Har hamnat i något sorts kreativt limbo
som består till 90% av självhat och till 10% av självömkan och jag kommer på mig själv med att rikta bittra tankar mot allt och alla - men sånt här händer, det går över och det är bara att vänta ut det. Försöker skynda på processen med bra film och bra serier för nya intryck, färger, former. Konst (fast det är i viss mån kontraprodutivt, eftersom jag är pissdålig på att måla och då förbannar mig själv över att jag minsann i kan det heller.)
Jag är medveten om att jag i många lägen kan verka tjatig och förbannat känslig när det kommer till det kreativa v/s självförtroendet v/s självkritik och jag funderar ofta på om det bara inte är bättre att hålla käft om det och låtsas som att allt är lugna gatan, men så kommer jag på mig själv att snubbla förbi random fjortisblogg där jag möts av ett fejkad självförtroende, dåligt redigerade bilder på blogginnehavaren och intalar mig själv att det behövs en motpol. Schmut sa något liknande efter Blogawards som jag håller med till fullo.
Jag vill inte vara yta. Jag vill att ska veta att jag är en människa med och att jag, oavsett hur mycket jag älskar att teckna, ibland hatar att jag älskar det och att jag mår så förbannat dåligt när jag inte kan. När the white sheet of death stirrar tillbaka på en och man blir frustrerad och arg för att man vet att det finns därinne.
EDIT: Om jag mot alla förmodan har en snuskrik läsare som vill muntra upp mig lite, skulle de här ta mig en bra bit på vägen. Jag har storlek 41.
Jo, i somras påbörjade jag denna. Jag var ensam hemma, lyssnade på Sommarprat och saknade min kompis Kalle - som inte bara är snygg utan fruktansvärt begåvad OCH pappa till tjejen ovan. Ändå sen vi lärde känna varandra, har Mara funnits med i bilden. Vi har stött och blött hennes öde under tiden som Kalle berättat hennes historia i sekvensiella rutor och snart kommer Mara finnas som utgivet seriealbum. Jag är minst sagt pepp på släppet, inte bara för att man fått se hur den växt fram, utan för att det - hur man än vänder på det och hur mycket jag än tycker om Kalle som person - är en sjukt bra berättelse, som inspirerar. Och jag blir såpass inspirerad att jag inte kunde låta bli att teckna henne själv.
Ber om ursäkt för att det dröjde så länge innan ni fick se henne. Mina randombilder är ett enda stort myller och jag rensar sällan. Fast det är rätt mysigt att gå igenom sin Lost&Found låda ibland.
Onsdag: M föreslår ett nytt stocksystem i kylen, efter att ha kommit till slutsatsen att jag snusar snabbare än min egen skugga. Han delar stocken på mitten och lägger mina snusar på vänster sida, sina på höger. "Så får du klara dig på dom."
Fredag:
M: -Men erkänn att du har hållit igen på snusandet lite sen jag delade stocken?
- Njaaaeee. Inte nämnvärt?
M: - Säkert?
- OKEJ! Jag har verkligen ansträngt mig för att inte ligga en snusdosa före dig hela jävla tiden! Jag har TÄNKT ÖVER MITT SNUSANDE och NU ÄR VI NÄSTAN LIKA i snusmängd!
M: - Men lugn! Varför blir du så upprörd?
- BECAUSE I_ DON'T_ WANT_ TO_ HEAR_ YOUR_ SHIIaT.Lördag:
- Men då tar du ut soporna då?
M: - Bara för att I don't wanna hear your shit.
Söndag:
- Då går jag till jobbet då! Kommer du att sakna mig?
M:- Ja, lite. Men det kommer vara jätteskönt att slippa hearing your shit ett tag.
Måndag:
- Beybe, mitt minne sviker mig. I hur många sammanhang har du använt "I don't want to hear your shit" sen jag sa det egentligen?
M:- För många, alltså. - Det är ju visserligen applicerbart på så mycket, så jag kan egentligen inte klandra dig. Fast du kunde ju sluta vältra dig i det faktum att jag sa det först and thereby made it ok for you to say.
M:- Omöjligt!
Jag ville ha en ny bakgrund till min Twitter så jag tog ett random påbörjat självporträtt och ändrade hårfärgen, eftersom Twitters standardbakgrunder inte passade mig, tyckte jag. Så jävla tråkiga.
Det har blivit mycket bilder på sistone och jag antar att en stor del av er kommer hit just för den anledningen, så ni har säkert det angenämt. Jag är för lat för att faktiskt orka skriva ett ordentligt inlägg så jag gör såhär istället. Hope you don't mind. Nu ska jag göra mig klar för jobbet och se senaste Pot Psychology. Kisses!
För länge, längesen lovade jag min gamle vän Peder ett porträtt och han lovade mig en playlist. Så när kan knåpat ihop en dunderplaylist hade jag ju inte längre nåt val. Resultatet blev värsta Clowes ju! Fint va, ekonomiska presentalternativ såhär i finansiella blåsväder.
Jag har som färgat håret rött. Tyckte det var dags för en förändring och detta påskyndades något av det faktum att jag hittade ÄNNU fler gråa hår. Det är med andra ord inga tillfälligheter vi pratar om längre. Två gråa hår kan klassas som flukes, 10-12 gråa hår... är ett faktum. Jag är alltså en sån som bli grå, råtidigt. Hade på känn att mina gener kunde gå i den riktningen, men hoppades ändå att...ja, det kunde vänta tills 30-strecket åtminstone. So now I'm rockin' the red och låtsas att jag är Joan i Mad Men. Småironiskt fick jag mens i samma veva. Rött överallt, indeed.
EDIT: Och ja, jag fotar oftast mig själv i badrummet - som vilken fjortis som helst. Jag har inte heller lärt mig kontrollera min mun. Classic Top Model- mistake.
Det här är mao the best of the bunch, och jag är alltså inte alls såhär hawtt paw rihk-thight.
Photoshop och lysrör kan få vem som helst att lyckas NÅN gång. As shown below.
Ah, slänger upp hur långt jag kommit hittills. Problemet ligger i att jag inte kan få dockan att se ut som en docka, ordentligt. Försöker lägga in blänk och grejer, men kommer ingen vart. Planen är att subba på Threadless, så jag försöker hålla färgantalet till 8, vilket är något begränsande och det är därför dockans hår i nuläget är rosa. But uhm. Ye.
Har hamnat i något sorts kreativt limbo
