Jag gillar Schyffert, don't get me wrong, och jag har inte sett hans The 90's - ett försvarstal kan också tilläggas, så jag utgår enbart från dess namn i det här läget. Ok, kläderna var rätt intetsägande och jag växte ju upp i en håla i norrland så riktigt trendmedvetna var vi väl inte, när jag levde på 90-talet [för er som saknar koll kan det tilläggas att jag var mellan 6 och 16 då] men såhär som vuxen [ehm, ja] blir jag 90'snostalgisk hela jävla tiden.Majoriteten av mina favoritband hade sin storhetstid på 90-talet och jag var helt enkelt för lost för att uppskatta deras storhet, för jag mitt tröghuve har ju upptäckt detta efterblivet sent. Jag skulle vilja säga att jag mindes var jag var när man fick veta att Kurt Cobain tagit sig av daga, eller åtminstone valt sida i britpop-bråken ... men det kan jag inte. Dels för att jag inte vill ljuga och dels för att jag var så lost att jag faktiskt lyssnade på Hanson. Och skämdes inte för det.
Jag använde foundation som en galning i helt fel färg, var rågblond, hade Fruit of the Loom-hoodies och visste knappt vem Chris Cornell var alls. Jag hade ingen aning om hur underskattade The Prodigy är och jag fattade inte det förrän mitt ex introducerade mig för låtar som inte var Firestarter.
Jag har Smashing Pumpkins, Cranberries, Pixies, Pearl Jam, Blur, Radiohead, Temple of the Dog [My Gods! Det är Vedder och Cornell ihop! The Ultimate ffs!] The Wannadies, Silverchair, REFUSED... Alltså, ja. Om 90-talet var pissigt i övrigt så kompenseras det genom musiken.
Det gick så långt, att när jag väl upptäckt detta underbara blev det ett kriterium för när jag lurade till mig personer av hankön för mysiga stunder. Lyssnade han inte på Pearl Jam gick han bort. Om han var snygg kunde grunge i allmännhet ge honom ett backstagepass till the wonder that is Elin. Äh, vem försöker jag lura? Han behövde egentligen bara vara snygg.
Nittitalet, bry dig inte om Schyffert, allt är förlåtet. Du gav mig Eddie Vedder och drömmar om att nån dag kanske klä i flanell, flottigt hår och var inkörsporten [janulåterdetminsannläskigt, eller hur?] till en grym musiksmak. Sånt får man inte serverat varje dag.
4 kommentarer:
totalt medhåll på musikfronten. Pearl Jams "Ten" är en av de bästa skivorna jag vet. Fortfarande. "Hungry" med Temple of the Dog är fantastisk. Och så "Jar of flies" med Alice in Chains.
Jag skäms inte ett dugg för 90-talet. (okej då, jag skäms för min grå-polo-med-svart-skinnväst-till, men det har mer med dålig smak än med 90-talet att göra)
Hm, ja, du är ju inne på det själv, men du borde nog se The 90's först. Det är inget försvarstal för 90-talet, utan snarare ett terapeutiskt självförsvar för Schyfferts (och hans gelikars) beteende under 90-talet. Satt i en populärkulturell kontext, förstås. Se den av vilken anledning som helst, för den är faktiskt riktigt jävla bra.
Mitt 90-tal var förresten asgrymt.
Grå-polo-med-svart-skinnväst-till? Låter som en preppy raggare ju!;P
MMmm..Grungen alltså. Kanske inte var ett vidare intressant inlägg, men de som förtjänar cred ska fan ha det, även om det är lite i efterskott.
Freddi: Ja, jag måste ju se det, såklart. Man vill ju veta hur det var under Killinggängets guldtid, egentligen:)
Skicka en kommentar