Jag vet inte om det bara är dumdristigt av mig att härma de större bloggarna i det här fallet, men mitt ego tvingar på mig så jag tycker vi kör. Är det något jag vet om mina läsare så är det att ni är lojala iaf=) Om än, kanske lite för få än vad jag själv skulle önska, men det är ju faktiskt en bisak. Så - fråga mig
VAD_ NI_ VILL!
(Dock kan jag förvarna och säga att mina bästa ämnesområden är; mig själv, serier, saker som har med tecknade att göra, musikintron från sent 50-tal och framåt, egyptisk mytologi, populärkultur i stort, I guess, telefonsex, smink, historia, allmänna grejer om Västerbotten, matlagning och relationsråd som jag oftast oblygt brukar tvinga på folk oavsett de vill höra det eller inte.)Any takers?
I min numera sällan besökta Google Analytics har jag upptäckt ett par nya själar som länkar till mig, och det vill jag tacka för och naturligtvis återgälda genom att hollaback till Saturnine och Master Erzonë. Tackar!!
Och mitt sista hollaback kommer till den kanske mest otippade länkningen, som kommer från eh... Porn Gallery Digest (i vilket sammanhang jag länkats har jag ännu inte lyckats klura ut. Men det visar sig, jag måste bara bli lite mer internetsavvy först.)
Så har ju Towa (som var med i Sanningens Ögonblick när det nu var) en sexblogg. Och, kalla mig old fashioned eller fin i kanten eller whatever, men vadfan ska det föreställa? OM man nu vill starta en sexblogg så krävs det ju lite mer än att man smäller upp lite bilder på porrfilmer/strapons/nakenbilder på sig själv. Eller lite förutsägabara/andefattiga sextips då och då. Det är lite som, på den tiden jag hade Helgon, man då och då snubblade över en profil där intresset som var listat var "Sex". Det kanske bara är jag, men har man verkligen sex som intresse tycker jag att det bör sträcka sig utöver..."Det ä la gôtt å knûllah".
Vill jag ha förutsägabara sextips läser jag Frida/Veckorevyn/Cosmo. Vill jag läsa intressanta saker om människans sexualitet/faktiskt läsvärda sexandekdoter från en riktig människa nostalgiläser jag PhonePhucker eller One D at a Time. (Att Towa dessutom bemötte bloggkommentatorernas moralpanik över hennes nakenhet i bloggen med att de ska göra upp en dildo i röven....Samt orginellt gissa sig till att att de inte fått något på länge - för den har man ju aldrig hört förut - så fort man har problem med nakenhet är man alltså frigid eller sexdepraverad, inget annat... får mig att undra hurpass öppen hon EGENTLIGEN är när det kommer till sex. Det ringer förbannat fördomsfullt och dammigt i mina öron iaf.)
Eftersom jag haft fullt upp med mitt dayjob har tecknadet fått komma lite i andrahand, men, idag är jag faktiskt HELT ledig, så jag tänkte mjukstarta med en onanibrud, skamlöst inspirerad i färgskala efter en bild Acke skickat till mig på msn igår medan jag var på jobbet.Och, den här bilden känns också, i mina ögon iaf, mest realistisk och porrig. Jag vetne, i min fantasi står det en snubbe och gör dito framför henne, men jag var för lat för att faktiskt teckna in honom. Kan vara på en toalett eller i en gränd eller något, men skitigt måste det vara. Lite nostaligisk känns den med, brings me back till mina översexuella tonår då jag ibland inte kunde hålla mig och drog en snabbis med mig själv på skolans toalett. Ja, vaddå, som att du aldrig gjorde det? Pffft. You lie and you know it.
Har läst Tanjas inlägg om framgång, stress och priset man får betala samtidigt som många (kanske även jag) vill få det att verka som att man gjort det med en axelryckning ett antal gånger nu, och har varit på vippen att kommentera typ 5 ggr, men avrått migsjälv till att vänta med det tills jag kan kommentera med någon sorts struktur, vilket jag inte tror att jag kan, så jag tar det här istället.
För det första är det ett väldigt bra inlägg, bristen på kommentarer känns konstig, men samtidigt tror jag att det kanske slår snäppet för too close to home. Det kanske är en generationsfråga, att vi 80-talistbrudar vill ha allt och få det att verka easy, breezy, beautiful medans, nu vet jag inte om det bara är jag (förmodligen är det så), jämnåriga killkompisar mest verkar ta det lugnt, eller för det mesta vara helt jävla clueless när det kommer till mål i livet - majoriteten av killarna jag känner iaf, de enda som inte bekräftar den regeln är de jag träffat på högskolan. Precis som Tanja förutsätter även jag att det finns avgrundsdjupa mörka hål, fyllda med förtvivlan bakom många av de brudar jag själv ser upp tills framgång. Harregud, det är ju bara att se till sig själv och föreställa sig det x20. Dock upplever jag själv, trots att jag vet att jag har del i min "framgång" (jag ser det inte som framgång eftersom jag inte ens nått halvvägs av dit jag vill än) som något tillfälligt, och faktiskt ren tur most of the time. Jag har skitsvårt att ta ett steg tillbaka och klappa mig själv på axeln. Jag försöker bättra mig.
Och när tjejer som Tanja, eller Hanna Fridén, vågar släppa in en och säga rätt ut att; Ok, jag är inte mina prestationer, jag är det här och det här också och jag har mått dåligt och inget är gratis men jag kom över det, så är det så fint. Fint för att man kan relatera och tänka att 'kan de - kan jag' och just för att det gör dem mänskliga. Jag är också mänsklig men har lite svårare att öppna mig. Jag börjar bli bättre på det och det är nog bara nyttigt att köra med öppna kort. Man dör faktiskt inte av det.
Men ja, jag får väl outa mig då: Jag sliter häcken av mig just nu. Inget är lätt och jag vill göra så mycket. Jag ska göra mycket. Jag FÅR tecknarkramp och för arje klar bild finns det kanske i snitt 2-3 betydligt sämre versioner. Jag snoozar i snitt 4 gånger varje morgon för att jag varit uppe för sent, antingen från jobb eller från pill med bilder. Ibland duschar jag inte på 3 dar för att jag inte känner att det finns tid/är så jävla viktigt. Samtidigt som jag försöker vara en skön flickvän blir jag ett rabiat monster om jag inte känner mig tillräckligt älskad. Jag har dålig eller ingen kontakt med mina föräldrar och jag har nästintill inget socialt liv. Tackolov är jag säker på att (de flesta av) mina vänner har tålamod med mig. För jag ska vila. Snart. DÅ kan vi hänga.
Jag säger att jag kan vila när jag är död och ibland är jag rädd att det kanske är det enda alternativet. Men det ska det fan bli ändring på.
Konst är svårt och jag är den första att erkänna att jag oftast inte fattar nåt. Jag kan inte heller påstå att konst är något jag är intresserad av, eftersom den konst jag själv uppskattar är så enkel att den typ oftast lika gärna bara kunde påstås vara illustration. Men jag avundas folk som verkligen KAN måla, som kan vara superkonstnärliga, för som jag själv ser det är jag ingen konstnär. Jag ritar. Det är inte svårare än penna mot papper. Men ibland upptäcker jag något, i konstväg och i nutida konst, nonetheless (oftast är det typ renässansgrejer som tilltalar mig mest) som bara tar andan ur mig. Nu senast var det när jag fick höra talas om Tim Noble och Sue Webster, ett brittiskt konstnärspar vars subjekt uteslutande är dem själva. (Som ovan, där de, på nåt sätt som jag inte begriper, lyckas avbilda sig själva i skuggorna av random metallskrot. Och de pissar! Och det är vackert! Eller som här; där de sparat sina sopor i ett halvår och igen, avbildar sig själva , bara chillandes, GENOM soporna. Amazing.)
Ni måste kolla in deras grejer. I övrigt är jag en enkel själ i mitt konsttycke, förmodligen väldigt förutsägbar med, eftersom mina favoriter är Warhol, Basquiat och Clemente. Men sån är jag. Varför krångla till det?
Jag vet inte om det bara är dumdristigt av mig att härma de större bloggarna i det här fallet, men mitt ego tvingar på mig så jag tycker vi kör. Är det något jag vet om mina läsare så är det att ni är lojala iaf=) Om än, kanske lite för få än vad jag själv skulle önska, men det är ju faktiskt en bisak. Så - fråga mig
