Längden är konstant, det är därför jag nämner den så ofta och anledningen till att jag tar upp den ÄN en gång beror på ingen mindre än min egen lillasyster, som för tillfället florerar bland män som är genomsnittligt kortare än your average Jonas Svensson... Och min syster, precis som många andra, är lite för fast i tänket att snubben måste vara längre för att hon ska få känna sig som en KVINNA.
Och visst vore det frukansvärt bekvämt om man fick allt sånt serverat per automatik bara för att man hittar en snubbe som är lagom snygg och åtminstone 5 cm längre än en själv? Så man får vara den lilla skeden, få pannpussar, bli bakifrånkramad utan att det ser lite ansträngt ut och dylika parstereotyper? Nja. It's not all that great och in the great scheme of things så är det absolut inte sånt som får mig att känna mig som en kvinna.
Nu, jag är absolut inte kvinnlig - tvärtom. Det mesta som anses kvinnligt är helidiotiska saker som jag lärt mig utföra från tidningar som dumdristig tonåring. Cosmopolitan lärde mig vad som är kvinnligt, och ingen man i världen - oavsett längd - kommer att ändra på det faktum att det som gör en kvinna är ritualerna. Raka ben, armhålor, kön, sminket, noppningen av ögonbrynen, att fnissa och sen titta upp i objektet för förälskelsens ögon lite förläget sådär, att sucka sådär lagom uppgivet när man inte orkar bemöda sig med att läsa en bruksanvisning ordentligt och få närmaste karl att hjälpa en. Sånt är inget man föds med. Sånt tränas in. Men det vet vi ju.
Jag önskar bara att min syster och andra ville komma från det tänket, för man går miste om en massa fint när man hela tiden exkluderar människor p g a något så löjligt som ett par centimeter och inse att du är precis så mycket kvinna som du vill vara, helt på egen hand. Jag är asless på att försöka leva upp till nån jävla fantasibild om hur jag borde vara, så jag har slutat. Tack och lov har jag en karl som mer än gärna omfamnar detta. För ibland försöker jag, när min vanliga rutin inte funkar, att sucka sådär uppgivet, musta upp lite fukt och sätta på de stora ögonen... Varpå min kortare man direkt börjar garva och berätta hur han sett bättre skådespel i lågbudgetporr. Funkar inte. För han blev inte kär i "kvinnan" Elin, han blev kär i den klumpigt framfusiga och stabila norrlänska jag är. Att förminska mig själv vore ju att förlora.
Jag frågade M häromdagen om han nånsin tyckt att det varit jobbigt att jag är större än honom (för det är jag ju, till både volym och längd) varpå han svarade att
"Nej, men jag stör mig på att det finns människor som stör sig på det."
Och jag förstår honom. För, oavsett om det spelar roll för honom och mig, så finns det ju ändå osäkra människor därute som inte förstår dynamiken. Som inte vill förstå. Och jag kan inte greppa det.
För skådespelare och rockers är det ju vardagsmat, de dejtar ju modeller oftast. Men då blir ju frågan helt annan, då är ju kvinnans längd ett kvitto på skönhet och framgång - en statussymbol. Men om man bara är vanlig och lång, och blir tillsammans med en kortare kille, ser det då ut som att man nöjer sig? Eller bara att man är obrydd?
Vad tänker ni när ni ser par på stan där tjejen är längre? Lägger ni ens märke till oss?
