onsdag, december 29, 2010

I'm not trying to say that I'm smelling of roses

Hade tänkt blogga om det här tidigare, efter att Linna Johansson bloggat jättebra om förebilder, men fick en spark i ändan nu, efter ovanstående incident på Twitter. Inte för att det är en incident, incident - folk vaföljer mig titt som tätt och ibland FÅR jag tom följare pga av mitt något vulgära språkbruk. Jag är fine med båda, tycker man att det är gross så slipper man. Det är det fina med Twitter, no hard feelings.

Men, jag blir ibland konfronterad med mitt bajsbloggande, tramsbloggande osv och jag vill bara klargöra: jag är inte intresserad av att förmedla en bild av mig själv som inte stämmer. Jag är inte perfekt och tänker därför inte framställa mig så. Jag är äcklig, har kiss-och bajshumor och andra helt normala egenskaper. Jag trivs väldigt bra med det. Jag ser inget fel i att visa mina mindre fina sidor, tvärt om kan jag tycka att det behövs i en bloggosfär där perfektion och tillrättalagdhet är det man ser mest. Om man inte pallar med att folk är mänskliga så känner åtminstone jag att det är en follower/bloggläsare jag kan klara mig utan. Är man bara intresserad av mina bilder kan man följa RSS-flödet för dem enbart och slippa stå ut med mitt kön/mitt bajs/mina andra trivialiteter/äckligheter. Det går att sålla om man vill.

Jag har inget behov av att framställa mig som smartare och bättre än vad jag är och jag ser helst att folk gillar mig för hela mig än någon fejkad bild jag väljer att presentera på internet.

lördag, december 25, 2010

Exterminate, Regenerate.

Ok, i förrgår sändes Doctor Who julspecialen (som jag faktiskt måste säga var det den bästa hittills) , så därför tänkte jag lista 16 anledningar till varför DU borde börja kolla på Doctor Who, om du inte gör det redan dvs. Varför 16? För att jag gillar att anstränga mig lite extra*.

1. Doktorn. Du tas med på en resa med en av världens bästa och varierade karaktärer. Han är 900 bast, men slutar ändå aldrig att förvånas eller att bli uppspelt över saker. DET är en jävla bedrift i sig. Att han sen är hypersmart, rapp i käften och vurmar för mänskligheten på ett sätt vi själva sällan gör (inte så konstigt kanske, när han har två hjärtan) gör honom gjord av awesome.

2. Tidsresandet. Det säger sig självt att avsnitten blir mer spännande om möjligheten att dimpa ner var som helst i världshistorien ges.
3. Rymdaspekten. Ja, inte nog med att man kan åka fram och tillbaka i tiden (så länge doktorn inte korsar sin egen tidslinje eller ändrar fixerade tidshändelser) så är hans tidsmaskin även ett rymdskepp. Den sista i sitt slag even.
4. Det är camp. Jävligt camp. Men eftersom de som producerar serien vet det så är det jävligt camp med glimten i ögat.
5. Rasaspekten. I och med att det är brittproducerat får man se färgade personer som porträtteras precis som vem som helst. Inga token black-guys som dör först, utan vanliga personer som inte är vita som är allt från professorer till läkare till rättskämpar till bad guys. OCH blandförhållanden representeras.
6. Det är, helt ärligt, lite läskigt ibland. Mina favoriter; de gråtande änglarna (Med i bl a avsnitten Blink, The Time of Angels & Flesh and Stone) kan inte röra sig som någon ser dem eftersom de är kvantlåsta. Men så fort du vänder ryggen till eller blinkar så - BLAM! De rör vid dig och du skickas tillbaka i tiden. Doktorn sa en gång att de är den enda rasen som dödar en snällt: De skickar bara tillbaka dig i tiden och låter dig leva till döds. Dessutom manifesteras de genom avbildning eller, om någon skulle titta dem i ögonen, så bildas ju en bild av dem i syncentrat, och därigenom får dem makt över en mentalt, tills de växer sig tillräckligt starka för att byta sig ut ur din kropp och döda dig i processen.

7. Titellåten. Den är skum, läskig och helt fantastisk. En av de första elektroniska musikstycken som gjordes för teve och den gjordes av en kvinna. På 60-talet. DET i sig, bara.
8. Doktorn vägrar vapen. Det enda han använder för att ta sig ur jobbiga situationer är en skruvmejsel. Visserligen en sonisk sådan, men den kan inte döda någon.

9. Det är en serie som håller i längden. Eller kan du nämna många andra serier som klarat sig i 50 år?

10. Hans resekamrater. Klart som fan man blir ensam om man är hur gammal som helst, saknar hemplanet och är den sista av sin ras. Klart man tar upp liftare då. Liftare som ofta blir lite kära i en, såklart. Eller en robothund. (Tror det är därför jag gillat Donna Noble bäst, inget kärlekstjafs som kom i vägen. Men nej, jag är inte gjord av sten, jag grät när Doktorn förlorade Rose till ett parallellt universum och jag grät lika mycket när de "fick varandra" senare. Av glädje.)
11.
Daleks. Alla behöver en nemesis och Daleks är Doktorns. Universums kackelackor med hybris. De vill döda allt som inte är Dalek och trots att Doktorn tott sig ha utrotat dessa envisa, känslokalla mördarmaskiner så har de en förmåga att dyka upp gång på gång.
12.
River Song. Ok. Jag förnekar det inte. Doktorns kompanjoner blir lätt ensidiga i längden. ja, det är lite störigt att de ska gå och bli kära i honom typ jämt och bara rädda honom lagom mycket och att när de slutar resa med honom så är deras liv i princip över. Ett liv utan Doktorn blir aldrig detsamma för ingen man kan någonsin mäta sig med honom. Showen heter Doctor Who och det är han som briljerar. Det är därför det är så jävla skönt med River. River, även om hon romantiserar Doktorn ofta, sätter honom även på plats. Hon är lika smart, lika självständig och, även om hon inte är lika all-round som Doktorn, är bensäker på sin egen förmåga. Och hon kan köra TARDISen och landa henne ljudlöst. Dock är hon inte perfekt. Hon brukar kalla honom för rätt nedlåtande grejer och ärligt talat tycker jag att hennes karaktär är tillräckligt intressant och mäktig för att vara Doktorns jämlike, utan att hon ska behöva hävda sig med lillande uttryck titt som tätt.

13. Skådespelarna. Nog för att Storbrittannien är en ö och utbudet på skådisar är begränsat, men jag tycker det är skitmysigt att man får se stora, brittiska skådespelare i serien (Simon Pegg, Timothy Dalton, Bill Nighy t ex). Jag väntar bara på att få se David Mitchell & Robert Webb dyka upp nån gång. Det lär ju hända.
14.
Den lär ungar att det är viktigt att ha the smartz. Doktorn värderar tänkandet högst hos sina kompanjoner (det råkar bara falla sig så att de är snygga kvinnor oftare än inte...ehum.), han är ju i princip vapenvägrare och ser sin hjärna som sitt främsta vapen.

15. Doktorn kan inte dö. Vilket är jäkligt goda nyheter för mig som är ett stort fan av att allt som jag gillar ska vara för evigt.
16. Gästförfattarna. Douglas Adams har skrivit för serien och nu nästa år kommer ett avsnitt signerat Neil Gaiman sändas!

*Detta är en lögn. Jag hade tänkt lista 25 anledningar, men det finns en bra anledning till varför de flesta listor är antingen i topp 5 eller topp 10. Det blir jävligt tjatigt och trögt att komma på grejer efter ett tag. Jag hade även tänkt posta det här inlägget den 25e, men eftersom jag jobbat hela julhelgen var jag, minst sagt, apatrött typ konstant. MEN jag gjorde iaf särskild fanart till inlägget! Som jag visserligen kunde spenderat mer tid på men...mjeh. Man ska vara glad åt det lilla, det får man inte glömma såhär i juletider.

måndag, december 20, 2010

#prataomdet

Ok. Andas. Nu bir det jobbigt personligt.

Hela helgen har jag haft
#prataomdet-taggen öppen i min Tweetdeck och det är ett så otroligt fantastiskt initiativ. Jag är jätteglad att folk vill dela med sig och ironiskt nog är jag tacksam över att den får mig att känna mig retroaktivt skamsen. För jag har aldrig blivit utsatt för något som ens skulle kunna påminna om ett övergrepp.

Däremot har jag nog själv gjort mig skyldig till ett par inskränkningar på den andres vilja.
Ansett mig ha rätten till det. Kom igen, bara lite? Tjatat, tafsat och trugat. Och ursäktat det med att han hade ju faktiskt stånd, även om han kroppsspråk tydde på att han nog inte alls var sugen.
Jag har blivit arg på ONS som inte fått upp den, jag blir arg över att jag, trots bättre vetande, går på myten om att killen alltid ska vilja, om och om igen. Tagit det som ett enormt personligt nederlag när de sagt nej. Straffat dem som sagt nej verbalt. Surat, tjurat. Manipulerat mig till sex med den andres dåliga samvete som vapen. Intalat mig att jag bara vet vad jag vill ha och därför SKA ha det. De gånger killens njutning ärligt talat har varit helt irrelevant, så antingen har jag struntat i den eller "tagit hand om den" av ren plikt efter jag kommit. Don't try this at home kids. Det här är inget sätt att bete sig på.
Och även om det har bankat i bakhuvudet så fort jag gjorde det, att det här inte är ok, så har jag borstat bort det. Tryckt undan. Glömt.

#prataomdet har gjort dem smärtfullt påminda igen och fan. Aldrig igen. Aldrig. Det är sjukt att jag inte visat folk jag åtrått så inni norden mer respekt.


Så av alla fantastiska blogginlägg som följt i #prataomdet-vågen har jag relaterat mest till de som många killar skrivit:

Simons "Törs knappt", eller Eriks "Ett slags utnyttjande", t ex. Sen finns otaliga inlägg på Prataomdet.se . Gå dit. Läs Tanjas inlägg om det med, för det är sjukt bra. Eller Gustavs.

lördag, december 18, 2010

You must be a limousine.

Ok, efter att ha sett På Spåret i fredags och typ bara klarat musikfrågorna, där en Prince-låt var med, så fick jag ett ryck idag att lyssna på Prince. För första gången på jä-hävligt länge. Börjar mjukt med Diamonds & Pearls, går vidare till Raspberry Beret, When Doves Cry. Allt är mysigt. Sätter sen på Little Red Corvette och kan inte sluta lyssna. Den är ju så jävla bra! hur kan jag ha glömt den?? Lyssnar och lyssnar (för jag är en sån där sinnessjuk repeat-människa) och sjunger med. Och hajar till när de här orden passerar mina läppar:
"'Cause you had a pocket full of horses,
Trojan and some of them used"
Vafan??? Lyssnar vidare och det slår mig som en käftsmäll att den här låten ju inte alls handlar om en liten, röd bil. Så sjukt att man inte reflekterar över låtar man gillar som ung, så länge de är catchy. De är ju inte första gången. Och jojo, precis som förra gången finns element av slutshaming även här:
I guess I should've known by the way you parked your car sideways
That it wouldn't last
See, you're the kinda person that believes in makin' out once
Love 'em and leave 'em fast
I guess I must be dumb cause you had a pocket full of horses
Trojan and some of them used
But it was Saturday night, I guess that makes it all right
And you say - "What have I got to lose?"

And honey, I say Little Red Corvette

Baby, you're much too fast (Oh)
Little Red Corvette
You need a love that's gonna last

I guess I should've closed my eyes when you drove me to the place

Where your horses run free
Cause I felt a little ill when I saw all the pictures
Of the jockeys that were there before me
Believe it or not, I started to worry
I wondered if I had enough class
But it was Saturday night, I guess that makes it all right
And you say - "Baby, have you got enough gas?"
Oh yeah!

Vilket lördagsscoop! 20 år för sent. Ibland är jag bra trög alltså, eller åtminstone jävligt blåögd. Som jag sa till M när jag kom till insikt: "Det är som att få veta att tomten inte finns!"
M: - Vad förväntade du dig? Det är ju Prince.

onsdag, december 15, 2010

Dagens bikt.

Igår outade jag på Twitter att jag, som synes, tycker att 2001 - Ett rymdäventyr är en rätt kass film. Naturligtvis fick jag stå till svars för mitt uttalande direkt, och innan ni dömer mig vill jag säga att den är vacker, stämningsfull, långt före sin tid och bla bla bla obvious statement is obvious... Jag gillar film med handling. Därför ser jag inte vad som är så jäkla bra med 2001. Den handlar inte om något, utan är helt enkelt en konstfilm som folk feltolkat som en vanlig film. (Måste dock tillägga att Hal är bra. Hal är i princip det enda bra i filmen, imo.)

Så jag tänkte fortsätta bikta mig lite, Det var skönt att få vädra. Ok, here goes. Jag har en rätt äcklig ovana, som jag gör utan att tänka på det. Det är som en mild form av
Trichotillomani skulle jag gissa. Eller åtminstone liknande. När jag inte tänker på det så "skalar" jag bort mascara från mina ögonfransar med mina naglar. Efter ett par timmar framför datorn brukar vänsterögat vara helt mascarafritt. Och så måste jag göra det på högra för att få jämnvikt. Pretty gross.

Vi avslutar med ännu en filmrelaterad hädelse: Jag hatar David Lynch. Eller, hans filmer då*. De i sin tur får mig att hata honom. Vanliga reaktioner man får när man yppar detta faktum är att jag inte förståååår honom. Och det erkänner jag gärna. Nej, jag fattar fan inte ett skit. Och, det kanske är fel av mig att vilja titta på historier som jag förstår, kan relatera till etc UTAN att behöva läsa babiljarder analyser, bli expert på skaparens bildspråk och symbolik och - att slippa bli dumförklarad just för att jag inte förstår. Jag har svårt att tro att nån jävel egentligen förstår, utan att det snarare är en tolkningsfråga. Tolkningar som jag är för lat för att göra. När jag ser på film vill jag bli underhållen, jag skiter i att Lynch förmodligen blivit kidnappad av aliens at some point och använder bioduken som sin privata terapisession - jag vill bara fly från mitt liv i två timmar och få ta del av någon annans värld istället. En begriplig värld. Det behöver inte vara supertraditionellt berättat ens, jag är inte rådum. Bara någorlunda begripligt. Är det för mycket begärt?

(*Kejrå, första säsongen av Twin Peaks är väl...ok.)

Ska jag köra tre Ave Maria på det, eller gillar ni mig ändå?

tisdag, december 14, 2010

Hänt extra

För ett par månader sen tragglade jag med arbetsprover till en reklamutbildning här i Gbg. Tiden gick, jag blev kallad till intervju osv, men eftersom jag var rätt övertygad om att jag inte skulle komma in så höll jag tyst om det här i bloggen. Under intervjun t ex, så frågade de vad som inspirerar mig.
Vad jag borde svarat: "Nittiostalsestetik, serier och science fiction blandat med art noveau, liksom?" Och med en dryg ton tillagt "Ni fattar? Ni fattar".

Vad jag faktiskt svarade: "Öh. Snygga tjejer, typ?"
Vi var klara på 10 minuter. Killen som var inne före mig var där inne i 40 minuter. Jag var inte särskilt positiv efter som mina sociala skillz varierar stort beroende på dagsform. Men igår ringde de och och sa att jag är inne! Börjar måndag nästa vecka redan. Mina förhoppningar är att jag blir AD och får ett riktigt jobb, mina rädslor är att jag kommer bli en reklamarhipster.

måndag, december 13, 2010

Pooper shooter.

M: - Elin, måste jag ta bajssnacket* med dig igen?
*inser att jag bajsade för en stund sen och att det var rätt explosivt, men att jag börjat klämma finnar så jag kollade inte riktigt in förödelsen utan spolade bara*
- Jag tar bort det! Förlåt!
M: - Nej, jag har redan gjort det, men jag fattar fan inte HUR du bajsar! Det hade nästan kommit längst upp på porslinet!
- Du vet... Ibland går det fort! Och så blev jag distraherad av en finne...
M: - Elin...
- Jaaa...
M: - Du är en äcklig kvinna!
- Jag veeet. Ferlåt.


*Vikten av att lämna en ren toastol efter sig.

fredag, december 10, 2010

Day 30 – One last moment

Ni vet, när man blivit ovän med någon och man bett om ursäkt och det verkar som att det är ok mellan er, men så går det ett par veckor och man är den enda som hör av sig och när man talas vid svarar ens trätobroder enstavigt och ger en ingenting tillbaka?

Dagens ögonblick får bli insikten som är konsekvensen av trätobroderns beteende. Ögonblicket när man säger till sig själv att: Nej, vet du vad? Vill hen vara sur så får hen väl vara det då. Tills korna kommer hem om det nu ska vara på det viset. Jag har fan gjort mitt, räcker inte det så kan det lika gärna vara.

torsdag, december 09, 2010

Day 29 – Your aspirations

Ojoj. Vilken fråga. Just nu är det typ att ta mig i kragen så jag kommer ur min tecknarsvacka (jag har väl nämnt tidigare att det tydligen finns bara tillräckligt med kreativ energi i vår relation för att hålla en av oss kreativ. Båda samtidigt går inte. M tecknar inte ofta numer, men för ett par dar sen satte han igång med en grej. Och jag sitter och försöker få saker gjorda men inget händer. Det är sjukt, men det är det som händer. Frustreande to teh max. Särskilt när man VILL teckna.)

I övrigt har jag inga direkta mål så (Blondinbella skulle väl slå mig på fingrarna för det) utan vill mest få jobba med något kreativt på heltid, helst på timmar som passar mig men funkar inte det så funkar det inte, då får jag göra't när det bjuds istället. Rita coola grejer for moniez. Typ så.

onsdag, december 08, 2010

Day 27 – Your favorite place

Jag har favoritplatser på alla ställen jag varit, men här i Götet är en av favoriterna Brännö. Ms pappa bor där. Bilar är inte tillåtna på ön (det finns en, för handikappade och äldre, men that's it. I övrigt är det flakmoppar och cyklar som gäller.) Den är liten, mysig och man blir avslappnad så fort man stiger av båten. Hade jag haft svinmycket pengar hade jag skaffat hus där. Men det har jag inte, så i nuläget får jag nöja mig med att besöka ön som gäst och njuta av havsluften mer sporadiskt.

Insikt.

Idag kom jag på att jag typ inte använt behå på över två år, förutom en gång i spetember senast, då jag tog på mig en av hänsyn till mina medresenärer på tåget. Inget tissefräs så långt ögat kan nå på SJ inte. Hsh, jävligt skönt att slippa. För, på riktigt, jag lurar ingen - mina bröst är så små att de behöver inget stöd. Utom möjligtvis ett känslomässigt sådant.

tisdag, december 07, 2010

Day 28 – Something that you miss

Missförstå mig inte nu, jag älskar M så mycket att jag knappt fattar det själv ibland. Det vi har är det finaste jag varit med om och innehåller hela paketet: attraktion, tillit, intimitet - både känslomässig och fysisk - och en rolig och stimulerande jargong. Jag kan prata med honom om allt och han är ett enormt stöd. Och även om allt det där borde trumfa det mesta så kan jag ändå önska ibland att jag fick bli kär i honom igen.

Jag saknar att vara galet nyförälskad och det känns trist att jag aldrig kan få bli det igen i honom. Det är ett one-time offer. Jo, nog skulle vi kunna göra slut och kanske hitta tillbaka till varandra, men varken jag eller M tror på det konceptet. Bytt är bytt, kommer aldrig igen.

Så ja, jag saknar att vara nyförälskad i M. Ni vet, då man är så kär att man blir lite fysiskt illamående, då man inte kan koncentrera sig, då man håller tillbaka lite för att om man släppte ut allt så skulle man skrämma bort honom. Innan man kysst varandra och kyssen hänger i luften och de där underbara sekunderna INNAN första kyssen. DET saknar jag. Men inte så mycket att jag skulle byta bort det vi har nu för det.


(Ursäkta det känslomässiga kletet. Det blir så ibland.)

____________________________________________________________________
Edit. Men helvete. Jag har ju felpostat. Det skulle ju vara
Day 27 – Your favorite place idag. Den får ni imorrn då.

söndag, december 05, 2010

Day 26 – Your fears

Precis som med de saker som gör mig upprörd vore det typ enklare att lista saker jag inte är rädd för. Jag är rädd för det mesta. Om någon jag älskar glömmer höra av sig när de är på väg nånstans är jag övertygad om att de dött (bilolycka, flygplanskrach, freak train accident) och varje gång jag använt min plattång (fastän jag vet att den stänger av sig själv om den står oanvänd) så VET jag att jag då kommer komma hem till en lägenhet som är helt utbränd och att jag kommer hitta hundens kropp, vesuvius-style, som ett utbränt skal på golvet.

När jag är på väg hem är jag inte rädd för att bli våldtagen, utan att bli skjuten i en drive-by. Eller överkörd. Går jag nära ett spårvagnsspår tror jag att jag kommer halka, hamna med huvudet PÅ spåret i fallet och få skallen krossad av en spårvagn. När jag var ny i stan var jag rädd för att bli elektrifierad om jag nuddade spåren med fötterna.

Jag är livrädd att hunden kanske en dag ska bita ett barn eller annan hund illa (så när jag knyter fast honom då jag handlar får han ha munkorg på sig, så folk tror att han är farligare än vad han är och lämnar honom the fuck ifred för folk här nere fattar inte att det kan vara farligt att hälsa på hundar man inte känner) Jag är rädd för att någon ska sno min hund då han är fastbunden utanför affären. Jag är rädd för att drunkna. Jag är rädd för alger, blodiglar stora som flygplan och jättebläckfiskar. Ja, det här var bara ett smakprov.

Livrädd med stil.

Day 25 – A first

Idag gjorde jag en jordnötssås för första gången. Höftade fram en. Blev sjukt gott faktiskt.

lördag, december 04, 2010

Day 24 – Something that makes you cry


Det här.

Day 23 – Something that makes you feel better

Det här.

Day 22 – Something that upsets you

Det vore typ enklare att räkna upp saker som inte gör mig upprörd, ärligt talat. Jag blir arg 114 gånger om dagen på både stora och små saker. Så vi kan dela upp det i kategorier kanske.

I vardagen upprörs jag av: folk som inte plockar upp hundbajs, eller ännu värre - folk som plockar upp hundbajset i en hundbajspåse och slänger det nonchalant i närheten av där hunden bajsat istället för att gå de 60 meter det är till närmsta skräpkorg. Folk som har långa telefonsamtal som inte är nödvändiga när de är i någon annans sällskap. Folk med ljudliga tics på vagnen (hamnade brevid en smackare igår. 25 minuters konsekvent smackande är inte kul.)

På Internet upprörs jag av:
Se ovan. Jag rantar i min statusrad så fort jag får såna mejl. Och, som ni ser, svarar jag rätt fittigt på dem med. Jag är en surfitta. Genusnytt och/eller det mesta som opålästa nötter skriver om feminism på nätet, när antifeminister använder aftonbladets Wendela som källor till inlägg där de gör "analyser" på mansföraktet i samhället för att sedan klumpa ihop feminister och kvinnor till en homogen grupp som de sedan spyr hat över.

I min egen tysta neurotiska hjärna upprörs jag av: Mina egna misslyckanden, att ingen raggat på mig sen typ september, att mitt hår växer för långsamt, att jag är totalt obegåvad, tråkig, ful och att jag typ behöver ett visst mått vemod i livet. Kan jag inte bara vara glad nån jävla gång? Nöjd. Stolt. Tillfreds. Nejdå. Så roligt ska vi inte ha det.

onsdag, december 01, 2010

"You love me! You really love me!"

Malin gav mig en Beautiful Blogger-award och med det uppmanas man att lista 7 saker om sig själv. Eftersom jag både är smickrad och gillar att prata om triviala detaljer om mig själv så blir det som följer:

1. Jag har en nytt tidsfördriv när jag åker kollektivt. Jag försöker förstå mig på sudoku. Jag brukar lösa Metros korsord för att fördriva tiden på vagnen, men det är snabbt gjort och inte särskilt utmanande, så nu har jag gett mig fan på att lösa sudoku. Jag har supersämst sifffersinne, så det är kämpigt och det tar lång tid men hittills har jag lyckats lösa tre! (har hållt på i två veckor) Så ja.
Framsteg.


2. Mitt senaste favoriserade YouTube-klipp är detta:


3. Ett av mina största i-landsproblem just nu är att hitta en mascara som inte börjar smula efter halva dagen om man råkat få ögonskuggsprimer på ögonfransarna. Och den får inte vara vattenfast. Eller testad på djur. Eller vara hutlöst jävla dyr.

4. Just nu sportar jag ett fett sexigt köttsår på min högertumme efter en rivjärnsolycka. Gjorde morotskaka. Jupp. Tha's me. Livin' on the EDGE!

5. Inte nog med köttsåret, mina knän är helt blåslagna efter ett framstupafall i vinterkylan. Eller blå är att överdriva, de är mer bruna nu.

6. Jag tycker själv att jag har oförskämt bra musiksmak för det mesta, men ibland är den lite sämre.

7. Och eftersom jag delat med mig av skämsmusiken kan jag lika gärna ta det ett steg till, med skämskonst. Där såna här bilder hamnar (inte på grund av utförande eller så, mest typen av motiv. Men jag kan inte hjälpa att älska det. Tanken på att få hångla med en ung Snape. Drömmen. Hans innerliga blick! Jesus.)

(klicka här för att komma till upphovspersonen)

Passar på att skicka vidare priset till Micke, Tuggmotstånd, Kalle, Lisa, Like a bad girl should, syrran & Lina.

Day 21 – Another moment

Med tanke på vilken dag det är idag, så tänker jag osökt på några av de längsta ögonblicken i mitt liv; nämligen då man HIV-testat sig och väntar på svar. Jag har testat mig ett par gånger, och jag skämtar inte - alla gångerna har mina provresultat tappats bort. Första gången jag testade mig och resultaten aldrig kom, så gick jag till VC varje dag för att se om de kommit in och efter typ 4 besök hade de förstått att de tappat bort mitt test. Jag gjorde om testet, de skickade in dem på superultrasnabbundersökning och två dagar senare fick jag veta att resultatet var klart och blev inkallad. Varpå sköterskan svarar att det är positivt. Jag bryter ihop och hon ändrar sig snabbt och säger:
"-Nejmen, jag menar att det är positivt, för det är NEGATIVT. Du har inte HIV!"
Hade jag varit vid en annan sinnesstämning hade jag skällt ut henne efter noter, men den känslomässiga karusell jag just klivit av hade gjort mig... jag kunde inte säga nåt. Jag sa typ tack och gick.


En annan gång testade jag mig och de sa att om de inte hört av sig inom två veckor så är man fri från det jag testades för (HIV, Hepatit C och syfilis). Två veckor går. Jag andas ut. På den 15e dagen ringer min telefon.
"-Ja hej, ringer från könsmottagningen. Jag tänkte bara säga att vi har fått dina resultat. Du har inte Hepatit C. Du har inte heller syfilis... Men det fanns visst inte tillräckligt med blod för att kolla HIV så vi ser helst att du kommer hit och gör om provet."
Tankarna rusar och jag blir såklart HELT övertygad om att de visst har mina resultat, de vill bara inte säga att jag har HIV i telefonen. Går dit nästa dag och får träffa sköterskan. Sätter mig nervöst på bristen.
- Ja, det är verkligen underligt att det blev såhär, säger hon.
- Så det här är inte en ursäkt för att få hit mig så du kan säga att jag har HIV, alltså? säger jag.
- Nej, gud nej! Så får vi inte göra!
- För det är inte första gången ett av mina HIV-test har kommit bort.
- Ja, såhär mellan dig och mig, så är det faktiskt inte helt ovanligt.
- Det är ju inte så bra.
- Nej. Inte alls. Särskilt inte när jag själv vet hur nervigt det är att vänta de där två veckorna.
- Jo, minst sagt.