Såatteh. Ja, såhär såg jag ut när jag vaknade. Gör fortfarande. Känner mig som ett jävla toppmongo och förbannar att jag, i ett genidrag, applicerade skitmycket tandkräm på en finne (den syns på bilden) i syftet att göra den mindre igårnatt. Jag får såna här reaktioner då och då, nu senast var det nog...två år sen, tror jag. Precis innan vi skulle ut och shoppa - jag, Kalle och vår vän David. Kalle blev stormförtjust och ville bevara ögonblicket på film men jag förbjöd honom. Så den här bilden är lite för honom. Och för att jag bara ser helt cepesvullen ut.
Ofta brukar stress vara en trigger. Usch. Tur att jag ska häcka inne hela helgen för på den här lilla stunden har jag redan hunnit skrämma en bekants 3 ungar och fått känna mig som Quasimodo i affären. Kunde jag åtminstone ha fått bli svullen på hela underläppen istället för bara en sida? Då kunde jag åtminstone fått låtsas att jag gjort en Pete Burns eller nåt.
Häromveckan hade jag ett samtal med en Mary Kay-representant och vi diskuterade smink, hudvård och sånt som Mary Kay-representanter gör, och när vi kom in på hur viktigt det är med rengöring och sminkborttagning delade jag med mig av en av mina mörka hemligheter: Väldigt länge, från att jag var kanske 14 tills jag var...18,19 var jag helt beroende av smink. Jag må vara mycket, but a natural beauty I ain't! INGEN fick se mig utan masken på. Inte ens mina syskon eller mina föräldrar. Jag SOV med skiten på. Steg upp två timmar tidigare än jag egentligen behövde för att sminka mig minutiöst bara för att sedan packa ner hela neccessären i skolväskan IFALL en olycka skulle hända. Det här var, som ni säkert listat ut, inte alls så bra för min hud. Jag fick stora eksem runt ögonen, som inte blev bättre alls, eftersom jag tyckte jag var så ful i vanliag fall kan ni ju föreställa er hur jag tyckte jag såg ut med stora blaffeksem på ögonlocken. Tjockt lager foundation på eksem = big no- no.
Nu minns jag inte hur jag kom ur det här, förmodligen hade min rökning något med saken att göra. Rökningen minskade mina finnar, vilket innebar att behovet av foundation minskade, samt att min käre far hört att UV-strålning skulle vara bra för huden och skickade mig till närmsta solarium. Pojkvännerna har varit viktiga element i det här med, alltid uppmuntrande när man var utan smink och aldrig sena att påpeka att man är fin som man är. Det tog skitlång tid och jag är inte helt ur det än, även om jag kan visa mig utan smink när jag går till affären, umgås med folk jag känner väl, känner mig trygg med osv, men ska jag vistas i större folksamlingar måste masken vara på. Annars pallar jag det inte.
Varför det blev såhär kan man ju spekulera i. Dålig självkänsla, tvetydighet från omvärlden (utseendet spelar ingen roll, min röv) känslan av att vilja platsa någonstans, att blomma sent, whatever. Jag bara önskar att jag sluppit det. Förstått tidigare att jag är mer än ett ansikte, oavsett hur olika man blir behandlad beroende på utseende och bara slappnat_av_istället, så kanske mina systrar (som i viss mån också anammade det här beteendet) sluppit det med. Jag var en usel förebild och som min syster sa "Du är snarare ett exempel på hur man INTE ska leva sitt liv, än en förebild." Det var dock ett par år sen, men det har fastnat och jag hoppas jag gör bättre ifrån mig som storasyster nu. (Och börja för allt i världen inte röka om du har dålig hy, det får du betala för sen.)
Malin bloggar om vad i helvete vitsen är med att bara blogga när man är lyckad, när hon, med många andra finner så stor glädje i att bjuda på sina misslyckanden. Det här en tanke jag själv haft många gånger, ofta i samband med Prestationsprinsessa-artiklar/TVinslag och jag finner själv ingen glädje i att läsa såna bloggar. Blondinbella, Engla m fl som hela tiden ger sken av att deras liv är perfekt, såväl till det inre som det yttre och om man, som Blondinbella, försöker verka som förebild för unga tjejer så verkar det otroligt kontraproduktivt. Målgruppen är ung och när man är i den åldern är det väl snarare troligare att man faller platt med saker man företar sig, snarare än att man lyckas med dem? Jag vet då att det var så för mig och mina polare. De killar vi ville ha ville inte ha oss, vi hade ingen aning om vad vi ville bli då vi "blev stora", kände oss fula/missbildade 99% av tiden och ja, ni vet, basic tonårsliv.
Jag läser hellre bloggar där jag känna relatera; vanliga jävla människor med vanliga jävla problem/teckare som har tecknarångest och när de är on top of the world visar att det går, bara man försöker eller bara brutalt ärliga bloggar. Såna som känns. Såna som tar upp viktig skit och delar med sig av sin syn på saken istället för att bara länka till en artikel utan att ge någon som helt input. Det är sånt jag hoppas jag erbjuder mina läsare med, ett spektrum av saker, istället för inredningstips från min skitfina lya, med min skitsnygga pojkvän som både kan gråta och knulla som ett odjur (men sånt antyder vi inte ens för det är ju vulgäääärt) eller konstnärliga foton på vadfan jag åt till lunch (haha, jag äter typ aldrig lunch ens, jag äter frunch, för jag blir illamående om jag äter frukost för tidigt)och våra utflykter i skärgården. Vi lever ju ett vanligt svenneliv, precis som alla andra. Det är bara det att jag inbillar mig att vi är särskilda, för jag är med hela tiden. Ni vet.
Hej Bloggen, ursäkta att jag varit lite afk. Tänkte överkompensera resten av veckan, om det är till någon tröst. Hursomhaver, det är tisdag och tisdag innebär dokumentär! (Jag vet ju inte vad ni tycker om det här lilla segmentet, åsikter och önskemål uppskattas) Dagens tips blir Looking for Love, av och med Louis Theroux. Louis åker till Thailand för att undersöka de äktenskapsbyråer som inriktar sig på att fixa ihop brittiska män med thailänskor. Ja, det är sensationsjournalistik, men eftersom jag tipsat om aliens och psykon tidigare tänkte jag att det var dags för något lätt.Jag är lite bögkär i Louis, men jag vet att jag inte är ensam.
Dessutom är det ju höst, så om man ska tro alla reklamfilmer som går är det bäst om man är två (är det bara jag, eller verkar de ha blivit fler? Och går oftare? Ni vet, Be2, Match, Mötesplatsen osv..) Jag anar en komplott!
Jani, inte mycket alls. Jag jobbar vanligtvis på fredagkvällarna (dock har jag en fredagkväll ledig i månaden och yesterday was it) Så när den där lediga fredagen kommer så brukar vanligtvis M jobba, såklart och då sitter jag vid min dator, pillar hemma och försöker rita. Men igår var vi hemma båda två, något som ni vet inte hört till standarden på sistone.
Försöker ordna en sorts semesterlösning med han som är inhoppare för hon som egentligen sköter sånt på mitt jobb. Jag har inte haft semester på två år och det börjar kännas vid det här laget. Håll tummarna för mig, snälla. Needless to say så jobbar jag såklart ikväll med, så något ytterligare blogginlägg kanske kommer inatt. Fan, jag hatar att jag låter så pissnegativ här i bloggen, ni får inte tro att jag är sån här jämt privat, tvärtom, det är bara det att jag är less på att inte kunna leva upp till de förväntningar som jag/andra/ytterligare andra har på mig och samtidigt vara superkreativ som jag balanserar det med brödjobb. Man blir trött av det. Förbannat trött. Och ytterligare tröttare för att man känner sig misslyckad, osocial och talanglös.
Har hjälpt Ms ömma moder flytta idag så jag är dödstrött nu. Men den ömma modern visar tacksamhet på sätt som övergår mitt förstånd (but makes me no less happy): Hon gav oss en 42" LCD-TV! OCH en dvd-spelare! Like, harregud. Hur kan sånt hända ens? Jag får ju aldrig saker jag vill ha, jag har fått köpa dem själv, alltid. När jag fick slava för att spara ihop till min första mobil, så fick mina systrar sina i födelsedagspresent. Jag köper dator för egna pengar, syrran får en i julklapp. Ingen bitterhet mot mina systrar nu (jag är fan för gammal för sånt nu) men liksom, så har det alltid varit. Har jag viljat ha något har jag fått köpa det själv. Att sån här generositet finns förbryllar mig beyond belief.
TACK igen Marie!
onsdag, augusti 19, 2009
Förlåt, jag hatar att posta YouTube-klipp, men David Mitchell och Robert Webbs briljans måste spridas. Säsong 3 av That Mitchell and Webb Look går nu (alltså inte på svensk tv utan annanstans *winkwinknudgenudge* Ja, alltså, se via proxy på BBCiPlayer). Se!
Såatteh. Ja, såhär såg jag ut när jag vaknade. Gör fortfarande. Känner mig som ett jävla toppmongo och förbannar att jag, i ett genidrag, applicerade skitmycket tandkräm på en finne (den syns på bilden) i syftet att göra den mindre igårnatt. Jag får såna här reaktioner då och då, nu senast var det nog...två år sen, tror jag. Precis innan vi skulle ut och shoppa - jag, Kalle och vår vän David. Kalle blev stormförtjust och ville bevara ögonblicket på film men jag förbjöd honom. Så den här bilden är lite för honom. Och för att jag bara ser helt cepesvullen ut. 
