Vilken är din favvoblogg?

– Orchidpussy. Hon skriver väldigt frispråkigt, som jag skulle skriva om jag inte visste att min mamma läser min blogg.

Sagt av XRob till Skåne City. Man tackar för pluggen, gode herrn!

Så måste det vara såklart.

Att snubbar med okåta flickvänner är det bara synd om, men vad ska man göra - tjejers lust är ju så opålitlig. Tjejer med osugna pojkvänner är såklart båda utsatta för otrohet och/eller är otillräckliga när det kommer till att hetsa upp sin snubbe fysiskt. Ja, jag har läst Annika Marklunds krönika i Sofis Mode. Jag har varit på vippen att ta upp det här ämnet förut, men aldrig riktigt orkat - trots att det är något som kan göra mig så otroligt förbannad . En av kommentarerna till krönikan är klassikern:

Sammy Dippse, 29 år, Igår 16:49 Klart att mitt inlägg blir borttaget. Provar igen då. Två anledningar till att killar inte vill (om de inte är sjuka eller utarbetade) är: 1. De har en anan vid sidan om. 2. De är inte attraherade av tjejen de är ihop med. Alltså kan de bara skrapa ihop lust till sex då och då.

Vilket yttrats tidigare i den här bloggen med av en viss Jack Sparrow, i kommentarerna till det här inlägget. Och jag blir så trött i egenskap av tjej som utan undantag ALLTID haft högre sexdrift än sina respektive. Och jag VÄGRAR tro att alla mina respektive antingen har 1) Tyckt att jag är oattraktiv eller 2) Otrogna. Jag vägrar även tro att jag på något sätt är onormal. MEN - och det är därför Annikas krönika är så viktig - trots att jag har vett nog att tänka rationellt i såna lägen så blir man ju ändå konstant påmind om att dynamiken inte alls ska vara såhär mellan män och kvinnor. Att mannen ska vara sexuellt drivande och alltid redo medans kvinnan ska vara pryd och låta sig övertalas.Veckorevyn - jag skyller på er. Cosmo - tro inte att ni slipper undan. Och sensationsjournalistiken.... Jag tänker inte ens börja för då blir vi kvar här hela kvällen.

Eller, ska vi ge det här inlägget en liten twist för att illustrera hur fucked man kan bli om man går på de här jävla myterna? Ja, vi kör på det, tycker jag! Ok, ovan är alltså en illustration över hur jag tänker när den rationella delen av hjärnan får styra. Vad som kommer nedan är en illustration över vad som händer i huvudet när den emotionella delen styr. Dvs den delen av hjärnan som artiklar i tjejmagasin främst talar till.

Situation: Pojkvännen tackar nej till eftermiddagssex efter en lång dag på jobbet. Tankar kring det:
"Ja, han är säkert trött, men han kanske är redo om ett par timmar"
Ett par timmar går, försök till uppvaktning görs och misslyckas även nu. Tankar:
" Men nu är han ju utvilad! Vadfan? Luktar jag illa? Jag har sett lite svullen ut på sistone, jag kanske har gått upp i vikt? Om jag duschar och snofsar till mig med lite spexiga underkläder kanske? Men, ska det behövas då? DUGER jag inte som jag är?" En stund går och klittan får styra så hopp in i duschen och spexiga underkläder på.
Hjälper föga. Pojkvännen ser plågad/besviken ut. Lackar ur, går till sängs och ilskonanerar mig till sömns till soundtracket av "Men om jag hade lite större bröst så kanske han skulle vilja lite oftare? Eller om jag klädde mig kvinnligare? Eller så kanske han bara inte vill ha mig längre och är bara ihop med mig av bekvämlighet? Jag är fulfulful. Jag är fetfetfet. Jag är äckligäckligäckligäcklig."

För det fula med folk som Jack Sparrow eller Sammy Dippse m. fl är att de vet att de talar till stället i hjärnan där osäkerheten finns. Den där platsen i hjärnan där man är övertygad om att relationen man har har man fått pga av tur, inte för att man är älskvärd. Och det är väldigt fult, särskilt av män, att spela till den delen när kvinnor är alldeles för duktiga på att trycka ner sig själva som det är. Om en kvinna inte kan få en karl är det henne det är fel på, men om en man inte kan få en kvinna är det för att han inte försökt tillräckligt.

Det här blev förbannat rantigt och spretigt och jag vet inte om det är logiskt skrivet. Men jag var tvungen att säga nåt. Tack för er tid.

Önskelåda!

Jag inser hur längesen det var jag lade upp en bild nu, men ska jag vara helt ärlig har den fritid jag haft ägnats åt boken jag jobbar på. SÅ - för att kompensera min bildbrist tänkte jag ha önskebildslåda här i kommentarerna. Önska en bild du vill att jag gör så ska jag göra mitt bästa för att genomföra den. Inga begränsningar! Men eh, eftersom jag är bloggdespoten här så kommer jag välja det jag tycker verkar roligast, förstås.

Det är väl den enda nackdelen. Men kör hårt nu! Wish away och ge så utförliga beskrivningar som möjligt.

Hutkopf.

Efter att ha pratat av mig för M om många av mina paranoior för tillfället avslutar jag med sedvanliga
- Men du älskar mig väl fastän jag är ett äckligt, smygfett headcase?
Varpå M håller om mitt huvud och svarar att han älskar mig fastän jag är galen och äcklig och jag är inte fet.
-OCH trots att du har det här äckliga i hårbotten, avslutar han med.
- Men DET kan jag faktiskt inte göra så mycket åt, förutom typ att sluta tvätta håret och sluta använda hårprodukter och jag tvättar ju faktiskt bara håret två gånger i veckan som det är nu.
- Men sluta använd hårprodukter då.
- Du VET ju hur jag ser ut då! Ser ju galen ut!
- Men nåt mer organiskt då?
- Vaddå? Smör, sten?
- Hatt?

Don't you know I sit around with my head hanging down.

Min syster smsade mig inatt när jag kom hem från jobbet. Beskedet jag fick var att Michael Jackson dött. Fast det vet ni ju nu, såklart. Så fort jag såg det gick jag online för att se om allt bara var ett dåligt skämt, men det var det inte. Min store barndomsidol hade verkligen dött. Gick online för att prata med min syrra och tacka henne för att hon höll mig uppdaterad.
- Jamen jag ville verkligen prata med någon som verkligen skulle BRY sig lika mycket som jag om det här, sa hon.

Vi har alltid älskat honom. MIn syster, jag, min pappa. Freak eller inte, hans musik talar för sig själv och det är nog mycket därför det känns som ett slag i magen att han är borta. Ingen är oberörd. Kassören på Netto och jag delade sorgen samtidigt som vi höll upp kön och han blippade mina varor. Han satt med sin mamma i en halvtimme och bara satt, sa han. Jag berättade att ett av mina starkaste minnen är när jag och min far sent på kvällen lyssnar på Dangerous och fixar med hans amerikanare. Sen tystnar vi båda och återgår till vad som ska göras.
- Eh, ja. Det blir 170 kronor, då.

För vad mer kan man göra? Nynna på Say, Say, Say eller ovan citerade Who's Lovin' You. Kanske sända en tanke eller två till hans kvarlevande barn och hoppas att media låter dem vara och kanske finna tröst i musiken han lämnar efter sig, för den håller fortfarande och kommer så göra ett bra tag framöver.

För lata sommardagar

För er tecknarintresserade besökare vill jag tipsa om ett forum (som jag själv är medlem i); Deleter.se - där tecknare av olika erfarenhetsgrad lägger upp bilder i skapande process för att få råd och hjälp och därmed utvecklas och annat sånt trevligt. Tecknare hjälper tecknare, helt enkelt. Ni borde kolla in!

Att leva drömmen, baby.

Min far oroar sig för att min syster dricker för mycket, varpå jag svarar att han alltid klent kan trösta sig med att jag nästintill inte gör det längre.
- Hade du haft råd skulle du nog dricka mer också, skrockade han till svar.
Tack för den. Den värmde. För det vet ju du. Jojo. Totalkoll på vadsom händer i mitt liv, indeed.

När jag pratade med min ynsta syster förra veckan förutsatte hon att jag inte ens hade råd att gå på bio och att det var därför jag häckade hemma så mycket och smashade med att den enda anledningen som kan finnas till att jag blivit smalare med åren är att jag inte har råd med mat heller. Avslutade med ett skratt, såklart. Från hennes sida, jag blev svinarg. För jag är bitter över att min fem år yngre lillasyster som jobbar inom industrin mån-fre från kl. 8 - 17 tjänar mer än jag gör. OCH har storhelger eller bara vanliga helger ledigt. Men jag skulle vara fan så mycket mindre bitter om man inte gjordes till åtlöje över det av de som ska stå en nära.

Vadfan är det för jävla stil egentligen? Skrattar ni åt varsel med? Arbetslösheten generellt? Darfur?

Elin bloggar om att hon är less på att känna sig tacksam för saker hon jobbat jävligt hårt för och den där dignande drömmen om att bara skita i allt och skaffa sig ett vanligt jävla kneg och inte alls satsa allt på ett kort. Allt för att slippa ligga sömnlös i mitten av månaden (inte pga något kreativt denna gång, nej) för man har 200 spänn på kontot och oroar sig för att få skörbjugg innan lönen kommer. AMEN, SYSTER!

Skitsamma att det är något jag VALT att göra och att jag varit väl medveten om att det nog inte kommer vara lätt alla dagar, men när det kommer till familjen så bör väl de, om några, stötta en - inte göra en till åtlöje då man har det svårt? Jag tror säkert att min farsa haft sina motiga tider, för vi hade det fan inte fett under min uppväxt, men borde man inte då visa lite mer förståelse?

För i de stunderna är jag ett duktig-flicka-syndrom waiting to explodera. Man blir som aldrig tillräckligt bra - inget man gör duger. Särskilt inte om man, som jag, har omänskligt höga krav på vad jag gör. Och i de ögonblicken verkar 9 till 5 jävligt frestande. Men sen inser man att om jag dödade den biten av mig själv som vill det här så mycket - vad finns kvar då? Och kommer hon vara tillräckligt bra ens?