Tystnaden som uppstår...

... när man efter månader av väntan lämnas med en superdramatisk cliffhanger i Doctor Who och måste vänta EN HEL VECKA på att få veta hur det slutar. Omänskligt. Hsh, den här tecknades igårkväll i väntan på påskspecialen. I övrigt: BEST EASTER EVAR. Dunderväder, Doktorn och besök av yngsta systern. Vet inte hurpass intresserade ni, trogna men få, bloggläsare är av mina DW-antics, men vill ni att jag ska skriva mer om avsnitten och så, så är det bara att hojta till. Vill ju inte spoila i onödan. Fridens (påsk)liljor!

Edit: Har precis joinat peepsen på CSiCON.org för att recensera Doctor Who på veckobasis. Första recensionen, alltså den om säsongspremiären ligger uppe nu: KOLLA IN!

Exterminate, Regenerate.

Ok, i förrgår sändes Doctor Who julspecialen (som jag faktiskt måste säga var det den bästa hittills) , så därför tänkte jag lista 16 anledningar till varför DU borde börja kolla på Doctor Who, om du inte gör det redan dvs. Varför 16? För att jag gillar att anstränga mig lite extra*.

1. Doktorn. Du tas med på en resa med en av världens bästa och varierade karaktärer. Han är 900 bast, men slutar ändå aldrig att förvånas eller att bli uppspelt över saker. DET är en jävla bedrift i sig. Att han sen är hypersmart, rapp i käften och vurmar för mänskligheten på ett sätt vi själva sällan gör (inte så konstigt kanske, när han har två hjärtan) gör honom gjord av awesome.
2. Tidsresandet. Det säger sig självt att avsnitten blir mer spännande om möjligheten att dimpa ner var som helst i världshistorien ges.
3. Rymdaspekten. Ja, inte nog med att man kan åka fram och tillbaka i tiden (så länge doktorn inte korsar sin egen tidslinje eller ändrar fixerade tidshändelser) så är hans tidsmaskin även ett rymdskepp. Den sista i sitt slag even.
4. Det är camp. Jävligt camp. Men eftersom de som producerar serien vet det så är det jävligt camp med glimten i ögat.
5. Rasaspekten. I och med att det är brittproducerat får man se färgade personer som porträtteras precis som vem som helst. Inga token black-guys som dör först, utan vanliga personer som inte är vita som är allt från professorer till läkare till rättskämpar till bad guys. OCH blandförhållanden representeras.
6. Det är, helt ärligt, lite läskigt ibland. Mina favoriter; de gråtande änglarna (Med i bl a avsnitten Blink, The Time of Angels & Flesh and Stone) kan inte röra sig som någon ser dem eftersom de är kvantlåsta. Men så fort du vänder ryggen till eller blinkar så - BLAM! De rör vid dig och du skickas tillbaka i tiden. Doktorn sa en gång att de är den enda rasen som dödar en snällt: De skickar bara tillbaka dig i tiden och låter dig leva till döds. Dessutom manifesteras de genom avbildning eller, om någon skulle titta dem i ögonen, så bildas ju en bild av dem i syncentrat, och därigenom får dem makt över en mentalt, tills de växer sig tillräckligt starka för att byta sig ut ur din kropp och döda dig i processen.
7. Titellåten. Den är skum, läskig och helt fantastisk. En av de första elektroniska musikstycken som gjordes för teve och den gjordes av en kvinna. På 60-talet. DET i sig, bara.
8. Doktorn vägrar vapen. Det enda han använder för att ta sig ur jobbiga situationer är en skruvmejsel. Visserligen en sonisk sådan, men den kan inte döda någon.
9. Det är en serie som håller i längden. Eller kan du nämna många andra serier som klarat sig i 50 år?
10. Hans resekamrater. Klart som fan man blir ensam om man är hur gammal som helst, saknar hemplanet och är den sista av sin ras. Klart man tar upp liftare då. Liftare som ofta blir lite kära i en, såklart. Eller en robothund. (Tror det är därför jag gillat Donna Noble bäst, inget kärlekstjafs som kom i vägen. Men nej, jag är inte gjord av sten, jag grät när Doktorn förlorade Rose till ett parallellt universum och jag grät lika mycket när de "fick varandra" senare. Av glädje.)
11. Daleks. Alla behöver en nemesis och Daleks är Doktorns. Universums kackelackor med hybris. De vill döda allt som inte är Dalek och trots att Doktorn tott sig ha utrotat dessa envisa, känslokalla mördarmaskiner så har de en förmåga att dyka upp gång på gång.
12. River Song. Ok. Jag förnekar det inte. Doktorns kompanjoner blir lätt ensidiga i längden. ja, det är lite störigt att de ska gå och bli kära i honom typ jämt och bara rädda honom lagom mycket och att när de slutar resa med honom så är deras liv i princip över. Ett liv utan Doktorn blir aldrig detsamma för ingen man kan någonsin mäta sig med honom. Showen heter Doctor Who och det är han som briljerar. Det är därför det är så jävla skönt med River. River, även om hon romantiserar Doktorn ofta, sätter honom även på plats. Hon är lika smart, lika självständig och, även om hon inte är lika all-round som Doktorn, är bensäker på sin egen förmåga. Och hon kan köra TARDISen och landa henne ljudlöst. Dock är hon inte perfekt. Hon brukar kalla honom för rätt nedlåtande grejer och ärligt talat tycker jag att hennes karaktär är tillräckligt intressant och mäktig för att vara Doktorns jämlike, utan att hon ska behöva hävda sig med lillande uttryck titt som tätt.
13. Skådespelarna. Nog för att Storbrittannien är en ö och utbudet på skådisar är begränsat, men jag tycker det är skitmysigt att man får se stora, brittiska skådespelare i serien (Simon Pegg, Timothy Dalton, Bill Nighy t ex). Jag väntar bara på att få se David Mitchell & Robert Webb dyka upp nån gång. Det lär ju hända.
14. Den lär ungar att det är viktigt att ha the smartz. Doktorn värderar tänkandet högst hos sina kompanjoner (det råkar bara falla sig så att de är snygga kvinnor oftare än inte...ehum.), han är ju i princip vapenvägrare och ser sin hjärna som sitt främsta vapen.
15. Doktorn kan inte dö. Vilket är jäkligt goda nyheter för mig som är ett stort fan av att allt som jag gillar ska vara för evigt.
16. Gästförfattarna. Douglas Adams har skrivit för serien och nu nästa år kommer ett avsnitt signerat Neil Gaiman sändas!

*Detta är en lögn. Jag hade tänkt lista 25 anledningar, men det finns en bra anledning till varför de flesta listor är antingen i topp 5 eller topp 10. Det blir jävligt tjatigt och trögt att komma på grejer efter ett tag. Jag hade även tänkt posta det här inlägget den 25e, men eftersom jag jobbat hela julhelgen var jag, minst sagt, apatrött typ konstant. MEN jag gjorde iaf särskild fanart till inlägget! Som jag visserligen kunde spenderat mer tid på men...mjeh. Man ska vara glad åt det lilla, det får man inte glömma såhär i juletider.

Och vilka har vi här då?

Min stationära dator är nu tillbaka i brukligt skick - tillochmer ÄNNU mer awesome med en extra hårddisk och allt så, jag tecknar loss då. Det börjar fan-arta sig. Höhö.

Also, note to self: Efter över en vecka på LCHF så gick du tillbaka till att äta kolhydrater tvärt (för att det sög till i snåltarmen). Gör inte om det. Du får svinont i magen då.

Born with two brains.

Dags att göra skäl för att jag satt mig själv under kategorin illustration på Bloggtoppen, med en bild! Even better, en Ood! (och ni stackars förtappade själar som inte vet vad en Ood är kan kolla här. I dålig kvalité, iofs, men men.) Anledningen till varför jag gjorde den här var helt enkelt för att jag vill ha en Ood-tee och jag hittade inte några på internets som jag tyckte dög, så vad gör man om man besitter rätt förmåga? Jo, man gör det själv. Så jag gjorde det.

Tror inte att grabbarna kommer låta mig trycka den via företaget dock (de har liksom inte förstått att Doctor Who är made of awesome) så jag får göra det via proxy, typ Spreadshirt eller Cafepress. Finns intresse kan jag slänga upp en länk om det är fler som vill ha.

To bid you farewell

...heter min polare Hanners serie, som jag har ovan gjort en kapitelbild till! Tycker ni ska läsa den, typ här.

Also, I made this XXIII; Mara från Ulthar

Jo, i somras påbörjade jag denna. Jag var ensam hemma, lyssnade på Sommarprat och saknade min kompis Kalle - som inte bara är snygg utan fruktansvärt begåvad OCH pappa till tjejen ovan. Ändå sen vi lärde känna varandra, har Mara funnits med i bilden. Vi har stött och blött hennes öde under tiden som Kalle berättat hennes historia i sekvensiella rutor och snart kommer Mara finnas som utgivet seriealbum. Jag är minst sagt pepp på släppet, inte bara för att man fått se hur den växt fram, utan för att det - hur man än vänder på det och hur mycket jag än tycker om Kalle som person - är en sjukt bra berättelse, som inspirerar. Och jag blir såpass inspirerad att jag inte kunde låta bli att teckna henne själv.

Ber om ursäkt för att det dröjde så länge innan ni fick se henne. Mina randombilder är ett enda stort myller och jag rensar sällan. Fast det är rätt mysigt att gå igenom sin Lost&Found låda ibland.

Noa.

Fan, jag lever verkligen ett ömkansvärt liv, eller, om inte ömkansvärt så åtminstone väldigt händelsefattigt. Jag är ledig idag, så jag tecknar. Har även varit såpass driftig att jag bokat tvättid och gått ut med soporna OCH nojat över att jag är gammal och aldrig kommer vara 17 igen.

Åldersångesten beror dels på de "sexbloggar" som finns inom kategorin sex och samlevnad på bloggtoppen, som inte alls var så värst inriktade på sex utan mest verkar gå ut på att skriva lite diffust om någon möjligt knull/att man vill knulla/att man fantiserat ALTERNATIVT att man är en hawttie (tjej, ofc) som tar lättklädda bilder på sig själv, lägger upp och frågar läsarna vilken deras favoritsextställning är. Inte särskilt matnyttigt. Tacka vet jag Johanna Sjödin. Anledning nummer två är en bekant till M, som lever singelliv och förlustar sig med damer på 17-18 och försöker övertala M till att ditcha mig och bli hans wing man. Missuppfatta mig rätt nu, jag är inte orolig över att M kommer lämna mig för ett hett litet nummer som tar den i tvåan, nej, det är mest tanken på min egna ungdom som försvinner mer och mer.(Och har ni tänkt på hur många låter det finns som HANDLAR om 17-åringar? Hur många som helst!) Men nog om det.

Grabbarna i Revolve har fått sig en snitsig ny myspacebakgrund, signerad yours truly, för den som är intresserad och dagens klotter( som blev lite mindre klottrigt än vad det var tänkt) är ingen mindre än Noa från SkyDoll. Jag sket i att göra hennes svans. Jag är lat, so shoot me. Planen nu är att ta en paus från mitt hetsiga och händelserika liv med det senaste avsnittet av True Blood och kanske stoppa nåt i huvudet av matkaraktär. Ja, det vore bra. Kaffe är inte mat.

Adobe Photoshop CS3 > File>Open Recent> 1, 2 och 3

Jag har varit en dålig lite bloggare på sistone, men ska sanningen fram har jag en liten mini-semester från mitt dayjob, vilket innebär att majoriteten av min energi läggs på tecknararbete (för så spännande är mitt liv!) Och i brist på text kompenserar jag med bilder. Bilderna längst ut är rent jobb, den i mitten är ren tecknarglädje som jag kluddar lite på då jag får en uppförsbacke med de andra bilderna och alla tre är skamlöst beskurna. Den mittersta är otroligt förbisedd i nuläget, men ett par av er kanske känner igen motivet? Om inte så kan jag avslöja att det är min vän Kalles seriehjältinna Mara, som inom en snart framtid kommer ut som seriealbum. Ett ögonblick jag väntat lääänge på, så lite fanart är fan på sin plats. Förhoppningsvis blir jag bättre på att uppdatera, snart. Men när livet går ut på att äta-teckna-sova- och då och då pussa på M... Blir det lite att blogga om, som ni förstår. Och är man, som jag, väldigt dålig på att uttrycka sig om sitt tecknande blir det lätt såhär. Hoppas ni förstår.

Also, I made this XX: Six

Jag saknar självbehärskning, så jag kunde inte hålla mig från att göra klart skissen jag påbörjade igår. Undrar om det finns nån sci-fi webtidning som bara suktar efter en tecknarnörd som inte kan hålla sig från att teckna karaktärer inom science fiction?

Om ja, I'm your girl!

Hela den här tankeverksamheten beror på Anna Ritars flytt till Glamour, så jag förbannar mig själv än en gång för att vara totalt ointresserad av modebloggar/modebloggare/mode öht. Kanske får science fiction sin tid lite senare, vem vet? Jag är för avundsjuk på folk, generellt. Det är nog inte så bra i längden MEN - det är en fackla i röven på en om inte annat. En av mina favoriböcker är The philosphy of Andy Warhol och han skriver i ett avsnitt om avundsjuka, som jag relaterar till sjukt mkt:

My right hand is jealous if my left hand is painting a pretty picture. If my left leg is dancing a good step, my right leg gets jealous. The left side of my mouth is jealous when I´m eating something good.
I'm jealous at dinner that somebody else will think of something better to order than I did. [...] Basically,I go crazy when I can't have first choice on absolutely everything.

Also, I made this XIX; Doctor?

Doctor Who's påskspecial har just sänts i Storbrittanien och jag förbannar mig själv för att jag inte längre bor i ett hus som förser en med BBC. I min enorma sorg gjorde jag inatt den här. Jag börjar känna att min harmlösa tonårcrush på David Tennant börjar spåra ur. Kände mig fan som ett pervo där jag satt svettig med den här mitt i natten, istället för att skeda min sovande M. Porr hade känts mer ok. Bullen, är jag normal?

Oh, gillas det här av läsarskaran som kallar sig sci-fi nördar utlovar jag härmed BSG-fanart i framtiden. Den serien förtjänar en last salute om någon. So say we all.

EDIT: När vi ändå är inne på Doctor Who-fanart måste jag passapå att tipsa om Jimmy Wallins supersnygga Cybermen-akvarell.