I vardagen upprörs jag av: folk som inte plockar upp hundbajs, eller ännu värre - folk som plockar upp hundbajset i en hundbajspåse och slänger det nonchalant i närheten av där hunden bajsat istället för att gå de 60 meter det är till närmsta skräpkorg. Folk som har långa telefonsamtal som inte är nödvändiga när de är i någon annans sällskap. Folk med ljudliga tics på vagnen (hamnade brevid en smackare igår. 25 minuters konsekvent smackande är inte kul.)
På Internet upprörs jag av:
Se ovan. Jag rantar i min statusrad så fort jag får såna mejl. Och, som ni ser, svarar jag rätt fittigt på dem med. Jag är en surfitta. Genusnytt och/eller det mesta som opålästa nötter skriver om feminism på nätet, när antifeminister använder aftonbladets Wendela som källor till inlägg där de gör "analyser" på mansföraktet i samhället för att sedan klumpa ihop feminister och kvinnor till en homogen grupp som de sedan spyr hat över. I min egen tysta neurotiska hjärna upprörs jag av: Mina egna misslyckanden, att ingen raggat på mig sen typ september, att mitt hår växer för långsamt, att jag är totalt obegåvad, tråkig, ful och att jag typ behöver ett visst mått vemod i livet. Kan jag inte bara vara glad nån jävla gång? Nöjd. Stolt. Tillfreds. Nejdå. Så roligt ska vi inte ha det.
5 kommentarer:
Alltså när du skrev det dära mejlsvaret, vad skrev dom då? Slutade dom att vara din kompis? *äter popcorn*
Haha, ja, man skulle ju kunna tro det, men faktiskt inte. Hon som skickade det till mig skrev ett separat mejl där hon bad om ursäkt och lovade att hon aldrig skulle skicka mig något liknande igen. Däremot kan jag tänka mig att det finns typ 20 brudar i Umeå-området som ställde sig frågan vem f*n surfittan var den dagen=)
Om det lyfter din dag, om så bara en millimeter, så ska du veta att hade jag chansen skulle jag ragga järnet på dig. Tills jag var blå i ansiktet. Så du vet.
Heja dig,
Anders
Anders! Det gjorde det definitivt! Tack!
Underbart! Älskar när folk verkligen är sådär uppfriskande "humor"befriade.
Skicka en kommentar