Så var det dags för mig att be om er kärlek igen - i riktad form, såklart. Helst i form av att ni checkar i I'd buy it as a tee och den stora, fina femman!
Jag har teamat ihop mig med en snubbe som heter Jason, som har skrivit manus och satt ihop presentationen och ja, resten har då jag gjort. Det är till en tävling där om min och Jasons t-shirt blir utsedd till vinnare så får vi en massa serier, en iPad och en massa annat trevligt (Bl a kommer Tony Chu's huvudkaraktär ha på sig vår t-shirt i ett nummer av Chew!) Så rösta är ni snälla. Det var ju så himla längesen jag gjorde serier.
Fick mig en rätt mysig överraskning när jag igår slog upp Metro på väg till jobbet och fick se ett av mina alster i en annons för serieveckan! Verket ni kan skåda här till vänster alltså, om ni inte förstod. Årets bästa vecka ligger alltså för dörren och jag uppmuntrar alla med möjlighet att hänga på Stadsbiblioteket under dessa dagar, för det händer skitmycket kul!
Jag kommer finnas där som åskådare så fort jag kan och kommer dessutom att presentera och prata om Persepolis, serien och filmen, i samband med visning under veckan på Fröunda Kulturhus. Nu minns jag såklart inte vilken dag det är, så jag får återkomma med det! Nu vet ni det med, så jag hoppas vi ses under veckan!
ÄNTLIGEN har min underbara Kalle släppt sin Mara från Ulthar! Efter att ha följt med Maras födelse då jag först lärde känna Kalle, till storyboards, akvareller, skisser, diskussioner kring handlingen, hårda nätter på serietecknarskolan och ända till mörkaste Afrika känns Mara nästan som min egen. Och som jag väntat! Äntligen en svensk fantasyserie värd namnet! Jag har varit så övervänt att jag t.o.m gjort fanart! KÖP! KÖP! KÖP!
Men, Mara från Ulthar är inte den enda Maran i mitt liv just nu. Jag har stiftat bekanskap med en till Mara, nämligen Mara av Acoma i världen Kelewan. En av mina favoritgrejer med att ha blivit sambo är att min bokhylla utökades och att jag därför fått läge att läsa sådant som jag kanske inte skulle läst annars. Daughter of the Empire, som handlar om Mara av Acoma, är en sådan bok. Serie, even, eftersom det är en trilogi, som jag för närvarande är i slutet på andra boken av.Och som jag njuter! Krig, politik, drama och heder bland rivaliserande släkter. Mums!
Sen har vi ju en tredje Mara, som jag får vänta en stund på att få lära känna, men jag blir inte mindre exalterad för det, eftersom man kan följa arbetet med Lina Neidenstams Mara på hennes blogg.
...heter min polare Hanners serie, som jag har ovan gjort en kapitelbild till! Tycker ni ska läsa den, typ här.
Mina kära vänner på Myling Media släpper äntligen sin skräckantologi Silhuetter och jag träffade en av dem idag och fick mig ett alldeles eget recensionsex! Flashigt värre! Så, sagt och gjort, jag började såklart läsa redan på vagnen hem.
Antologin inleddes starkt av Lars Krantz, som jag är supersvag för (otroligt begåvad tecknare som direkt för tankarna till Charles Burns - och det, för er oinsatta, är inte att säga lite det) och ribban är därmed satt otroligt högt redan första sidan. Krantz har, och det här vill jag inte alls säga som en förlämpning, tvärtom - en naturlig svärta i sig som i princip är oemotståndlig och hur i helvetet han lyckas med att få saker att se så delikat äckligt ut är gärna något han får dela med sig av till mig. Minst sagt en talang jag skulle vilja besitta.
Jag kanske borde tillägga att jag inte är nån direkt skräckfantast, så den skräck jag upplever (förutom mina egna neuroser) kommer främst från film och att Myling vågar sig på det här: att fösa ihop två redan svåra medier... harregud. Ambition råder det alltså ingen brist på här.
Näst ut är Olle Falk som tushlaverat en hiskelig historia om vanföreställningar, ond, bråd död och sexuella preferenser som får en tragisk utgång. Olle och jag gick i samma klass i Hofors och satt i ateljér som vätte mot varandra så, jag är möjligen lite jävig en bit framöver. Dock kan jag helt opartiskt säga att Olles styrka alltid legat i hans berättande och främst i hans högst personliga språk, som av nån förunderlig anledning alltid kommer ut som att det är den mest naturliga saken i världen.
Därefter följer ännu en gammal klasskamrat; Joel Thorn - som alltid lämnar mig suktande efter mer och den här gången berättar han en historia med Jeffrey Dahmers lägenhet som utgångspunkt. Den lite kladdiga stilen bygger upp en härlig stämning, men tyvärr blir jag lite besviken på slutet. Med Dahmers minst sagt färgglada dödande trodde jag när jag såg första sidan, att Joels serie skulle färgas av detta, eftersom det finns så mycket att ta från och bristen på gore gjorde mig lite besviken.
Näst ut är Valentin Schönbeck, som bjuder på historien Småfolk och hur mycket jag än älskar Valentins berättande, bilder, tecknarstil och känsla så kommer jag inte från det faktum att jag lämnas med för många frågor kring serien. Vem? Vad? Hur? Varför? Vilket känns väldigt trist när serien är så väl genomförd i övrigt.
Martina Bergsjö ger sen sin version av H.P Lovecrafts The Statement of Randolph Carter i blyerts och fabelform och jag tycker att hon fångar Lovecraftkänslan ypperligt! Det är intimt, mysigt och hon räds inte för att skildra tid, tysta resor och tysta känsloyttringar från karaktärerna vilket gör Lovecraftkänslan ännu tydligare.
Därefter följer Simon Lundberg upp med ett gäng surrealistiska, ja... ensidors... De kallar det för "Galleri" i innehållsförteckningen, så jag får köra på den definitionen. Ärligt talat förstår jag dem inte. De är väldigt snygga, men jag förstår dem inte. Å andra sidan skulle jag inte klara av att tänka abstrakt om mitt liv hängde på det, så felet är nog mitt eget här.
Johannes Streith följer upp med en historia om en tragisk förväxling, brustna hjärtan och bakverk. Han driver på historien mycket effektivt men... Jag hade velat se mer blod. Och mer svärta. För jag vet att han har det i sig.
Lina Blix knyter ihop Silhuetter med sin historia Begotten och bygger upp en schysst stämning med sina helsidesillustrationer blandad med vanlig, hederlig text på motstående sida och man märker direkt att tjejen har något, men att man vill se mer. Få veta mer. Historien känns för kort men å andra sidan lämnas man med att man vill se och ha mer, vilket inte är ett helt dåligt sätt att avsluta en antologi på.
På det stora hela är Silhuetter mysig, väl genomförd läsning men blir man rädd? Nej. Inte jag iallafall. Men jag tror inte heller att det var Mylings största syfte med antologin, snarare att tänja på gränserna och SE vad seriesverige går för samtidigt som man håller det på rätt nivå. De försöker inte vara Dark Horse Book of... Ni vet. Utan göra sin egen grej. Utan att försöka vara amerikanska eller Galago. Och en sådan motpol behövs definitivt.Releasefesten för Silhuetter äger rum på Club Social (Magasinsgatan 3, Göteborg) den 24e september, så pallra rumpan dit och införskaffa ett ex, mingla med Mylingarna och mig. Det blir kul och.. Dessutom är vi jävligt snygga allihopa.
Fick för ett tags sen mejl från en reporter på GT som bad om typ bakgrundsinfo samt lite bilder till en artikel som serietecknare verkandes i Göteborg. Sagt och gjort, skickade lite info och tänkte inte mer på det, förrns idag då en tecknarkollega mejlade mig och sa att artikeln var ute.
Besviken är ordet. Men, ja, det är klart att man blir besviken när det handlar om ett ämne som man är skitintresserad av och vet att resurserna för en BRA artikel onekligen finns ( det är bara att vända sig till vilken tecknare som helst i den länklista som finns till höger) och så väljer man att vinkla det med "Är det bara skämtserier som gäller i Göteborg?". Det säger ju sig självt att det inte är. Gunnar Krantz uttalar sig dock klokt, men det hade ju varit intressant att höra vad t ex vi andra tycker. Vi som träffas för att diskutera serier med varandra. Att göra det så enkelt för sig som killen bakom artikeln gör är dels att förminska de som jobbar med det här och dels att fortsätta förminska de som läser serier.
För de flesta tar otroligt illa vid som när folk förutsätter att om man läser serier så läser man bara Kalle Anka och strippserier. Det är som att förutsätta att alla filmer som görs i världen är romkoms, för att de går hem hos massorna, trots att vi vet att det inte är så. Det är att göra saken jävligt enkel för sig och ja, GT är en tabloid, jag vet, men på kultursidorna kan man väl ändå drista sig till att sikta lite högre?
Är det någon därute som kan förklara vadfan som pågår i Seriefrämjandets forum? Värre lekstuga får man ju leta efter och äntligen, äntligen kan jag drista mig till att förstå att folk ofta använder uttrycket "vuxenmobbing". Jag har tidigare varit av åsikten att mobbing är mobbing oavsett ålder (precis som jag anser att rasism är rasism oavsett form och att den aldrig blir "omvänd") Men nu. Nu tror jag att jag förstår. Ordet behövs för att när vuxna beter sig som idioter i diskussioner så är det en förolämpning mot barn att använda skolbegrepp. För barn kan åtminstone släppa sina föreställningar och gå vidare - något som bråkstakarna på SeF verkar oförmögna att göra - TROTS att det handlar om en greater cause, att främja serier, och inte skadade egon. Despoter. Det är ett jävligt passande ord för de inblandade trattskallarna i det här läget.
Hillevi Wahl, som inte tillhör skaran krönikörer jag uppskattar, pratar om manligt och kvinnligt skrivande/skapande i gårdagens Metro. Bl a tar hon upp Simon Gärdenfors 120 dagar och kallar konceptet "tramsigt" [och dessutom själva alstret för en "serieteckningsbok", lite paint-by-numbers sådär och ja... där blev hon genast p0wned by self ] eftersom boken handlar röka,knulla och supa.
Nu har inte jag läst Simons 120 dagar än, det verkar Hillevi inte heller gjort, och ärligt talat tror jag inte det är det enda vi i såna fall har gemensamt. Nej, Hillvi och jag är vad vi kan kalla förbittrade. Klart som fan man blir avundsjuk när en snubbe får en kvarts miljon i kulturstipendie, vem skulle inte vilja ha det? Men jag har då fan inte kommit på ett lika bra koncept. Och jag betvivlar starkt att Fru Wahl kan göra det heller [med tanke på att 3 av hennes 6 böcker har ordet 'mamma' i titeln]. Ja, nog förtjänar Emma Hamberg, Martina Haag och deckarbrudarna också stipendium, men ärligt talat, jag läser då hellre om en rappande serietecknare som flyttar in hos folk han inte känner och som sedan porträtterar dem än pseudosjälvbiografiska chicklits om hemmafruar i Bromma som krisar i sitt äktenskap.
Jag är jävig, jag vet, hemmafruarna i Bromma skriker förmodligen efter mer, men alla är inte småbarnsföräldrar, Hillevi. Och det finns typer som jag själv som inte kunde intressera sig mindre om hur det är att vara förälder. Det är för VÅR skull som människor som Simon G får pengar, för självbiografiska böcker och tidskrifter om småbarn finns det så det står en upp till öronen tillsammans med 14 barnvagnar som trängs på spårvagnen och lattemorsor som tror att världen kretsar kring dem. Låt oss andra få känna igen oss lite också.
Fick hem Lisa Ms Medley: Retroaktivität i veckan, och den var så fantastisk att jag var tvungen att göra en hyllningsserie för min vän och tillika grymt begåvade och underbara kollega. Jag har aldrig legat med en synthare förr, men Lisa får mig att misstänka att det är fantastiskt. Hon är verkligen en inspiration och jag är så stolt över henne. Det finns krut i den där lilla, lilla kroppen och hon kommer att gå långt, sanna mina ord. Jag vill ha nästa nummer nu. Det bästa man kan få i svensk small press idag.
En natt för ett tag sen satt jag som vanligt uppe och tecknade, och medans tuschet torkade satt jag och pratade på msn med gamla vänner, främst Jon. Han satt uppe och skrev utkast till sin novell/poesiblogg och vi satt där i mörkret och började prata om hur tomt livet skulle vara utan vårt skapande och vilka personer vi skulle vara utan det. När Blondinbella sitter i tv och försvarar sitt shoppande in i döden pratar vi Alan Moore och Kevin Smith.
Jag insåg hur insnöad jag är i min lilla subgrupp när jag pratade med chefen om Geek of the Week och hon tipsade om en kollega jag kunde ha med, eftersom han är lite nördig och ja, jo, lite nördig är han, men om man jämför med mina vänner och nivån av nörd de ligger på är det liksom no contest. Om man säger att man skulle välja t ex en Star Warsnörd att ha med på lördagen måste jag genast ställa denne mot min pojkvän som kan nästan alla repliker från valfri SWfilm. Eller exets polare som äger en komplett stormtrooperdräkt. Nörderi är alltså serious business.Dessutom hade jag en kund för ett tag sen, som gjorde det svårt för mig att hålla masken. Ung snubbe, 20nånting som pratade om sin kärlek för pandor och popmusik, var han hängde i Sthlm osv och
-Du låter ju som Mats Jonsson *tihifniss*, slank ur mitt 16-åriga alias på linjen. Nu, det är en väääldigt konstig mening för en halvblåst gymnasieelev att häva ur sig, men kunden regerade bara positivt,
-Läser du serier? Hey Princess är ju jättebra men fult tecknat, har du läst Ghost World?
varpå den lilla telehoran sneglar mot sin bokhylla och inspekterar sin Clowessamling och svarar
-Nej, alltså, jag läser ju inte serier, jag läste HP hos en polare för att jag hade tråkigt, vad är Ghost World?
Och det bar skitmycket emot min egen person att INTE fortsätta seriepratet. Jättefrustrerande, eftersom snubben verkade klyftig och att prata serier för X kronor i minuten händer inte varje dag... Fan ta min arbetsmoral.
Jag är livrädd för maneter, trots att jag knappt sett någon men de är sjukt estetiskt tilltalande, måste jag säga. Jag vet inte vad jag vill säga med den här bilden, men jag gillar den. Den är inte för något särskilt alls och jag har blivit texturbög på äldre dar. I den här bilden har jag använt betong, och i tidigare bl a rispapper och linne. SER NI VAD TRÅKIGT DET BLIR NÄR MAN PRATAR DETALJER!? Det är en bildjävel. Maneter + pojke som ligger + blått = feen bihld. Såja.
I min serieblogg bloggar jag inte särskilt mycket om serier längre, jag lägger bara upp bilder, som det lata lilla luder jag är. Jag saknar min ilska runt serier och seriefenomen i sverige, men jag har ingen koll längre. Jag saknar att prata serier till morgonkaffet med, men M är mer design än serier så det går liksom inte och när jag besöker Serieframjandets forum är det bara tråkigt. Jag måste jobba mindre och vara mer social. Yes.
Fick just höra att min gamle [han är inte gammal på riktigt, han är en ung och ståtlig karl] lärare Johannes Streith inte längre medverkar med sina serier i Gävletidningen Nöjesmix. Vafaaan? Enligt mina källor har tidningen fått in klagomål på att Betraktat är för vulgär. Ja, den där blodådern i min panna svullnade genast upp och började dunka, svetten började rinna och jag gav upp ett litet skrik.
Vulgär? Säger ni det? Vad är det med tidningar idag? Varför vågar ni inte satsa överhuvudtaget? Och just i det här fallet riktar sig inte ens tidningen till barn/äldre. Den heter för fan Nöjesmix och jag skulle tippa att den förmodade målgruppen är personer i åldrarna 18-45. Nu, det innefattar gruppen som växte upp med Pyton och MegaPyton, så något säger mig att deras toleransnivå för vulgäriteter är ganska hög. Samma sak med 18-25 åringarna; sex och bajsskämt går hem hos oss. Det säger sig sjävt.
Varför lyssna på ett par pantade individer som inte uppskattar kultur [fin eller ful] och bara fokuserar på hur många gånger det svärs/innehåller naket/whatever i en serie? VARFÖR?
Osökt börjar man ju tänka på Mike Diana, serieskaparen som åtalades för sina serier, som ofta innehöll våldtäkt och gammalt hederligt ultravåld och han straffades precis som att han varit sexförbrytare. För att han tecknat våldtäkt och våld. Alltså för att ha skildrat fiktion i bild. Han dömdes dessutom till 1300 timmars samhällstjänst och fick inte vistas inom 3 meter av personer under 18 år. För att han tecknat serier! FIKTION!!!!
Jävlar i min lilla låda vad sånt här gör mig förbannad. Sluta leka förmyndare, folk kan avgöra själva om de vill läsa något eller inte. Att dumförklara folk och tänka åt dem hjälper ingen, oavsett om det gäller barn eller vuxna.
Särskilt det där med att inte kunna ta patriarkatet på allvar. Det är det som är det sköna med internet. När man bli lillad. Jag småfnissar alltid förnöjt, för jag vet att det aldrig skulle hända om man stod upp och diskuterade. Att vara lång inger omedelbar respekt. Serien är signerad Sofia Olsson, förresten.
Annika Marklund skriver om vem hon vill vara, och om Lagomtjejen. Jag har också drömt om att få vara en Lagomtjej, men först och främst...att få vara lite kortare. Som Lagomtjejen oftast är, naturligtvis. En såndär behändig tjej som man kan rädda ur brinnande hus eller skeda på ett fullkomligt omhuldande sätt. En tjej som kan bli upplyft på axlarna under konserter, TROTS att hon är vuxen. En tjej som ibland måste stå på tå för att kyssas. Som med gott samvete kan vara sådär sårbar och krypa upp i knät på folk och bara släppa ut allt.
Ibland inbillar jag mig att min längd tvingat mig till att bli lite hårdare än vad jag egentligen skulle vara. Men det är klart, att vara lång har ju sina fördelar det med. Jag behöver oftast inte nån som lyfter upp mig på konserter t ex, jag ser bra ändå. Och eh...Ja, det där med omedelbar respekt. Sen att man måste respektera folk PÅ GRUND AV längden är ju en annan femma. På bio sjunker jag ihop extra mycket t ex. Eller i stora folksamlingar, när oompaloompafolk står bakanför och vill se, men kan inte för att man är för lång. Då skäms jag lite. Att flygplanssäten, tågsäten, buss eller spårvagnssäten inte är byggda för min sort är ett jävla helvete. Att modeindustrin, som ironiskt nog skyltar sina verk på kvinnor av min sort inte gör resten av kollektionen så den ska passa oss vardagslånga tjejer är löjeväckande.
Jag vill inte påstå att jag har komplex, för det har jag inte. Har man varit ett huvud längre än alla sina jämåriga sen mellanstadiet lär man sig komma över det. Och jag gillar att jag får epitet som amazon eller modell tillämpade på mig. Men bara nån gång, skulle jag vilja känna mig sådär jävla lagom. En meter och 70 centimeter typ. Det var över tio år sen jag var så kort. Bara för en dag slippa se ner på folk [och bara i dess fysiska mening, då] och krama någon utan att mina bröst sticker in i ögonen på dem. Det vore så jävla soft, bara.
Så var det dags för mig att be om er kärlek igen - i riktad form, såklart. Helst i form av att ni checkar i I'd buy it as a tee och den stora, fina femman!
