Vad gör egentligen alla vanliga människor om dagarna?

En natt för ett tag sen satt jag som vanligt uppe och tecknade, och medans tuschet torkade satt jag och pratade på msn med gamla vänner, främst Jon. Han satt uppe och skrev utkast till sin novell/poesiblogg och vi satt där i mörkret och började prata om hur tomt livet skulle vara utan vårt skapande och vilka personer vi skulle vara utan det. När Blondinbella sitter i tv och försvarar sitt shoppande in i döden pratar vi Alan Moore och Kevin Smith.

Jag insåg hur insnöad jag är i min lilla subgrupp när jag pratade med chefen om Geek of the Week och hon tipsade om en kollega jag kunde ha med, eftersom han är lite nördig och ja, jo, lite nördig är han, men om man jämför med mina vänner och nivån av nörd de ligger på är det liksom no contest. Om man säger att man skulle välja t ex en Star Warsnörd att ha med på lördagen måste jag genast ställa denne mot min pojkvän som kan nästan alla repliker från valfri SWfilm. Eller exets polare som äger en komplett stormtrooperdräkt. Nörderi är alltså serious business.

Dessutom hade jag en kund för ett tag sen, som gjorde det svårt för mig att hålla masken. Ung snubbe, 20nånting som pratade om sin kärlek för pandor och popmusik, var han hängde i Sthlm osv och
-Du låter ju som Mats Jonsson *tihifniss*, slank ur mitt 16-åriga alias på linjen. Nu, det är en väääldigt konstig mening för en halvblåst gymnasieelev att häva ur sig, men kunden regerade bara positivt,
-Läser du serier? Hey Princess är ju jättebra men fult tecknat, har du läst Ghost World?
varpå den lilla telehoran sneglar mot sin bokhylla och inspekterar sin Clowessamling och svarar
-Nej, alltså, jag läser ju inte serier, jag läste HP hos en polare för att jag hade tråkigt, vad är Ghost World?
Och det bar skitmycket emot min egen person att INTE fortsätta seriepratet. Jättefrustrerande, eftersom snubben verkade klyftig och att prata serier för X kronor i minuten händer inte varje dag... Fan ta min arbetsmoral.