Min far oroar sig för att min syster dricker för mycket, varpå jag svarar att han alltid klent kan trösta sig med att jag nästintill inte gör det längre.
- Hade du haft råd skulle du nog dricka mer också, skrockade han till svar.
Tack för den. Den värmde. För det vet ju du. Jojo. Totalkoll på vadsom händer i mitt liv, indeed.
När jag pratade med min ynsta syster förra veckan förutsatte hon att jag inte ens hade råd att gå på bio och att det var därför jag häckade hemma så mycket och smashade med att den enda anledningen som kan finnas till att jag blivit smalare med åren är att jag inte har råd med mat heller. Avslutade med ett skratt, såklart. Från hennes sida, jag blev svinarg. För jag är bitter över att min fem år yngre lillasyster som jobbar inom industrin mån-fre från kl. 8 - 17 tjänar mer än jag gör. OCH har storhelger eller bara vanliga helger ledigt. Men jag skulle vara fan så mycket mindre bitter om man inte gjordes till åtlöje över det av de som ska stå en nära.
Vadfan är det för jävla stil egentligen? Skrattar ni åt varsel med? Arbetslösheten generellt? Darfur?
Elin bloggar om att hon är less på att känna sig tacksam för saker hon jobbat jävligt hårt för och den där dignande drömmen om att bara skita i allt och skaffa sig ett vanligt jävla kneg och inte alls satsa allt på ett kort. Allt för att slippa ligga sömnlös i mitten av månaden (inte pga något kreativt denna gång, nej) för man har 200 spänn på kontot och oroar sig för att få skörbjugg innan lönen kommer. AMEN, SYSTER!
Skitsamma att det är något jag VALT att göra och att jag varit väl medveten om att det nog inte kommer vara lätt alla dagar, men när det kommer till familjen så bör väl de, om några, stötta en - inte göra en till åtlöje då man har det svårt? Jag tror säkert att min farsa haft sina motiga tider, för vi hade det fan inte fett under min uppväxt, men borde man inte då visa lite mer förståelse?
För i de stunderna är jag ett duktig-flicka-syndrom waiting to explodera. Man blir som aldrig tillräckligt bra - inget man gör duger. Särskilt inte om man, som jag, har omänskligt höga krav på vad jag gör. Och i de ögonblicken verkar 9 till 5 jävligt frestande. Men sen inser man att om jag dödade den biten av mig själv som vill det här så mycket - vad finns kvar då? Och kommer hon vara tillräckligt bra ens?
7 kommentarer:
Det är exakt så det är. Exakt.
Ajjemen, nog fan får man skylla sig själv, men när det går bra så vet dom minsann att nog ska det gå bra för lilla du! Det har dom alltid vetat, samtidigt som de tidigare frågat när fan det ska bli något av en, tack för förtroendet. Men nej, alla vill inte jobba 8 timmar om dagen med något som långsamt kväver själen, något man egentligen inte vill göra, men nog sätter det mat på bordet, alltid. Det har dom rätt i. Men zombies behöver inte mat, såvitt jag vet.
Jag säger som Tiffany: Känd och smal, känd och smal ;)
"Och sen behärskar vi oss och börjar bete oss som vuxna."
Sen så kan man ju också tänka på hur själadödande ett industrijobb faktiskt är. "skrattar bäst som skrattar sist osv" :D Men att inte har pengar till mat är rätt crap
Elin: Tragiskt men sant.
Uvett: Hehe, du vet då alltid hur man muntrar upp mig=)
Anonym: LOL?
Dan: Ja, man vill ju kunna leva drägligt i slutändan och att leva helg-liv verkar inte så illa alla gånger. Utifrån ser de tillochmed lyckliga ut.
följ din dröm! och ORKA!
Jag önskar jag hade modet att satsa på något kreativt. Våga söka kreativa utbildningar och jobb, eller starta eget.
Det är ju grymt att du tagit steget, nu är det ju bara att göra, the world is yours
Skicka en kommentar