M var ute och festade i fredags, jag jobbade kväll och var oförskämt trött när jag väl kom hem efter en lååång promenad [spårvagnen dök aldrig upp men med en skön iPodplaylist kan man gå längre sträckor utan att det egentligen gör något] annars skulle jag definitivt ha hakat på. Hursomhelst, varje gång vi festar på skilda håll brukar jag förhöra M om de töser/pojkar som raggat på honom. Kanske låter konstigt, särskilt med tanke på mitt svartsjukeutbrott för nån vecka eller två sen, men jag tycker om att höra hur eftertraktad min karl är. Dels för att det bara bekräftar min goda smak och dels för att han får höra av andra hur bra han är. Självklart säger jag hela tiden hur sexig/snygg/begåvad/stolt jag är över honom, men att få höra det från andra lite då och då gör iallafall mig på gott humör så jag antar att det är samma för alla andra.
Tyvärr var det ett tag sen det hände mig, personligen. Folk raggar inte på mig längre helt enkelt och det känns lite surt. För oavsett hur mycket jag läst Bang eller försöker vara en duktig feminist så får få saker mig på så bra humör som när jag får komplimanger för mitt utseende. Det kvittar om folk säger att jag är begåvad eller smart, jag vill höra hur snygga bröst jag har. Helt ärligt, och ja, jag skäms för att jag tänker så. Särskilt med tanke på att jag inte gjort något själv för att ha det här ansiktet, det är bara mina gener, så egentligen borde jag vidarebefodra alla komplimanger till mina päron - jag är ju trots allt produkten av deras genpool, inte min egen. Men nog om det.
Hursomhelst, så berättar han motvilligt [för han förstår inte att jag vill höra om hur andra raggar på honom] att en brud som såg ut som Sonja Schwarzenberger raggade på honom. Jag har för mig att hon kanske bor i Gbg, men är inte helt 100. Sonja, om du raggade på min kille skulle jag dö egodöden bigtime. Min flickvänsstolthet skulle få min huvud att svälla upp till enorma proportioner tills det exploderade och bara lämnade kvar en knölig, grå fläck på väggen. Får jag låtsas att du gjorde det, iallafall, snälla?
Snubblade in på Navid Modiris blogg Skrik om du brinner nyss, och blev sådära jätteglad, för även om jag inte tittar på filmkrönikan längre [mest utifrån principen att ingen nånsin kommer att vara lika bra som Orvar, som jag VET är löjlig, inte Orvar då utan principen] för att det är dåligt så gillar jag ändå Navid. Jag gillar honom och hans gudar och jag gillar hans texter, så det glädjer mig att jag kan visa mitt stöd för honom, inte som tittarsiffrastatistik från SVT, utan på en mer personlig nivå, i bloggstatistiken. Dessutom har han en sjukt fin banner.
Jag vill inte kalla mig själv för pojkflicka/flickpojke/pojkfröken eller dyl. Min pappa säger att jag är "karut" [betyder typ manhaftig] men igår hände något som inte har hänt sen... Ja, nånsin egentligen. Jag köpte en klänning. För att jag tyckte att den var söt, inte för att jag ska på begravning/zuluceremoni/studenten/bröllop. Nej, på helt eget initiativ kunde jag föreställa mig i den, ute i skärgården en varm sommarnatt och jag skulle bara se sådär hääärlig ut à la Hon dansade en sommar.
← Klänning från H&M, supersöta ballerinor från Din Sko, modebloggsihopsatt i PSCS3. Det kändes förvånandsvärt bra, faktiskt.
Min syster S som var med, tyckte jag var ett hopplöst shoppingfall, vilket stämmer och när jag stod där helt handfallen med x plagg upphållna för att gissa mig till om de skulle passa eller inte, förklarade hon lugnt och pedagogiskt att de har provrum för att de ska användas. Grejen är den att jag har försökt köpa klänningar förut, och en gång fastnade jag i en på H&M. Också halterneck, fast jeans. Så jag stod där, utan behå med en stretchig halterneckklänning fastlimmad över armarna och boobsen och greps av panik. Tackolov fanns min bästis i närheten, för att behöva kalla på personal i det läget hade känts högst penibelt. It scarred me for life.
Vi får se hur ofta jag har den på mig, men det kommer bli en gång iaf. För trots att man aldrig kan gå fel med jeans och t-shirt så failar den kombon på ett område; there's no easy access. Friluftssex är underskattat och jag ska ut i naturen i sommar, oavsett vad det kostar.
Den senaste snokfunktionen på facebook är kanske den mest irriterande, nämligen den lilla rutan till höger som tipsar mig om people you may know, och det är väl snällt och så, praktiskt som man desperat vill utöka sin virtuella bekanskapskrets - vilket jag inte vill, eftersom jag knappt pratar med folk jag VILL prata med på facebook, men nu tipsar facebook mig om the ones that got away. * insert Ödessymfonin here* Gamla span visar sina trynen, och inte har de blivit slagna med fulpåken heller. Så vad facebook gör i det här läget är alltså att påminna mig om vilket kapitalt raggningsfaliure jag är.
Ja, snälla rara Facebook, I might know this person, men jag fick inte tillräckligt med tid/belysningen var inte tillräckligt skum/jag var för full/hade inte växt i mitt ansikte/kroppskontrollen var för dålig/han tyckte jag var ful/jag var en tönt/pratade för fort/högt/lite/mycket etc etc. Jag har blivit smidigare med tiden, och hade det blivit läge nu hade jag säkert inte varit så game. Men 19-åringen i mig vill fortfarande ligga med people you may know och bevisa att även hon kan baga en puma som han där, men tackolov vet det snart 24-åriga jaget bättre.
ÅsiktstorpedMicke tipsade om Facestat, där man bedöms på olika grejer med utgång från folks utseende. Självupptagen och inbillat snygg som jag är var jag natyrligtvis inte sen att testa själv, och såhär gick det; tråkig/medelsmart/halvsnygg (det blev en tie där)/singel/skinny (vinst!)/väldigt liberal/vit/21 år och opålitlig. Rätt nära ändå måste jag säga. Särskilt det där med opålitlig.
Dj Sbu - Remember when it rained. Jag vet att den är supercheesy, jag menar, det är en Josh Groban remix ffs, men jag har starka minnen till den här dängan. Om det är värmen som framkallar minnena från Sydafrika eller inte är oklart, men helt plötsligt är jag röksugen och vill ha en mangosmoothie i handen. Carrotcock, David la Bouche och Veronica, stjärnklara nätter och bongotrummor som spelas av stenade vänner. Fördom som faktiskt infriats, alla från afrika kan spela bongotrummor. Det är sant!
Jag är livrädd för aracnoider. Alltså shitscared. Spindlar främst, små men inte stora eftersom små spindlar kan krypa in i huvet på dig när du sover och lägga ägg, det kan inte stora. Så tarantellor har jag inga problem med, det är små till medelstora som får mig att gråta som ett barn.
Som norrlänska fram tills 2007 har jag varit skyddad från fenomenet fästingar, och lyckligtvis klarat mig undan dem när jag hälsat på nuvarande och dåvarande pojkvänner som bott i söderläge på somrarna, men som nybliven hundägare fattar jag ju att detta är något jag kommer att behöva tampas med hädanefter. Nero gillar att leka i skog och mark och det är ju där de små jävlarna befinner sig. Men jag har ändå levt lite i förnekelse, så när jag hittade en knöl på Neros hals igår trodde jag att det var en vanlig hårtova [han är ju långhårig, så det är inte ovanligt] men när jag kollar lite närmre ser jag att det är EN FÄSTING! Trots att jag bara sett dem på bild tidigare. Jag hoppar till, börjar skrika som en crazyperson, springa runt i lägenheten, bort från Nero [som tror att vi leker och blir jätteglad] och det äckliga, låser in mig i köket, börjar tvångstvätta händerna/klia mig överallt samtidigt som jag störtbölar och hyperventilerar. Allt detta i 25 minuter. Man tror att man kan klara allt men sen händer nåt sånt här och man inser att man innerst inne är en blöt klump nerver som egentligen är helt inkapabel till ett normalt liv när en minimal parasit är i närheten. Det känns ju tryggt.
M var ute och festade i fredags, jag jobbade kväll och var oförskämt trött när jag väl kom hem efter en lååång promenad [spårvagnen dök aldrig upp men med en skön iPodplaylist kan man gå längre sträckor utan att det egentligen gör något] annars skulle jag definitivt ha hakat på. Hursomhelst, varje gång vi festar på skilda håll brukar jag förhöra M om de töser/pojkar som raggat på honom. Kanske låter konstigt, särskilt med tanke på mitt svartsjukeutbrott för nån vecka eller två sen, men jag tycker om att höra hur eftertraktad min karl är. Dels för att det bara bekräftar min goda smak och dels för att han får höra av andra hur bra han är. Självklart säger jag hela tiden hur sexig/snygg/begåvad/stolt jag är över honom, men att få höra det från andra lite då och då gör iallafall mig på gott humör så jag antar att det är samma för alla andra.
