till andra illustrationsbloggar. Men jag är småsint, lider stundtals av hybris och är sjukt missunsam, så jag tar det personligt när vad jag anser "sämre" illustrationsbloggar får sjukt många kommentarer/besökare. Jag är en kommentarshora, jag älskar uppmärksamheten ni ger mig och jag mäter mitt eget värde genom de som uppmärksammar mig, vilket inte är särskilt sunt och plötsligt intalar jag mig att jag borde börja spotta ur mig snabbt gjorda alster bara för att få upp besöksstatistiken, som man ser i många bloggar. Men jag vill inte göra sånt. Jag vill göra ordentliga grejer, helt enkelt. Saker med..bakgrunder, t ex. Sånt tar tid för mig.

Kontentan är att jag behövde komma bort lite, försöka hitta något sorts egenvärde. Koppla bort, prata med andra kreativa människor (bl a Nikhil Singh, fantastisk serieskapare från Sydafrika som jag numer kan räkna som en personlig vän) och fokusera på det som är viktigt. Varför jag skapar överhuvudtaget. Och det är inte för kommentarernas skull, för berömet eller något sånt. Det är helt enkelt bara för att jag måste. För att jag kan. Jag glömmer det ibland.

När kollektivtrafiken blir en polarexpidition.

Om man ska sammanfatta mina senaste dagar kommer det mest handla om väntande på spårvagnar som aldrig kommer. Jag har jobbat helg och Göteborg har upplevt ett "snökaos" som typ inte skådats sen 90-talet (om jag ska tro M iallafall) Nu, eftersom jag är uppvuxen med såna här snömängder som något vardagligt blir jag såklart inte särskilt berörd, mest störd på att Västtrafik, ett företag i skandinavien, blir förvånade över att det snöar i Sverige. Men men, nog gnällt om det, jag har Twittrat om skiten så det är ur mitt system nu. Och när jag efter gårdagens hemeskapad kom till det här fina kändes vädret rätt trivialt:
Idag är jag ledig och behöver således inte vänta på nån jävla vagn som när den kommer är så fullpackad att man snabbt drar liknelser som boskapstransport för sig själv (eller lika störda medpassagerare) utan kan vara ute exakt så länge jag känner för. I övrigt pillar jag med en del kul grejer, ett par sprungna av porträttet jag gjorde av Fredrik, men det är fortfarande för tidigt att dela med mig av det. Jag ska blogga mer, kan inte fortsätta på det här viset med en post i veckan. Några särskilda bloggpostönskemål?

Pulling

Tanja har skrivit en helawesome raggningskola, ni måste kolla in den! Jag tänkte komplettera med något, tills jag tänkte på det och kan inte för mitt liv förstå hur jag gjort för att få till det alls. Som jag minns det är det typ stalkning, otrolig ihärdighet och en gnutta charm. Plus ledorden Intresserad är intressant - folk älskar att prata om sig själva, och visar du dig intresserad av den andres värld är halva slaget vunnet. Äh, who am I kidding? Jag är ju urusel på det här. Jag avskriver alla mina tidigare/nuvarande förhållanden/ragg som ren jävla bonntur.

Anekdotdags!
Exet t ex, hittades på robotbrottning, genom en gemensam bekant styrdes fest upp, ENBART för att jag och en kompis- som var intresserad av att snärja exets polare- skulle få komma till, pratade med exets kompis, som uttryckte intresse för min polare men inte visste hur han skulle gå till väga varpå jag ger rådet att "Sweep her off her feet! Tjejer älskar sånt!" Exet som överhört konversationen gör sedan exakt samma sak mot mig, ett par timmar senare, bara för att få ett "vadfan håller du på med!?!" slängt i ansiktet av yours truly. På något vänster lyckades jag ändå vända situationen till min fördel och vi var ihop i 2 år efter det.

Eller den där gången jag hookade samtidigt som jag grenslade en däckad polare, efter att ha stoppat upp sugrör i näsan på honom och mitt raggprospect helt sonika också satte sig ovanpå vår däckade polare för att joina in på det roliga. Ibland kommer berget till Muhammed!

Eller den där gången ett gammalt ragg erkänner efteråt hur pinsamt uppenbart hen stötte på mig den där gången, då jag bara varit totaldissig eftersom jag trott att hen var ute efter min polare, trots att jag var minst lika villig till hook-up.

Eller de där otaliga raggen man fått pga Florence Nightinggale-syndromet (Intresserad = intressant kan alltså backfira och man är lite FÖR öppen för någons livshistoria och förvandlas till pseudopsykolog with a happy ending istället)

Eller den där gången jag hookade upp med drömmall 1:A (musiksmak, intressen, råsnygg - ALLT klaffade) bara för att ta hans senare penile failure den kvällen lite för personligt och bara dra därifrån i råilska och han fick stå kvar med en slak en och med skammen. Trots att vi hade druckit som vikingar hela kvällen, båda två. Jag sköter inte allt snyggt, med andra ord.

Sharing is caring, och raggfailhistorier är bland det bästa jag vet. Ni får mer än gärna dela med er i kommentarerna! (För ni är ju här för att underhålla mig, inte tvärtom, höhö)

Also, så pillar jag med den här på de få timmar jag har till godo innan jag drar till jobbet:

[gawht owh blawn'dawt]

Efter att ha pillat med ett projekt som än så länge ska hållas onämnt har jag de senaste dagarna fått lite tid över för att teckna för min egen skull. Det var förra året det hände sist och, det märks ju onekligen här i bloggen - bildbristen är som ett mörkt, stort moln som hänger över mig och får mig att känna mig som typ världens sämsta bloggare. Men, jag har twittrat en skärmdump av okynnesten, för de som är intresserade. När den är klar kommer den såklart upp här i sin full prakt, men för er otåliga; HÄR. Jag gillar den som fan, hittills, och kanske blir den en kandidat ni får bedöma som ett bidrag till föregående posts ämne. Men det återstår att se.

Bilden ovan är ett bevis på tre saker; det första är att jag numer behärskar JÄSTENS ädla konst och två; det är rätt gött att jobba halvdag för då hinner man med att baka bullar OCH okynnesteckna, diska, tvätta och andra kul saker.
Och sist TRE, med lite fiffig beskärning kan man få sitt hem att verka välstädat, trots att det en halvmeter bort står ett BERG med disk.

Extremsummering av mitt 00-tal and extras.

Började gymnasiet. Förlorade svendomen. Blev kommunpolitiker. Gick ut gymnasiet. Jobbade svart ett år. Fick min första "riktiga" pojkvän. Förstod vad jag ville göra med mitt liv. Blev storasyster igen! Flyttade till Hofors. Startade min första blogg. Träffade M. Gjorde slut med min första riktiga pojkvän. Pluggade/Illustrerade PhonePhucker i Sydafrika. Svängde förbi Rom på hemvägen (se bild). Landade i Göteborg hos M för att sedan bosätta mig där med min syster. Flyttar ihop med M. Fick ett hund. Flyttade igen. Present day.

_____________________________________

Och 2010 då? Det kommer bli lite ändringar här i bloggen efter nyår, men oroa er inte, inget världsomvälvande, bara lite mer företagseffektivt. Jag och grabbarna på SIC kom fram till att SIC-bloggen inte riktigt funkade och att jag ska ta över den uppgiften; att blogga alltså, så vi integrerar den med den här bloggen istället (this is where the action is, hsh) och jag kommer utnyttja er som bollplank ibland osv. Men kommer även lotta ut tees då och då för min skrala, men trogna, manliga läsarkrets. Under tiden kommer vi att jobba på att få till några schyssta tjej-tees (och det är fan på tiden!)

EDIT: Kom just på att jag hann börja röka på allvar och hann med att sluta röka också, på det här decenniet. Yay!

Inta position 1:A (se bild)

Har hamnat i något sorts kreativt limbo
som består till 90% av självhat och till 10% av självömkan och jag kommer på mig själv med att rikta bittra tankar mot allt och alla - men sånt här händer, det går över och det är bara att vänta ut det. Försöker skynda på processen med bra film och bra serier för nya intryck, färger, former. Konst (fast det är i viss mån kontraprodutivt, eftersom jag är pissdålig på att måla och då förbannar mig själv över att jag minsann i kan det heller.)

Jag är medveten om att jag i många lägen kan verka tjatig och förbannat känslig när det kommer till det kreativa v/s självförtroendet v/s självkritik och jag funderar ofta på om det bara inte är bättre att hålla käft om det och låtsas som att allt är lugna gatan, men så kommer jag på mig själv att snubbla förbi random fjortisblogg där jag möts av ett fejkad självförtroende, dåligt redigerade bilder på blogginnehavaren och intalar mig själv att det behövs en motpol. Schmut sa något liknande efter Blogawards som jag håller med till fullo.

Jag vill inte vara yta. Jag vill att ska veta att jag är en människa med och att jag, oavsett hur mycket jag älskar att teckna, ibland hatar att jag älskar det och att jag mår så förbannat dåligt när jag inte kan. När the white sheet of death stirrar tillbaka på en och man blir frustrerad och arg för att man vet att det finns därinne.

EDIT: Om jag mot alla förmodan har en snuskrik läsare som vill muntra upp mig lite, skulle de här ta mig en bra bit på vägen. Jag har storlek 41.

- Hur ställer vi oss till dans?

frågar M när vi diskuterar bröllopet vi ska på på lördag, då hans kusin gängar sig.
-Du får dansa hur mkt du vill, såklart, jag rör mig ju som ett kylskåp, svarar jag.

Det är mycket sånt nu. Folk som gifter sig, blir på smällen och gör sig liksom KLARA med resten av livet. Och det är fint, det är det. Jag tycker det är skitfint att folk fortfarande vågar satsa när statistiken talar emot dem. Jag fördömer inte de som vill gifta sig, jag hoppas bara att de inte ska fördöma mig för att jag inte vill det. Är lite orolig, jag känner ju så få som ska på bröllopet och jag vill inte att de ska uppfatta mig som... ni vet, en cyniker om de frågar mig. Äktenskap och barn är inte för alla. Jag vill älska M så länge jag kan, för att jag vill och faktiskt GÖR det, inte för att en bit papper säger att jag borde.

Min bästa vän tjatade på mig igår, för så många runt henne i Norrland blir preggers och hon är rädd att bli isolerad om hon blir det och tvingas umgås med folk i mammagrupper, att jag skulle bli på tjocken samtidigt som hon (för det är ju superlätt att tima sånt, har jag hört) Jag skrattade högt och sa att det enda som kommer komma ut ur min livmoder kommer vara blänkande, silvervit sperma - inget annat. Hon var dock påstridig och frågade om jag inte var det minsta sugen?
- Sugen på att bli fetare, inkontinent, tunnhårig och att åldras i förtid?
- Ja ok, när du uttrycker det så blir jag inte så sugen längre.

Elin J - grossing people out since 1984.

What have I done?

Ja, det är sånt här jag roat mig med as of late. En liten skärmdump bara. För att alla mina hängivna stalkers ska bli nöjda. Föreställ er att jag sitter med wacompenna i en hand och att jag pular in en bit butterkaka med den andra, så får ni en rätt komplett bild av hur jag lever mitt superglamourösa liv.

Min störning (Because I'm worth it)

Häromveckan hade jag ett samtal med en Mary Kay-representant och vi diskuterade smink, hudvård och sånt som Mary Kay-representanter gör, och när vi kom in på hur viktigt det är med rengöring och sminkborttagning delade jag med mig av en av mina mörka hemligheter:
Väldigt länge, från att jag var kanske 14 tills jag var...18,19 var jag helt beroende av smink. Jag må vara mycket, but a natural beauty I ain't! INGEN fick se mig utan masken på. Inte ens mina syskon eller mina föräldrar. Jag SOV med skiten på. Steg upp två timmar tidigare än jag egentligen behövde för att sminka mig minutiöst bara för att sedan packa ner hela neccessären i skolväskan IFALL en olycka skulle hända. Det här var, som ni säkert listat ut, inte alls så bra för min hud. Jag fick stora eksem runt ögonen, som inte blev bättre alls, eftersom jag tyckte jag var så ful i vanliag fall kan ni ju föreställa er hur jag tyckte jag såg ut med stora blaffeksem på ögonlocken. Tjockt lager foundation på eksem = big no- no.

Nu minns jag inte hur jag kom ur det här, förmodligen hade min rökning något med saken att göra. Rökningen minskade mina finnar, vilket innebar att behovet av foundation minskade, samt att min käre far hört att UV-strålning skulle vara bra för huden och skickade mig till närmsta solarium. Pojkvännerna har varit viktiga element i det här med, alltid uppmuntrande när man var utan smink och aldrig sena att påpeka att man är fin som man är. Det tog skitlång tid och jag är inte helt ur det än, även om jag kan visa mig utan smink när jag går till affären, umgås med folk jag känner väl, känner mig trygg med osv, men ska jag vistas i större folksamlingar måste masken vara på. Annars pallar jag det inte.

Varför det blev såhär kan man ju spekulera i. Dålig självkänsla, tvetydighet från omvärlden (utseendet spelar ingen roll, min röv) känslan av att vilja platsa någonstans, att blomma sent, whatever. Jag bara önskar att jag sluppit det. Förstått tidigare att jag är mer än ett ansikte, oavsett hur olika man blir behandlad beroende på utseende och bara slappnat_av_istället, så kanske mina systrar (som i viss mån också anammade det här beteendet) sluppit det med. Jag var en usel förebild och som min syster sa "Du är snarare ett exempel på hur man INTE ska leva sitt liv, än en förebild." Det var dock ett par år sen, men det har fastnat och jag hoppas jag gör bättre ifrån mig som storasyster nu.

(Och börja för allt i världen inte röka om du har dålig hy, det får du betala för sen.)

Varje dag.

Jag har tappat gnistan och är fruktansvärt omotiverad till allt just nu, men jag är inte den som är den som omfamnar passiviteten, så härmed utnämner jag augusti till månaden då jag ska blogga_varje_dag. Dels för att jag tror att det kommer hjälpa min självdiciplin och dels för att... man blir mer kreativ av att göra saker helt enkelt. Nu på sistone har jag ägnat mig mycket åt tv, något jag högaktningsfullt ignorerat flera månader innan dess och det var så skönt! TV är en sån jävla braindrainer och det är så jävla lätt att man fastnar.

DESSUTOM ska jag försöka klottra mer - alltså, varje gång jag ska teckna ordentligt så klottrar jag ngt snabbt och enkelt och delar med mig här i bloggen. Hur låter det, älskade försummade läsare? Kreativitet föder kreativitet- så är det! Sen får vi se hur högt ribban läggs, inläggsmässigt, men om jag får göra en kvalificerad gissning lär det inte bli något som bör nomineras till Nobelpriset direkt. My blog isn't exactly rocket science, now is it?
Sen hade jag en vag idé om att göra temadagar; typ tipstisdag eller frågefredag. Jag vet inte om intresse finns för ngt sånt, men om det finns, hojta till så kör jag på det.
Nu jävlar ska den här bloggen få sig ett uppryck!

EDIT: Och tro inte att jag glömt önskebilden, jag har valt en vinnare och det är på G=)

Hemma hos Orchidpussy: Kontoret

Jupp. Hemmets kärna. Känns fortfarande något okomplett, men det duger gott och väl! Ska sätta upp en väggfast hylla ovanför mitt skrivbord med, när jag hittat passande plugg/skruv. Svårt att hålla sig dock, jag älskar att borra.
(Fan, bildblogga är ju buslätt - varför gör jag det inte oftare?) ( ÄNTLIGEN förstår jag varför så många bloggare klarar av att ta sig upp på div topplistar genom att snitta 7-8 inlägg om dagen. Om hälften av inläggen bara är foton är det ju för fan a piece of piss!)

Så måste det vara såklart.

Att snubbar med okåta flickvänner är det bara synd om, men vad ska man göra - tjejers lust är ju så opålitlig. Tjejer med osugna pojkvänner är såklart båda utsatta för otrohet och/eller är otillräckliga när det kommer till att hetsa upp sin snubbe fysiskt. Ja, jag har läst Annika Marklunds krönika i Sofis Mode. Jag har varit på vippen att ta upp det här ämnet förut, men aldrig riktigt orkat - trots att det är något som kan göra mig så otroligt förbannad . En av kommentarerna till krönikan är klassikern:

Sammy Dippse, 29 år, Igår 16:49 Klart att mitt inlägg blir borttaget. Provar igen då. Två anledningar till att killar inte vill (om de inte är sjuka eller utarbetade) är: 1. De har en anan vid sidan om. 2. De är inte attraherade av tjejen de är ihop med. Alltså kan de bara skrapa ihop lust till sex då och då.

Vilket yttrats tidigare i den här bloggen med av en viss Jack Sparrow, i kommentarerna till det här inlägget. Och jag blir så trött i egenskap av tjej som utan undantag ALLTID haft högre sexdrift än sina respektive. Och jag VÄGRAR tro att alla mina respektive antingen har 1) Tyckt att jag är oattraktiv eller 2) Otrogna. Jag vägrar även tro att jag på något sätt är onormal. MEN - och det är därför Annikas krönika är så viktig - trots att jag har vett nog att tänka rationellt i såna lägen så blir man ju ändå konstant påmind om att dynamiken inte alls ska vara såhär mellan män och kvinnor. Att mannen ska vara sexuellt drivande och alltid redo medans kvinnan ska vara pryd och låta sig övertalas.Veckorevyn - jag skyller på er. Cosmo - tro inte att ni slipper undan. Och sensationsjournalistiken.... Jag tänker inte ens börja för då blir vi kvar här hela kvällen.

Eller, ska vi ge det här inlägget en liten twist för att illustrera hur fucked man kan bli om man går på de här jävla myterna? Ja, vi kör på det, tycker jag! Ok, ovan är alltså en illustration över hur jag tänker när den rationella delen av hjärnan får styra. Vad som kommer nedan är en illustration över vad som händer i huvudet när den emotionella delen styr. Dvs den delen av hjärnan som artiklar i tjejmagasin främst talar till.

Situation: Pojkvännen tackar nej till eftermiddagssex efter en lång dag på jobbet. Tankar kring det:
"Ja, han är säkert trött, men han kanske är redo om ett par timmar"
Ett par timmar går, försök till uppvaktning görs och misslyckas även nu. Tankar:
" Men nu är han ju utvilad! Vadfan? Luktar jag illa? Jag har sett lite svullen ut på sistone, jag kanske har gått upp i vikt? Om jag duschar och snofsar till mig med lite spexiga underkläder kanske? Men, ska det behövas då? DUGER jag inte som jag är?" En stund går och klittan får styra så hopp in i duschen och spexiga underkläder på.
Hjälper föga. Pojkvännen ser plågad/besviken ut. Lackar ur, går till sängs och ilskonanerar mig till sömns till soundtracket av "Men om jag hade lite större bröst så kanske han skulle vilja lite oftare? Eller om jag klädde mig kvinnligare? Eller så kanske han bara inte vill ha mig längre och är bara ihop med mig av bekvämlighet? Jag är fulfulful. Jag är fetfetfet. Jag är äckligäckligäckligäcklig."

För det fula med folk som Jack Sparrow eller Sammy Dippse m. fl är att de vet att de talar till stället i hjärnan där osäkerheten finns. Den där platsen i hjärnan där man är övertygad om att relationen man har har man fått pga av tur, inte för att man är älskvärd. Och det är väldigt fult, särskilt av män, att spela till den delen när kvinnor är alldeles för duktiga på att trycka ner sig själva som det är. Om en kvinna inte kan få en karl är det henne det är fel på, men om en man inte kan få en kvinna är det för att han inte försökt tillräckligt.

Det här blev förbannat rantigt och spretigt och jag vet inte om det är logiskt skrivet. Men jag var tvungen att säga nåt. Tack för er tid.

Saker jag gör för sällan, del två:

Uppskattar att teckna hår. Hade jag fått bestämma hade alla haft alopecia. WIP som är ett plågsamt nöje idag. Har fått en massiv jävla vagel i ögat, så att göra saker som involverar att blinka suger getpung. Jag är på ett jävla kukhumör, alltså. Ska tröstäta glass och gräva ner mig i tyck-synd-om-mig-träsket alldeles strax. Ska bara teckna klart det där jävla håret.

Hypocrisy, population:YOU

Det hela började med att jag inte kunde slå en tjej på helgon som skrivit om mig ur tankarna. Inlägget var inte fördömande, eller märkvärdigt alls egentligen, men jag kunde helt enkelt inte släppa det. Dagboksinlägget handlade om min Snygga-feta-kvinna-meme och avslutades med dessa rader:

jag blir helt enkelt förvirrad - är jag överviktig, underviktig eller normalviktig? Nån som ser pinnsmal ut med kläder på tar av sig kläderna och är plötsligt normalviktig, någon som med kläder ser tämligen överviktig ut visar sig ha en perfekt proportionerad kvinnokropp när hon tar av sig dem.. bredvid
någon ser någon annan överviktig ut men i ett annat sällskap fullständigt normal - jag litar inte på min egen bedömningsförmåga. Jag antar att min huvudfråga är detta - ganska många som vänder sig mot det pinnsmala idealet gör det genom att säga ”stort är vackert” eller det är ok eller mer än okej att vara fet, det är till och med sexigt, men jag undrar ändå om det är rätt väg att gå.. Rent generellt fysiskt tror jag att man mår bättre av att vara för smal än att vara för tjock.

Nu var ju inte min mening med inlägget att på något sätt rangordna sexighet, utan bara ställa frågan lite på sin ända, för att jag är genuint less på att se hur överviktiga porträtteras. Klart som fan att övervikt är hälsovådligt i många fall, men det finns ju människor som verkligen är byggda så de inte kan se ut på många andra sätt. Och det är OK. Inte bara om man heter Beth Ditto. Samtidigt är jag så jävla less på hycklare som ser ner på överviktiga genom någon sorts fejkad hälso-omtanke. Och samtidigt kan jag känna att jag är en jävla hycklare själv - som gärna inbillar mig att jag skiter i allt, eftersom jag äter precis hur jag vill och rör mig så lite som det bara är möjligt men ändå kan stå och klämma på migsjälv och fråga M om jag inte är ett litet fläskberg ändå.

Så jag tänkte att jag testar göra en självstudie, naken - så får jag se hur jävla roligt det är. Och se på fan, hycklaren i mig vann igen, eftersom jag hade stora tveksamheter i att ens lägga upp bilden. "Ska jag verkligen göra det det strecket? Strunta i den valken? Hur får jag mina bröst att se större ut?" För tjejerna jag tecknar kanske är mer normalsize än vad man oftast ser i modemagasin, men de är fortfarande smala. Och jag kan inte sluta vara uppmärksam på vad för sorts budskap jag sänder ut, eftersom jag själv lider av så många andras. Så jag nån gång kan sluta tänka att 'om det är så en kvinna ska se ut måste jag vara en spolformad bedragare.'

Så jag lägger upp den nu. Det är dags att se saker för vad de är och sluta hyckla nån gång. Och teckna den där valken, för så jävla farlig är den inte.

När fan blir gammal börjar hon använda BUS.

Ursäkta tystnaden. Har jobbat kväll sen i torsdags och jag har lovat mig själv att inte blogga förränn jag är ordentligt vaken (eftersom min förmåga att skriva ord verkar försämras betydligt som nyuppstigen). Anyhoo. Ledig dag, suttit vid datorn, varit ute i solen med hundet och skött markservice när pojkvännens vän och kollega varit på besök för att prata bizniz. OCH - använt brun utan sol för första gången. Ja, borta är dagarna då jag kan ursäkta min blekhet med att jag är indie för numer är jag inte indie, nu är jag bara transparent. I shit you not, man kan se mina blodådror på benen.

Så jag greppade modigt min systers kvarglömda BUS och spreyade för kung och fosterland och nu ser jag inte ut som ett spöke nertill längre! WIN!

I övrigt; Twitter är för sissies. Jag skärmdumpar work-in-progress på Dailybooth istället. Så lägger jag upp färdiga grejer här eller i blogfolion och mindre färdiga grejer där. Maximum exposure on teh intrawebs, ni vet. Kisses, kids.