Förebilder/Efterbilder/Efterblivet

Bloggkommentatorerna skrev igår ett inlägg angående Kenzas rökning, efter att deras läsare bett om en reaktion på just detta, på grund av hennes roll som förebild för unga tjejer och jag blir bara trött i huvudet. Vilka är människorna som allvarligt talat bryr sig om vare sig en tjej som skriver dagbok på internet röker eller inte och huruvida hon ska eller inte ska förgå med gott exempel för sina läsare? Okej, ett - det har ni inte ett jävla skvatt med att göra. Två - hur idiotiskt det nu än må vara att börja röka så känner jag INGEN som börjat röka för att deras "förebild" röker. Om man nu tillhör den kategorin måste man vara dum i huvudet och snabbt som fan hitta andra sätt att känna en gemenskap med folk.

Kenza är alltså 16. När annars i livet ska det vara tillåtet att prova en massa dumma grejer och komma undan med det? Hur intelligent låter det med en 25-åring som började röka i höstas, t ex? I egenskap av gammal rökare [rökfri sen i sensomras] relaterar jag både till rökarna och till icke-rökarna. Jag sidear med rökarna när någon okänd jävel börjar hosta menande i närheten av rökare, samtidigt som de luktar som en fransk bordell själva. Jag väljer ickerökarnas sida när jag ser gravida och folk med barn röka i närheten av sina telningar [det gjorde jag iofs även som rökare] och ja, det luktar förjävligt.

Samtidigt vet jag att ungefär 70% av alla bekantskaper jag gjort sen jag var 16 skulle försvinna om jag inte börjat röka och det är bekantskaper jag gärna behåller. Det finns en loyalty amongst smokers som jag älskar, dvs att man ogenerat kan gå fram till en rökare och fråga om man får en cigg och räkna med att sekunden senare ha en mellan fingrarna, för vi har alla varit där nån gång, att man glömt ciggen hemma och blir så jävla röksugen att man inte kan hålla sig och man ifrågasätter det aldrig. Rökare finns i alla klasskikt, så rökningen blir något solidariskt, tiggare och nämndemän har bommat cigg av mig och vi har haft det mysigt tillsammans i vårt gemensamma rökmoln. Det är zen på så sätt att man får de där 7 minuternas paus nån gång i timmen då man bara kan stänga av allt och vara sig själv för en stund.

Jag blir så förbannad på folk som sätter etiketter på folk som förebilder när de inte bett om det eller ens strävar efter det och sedan blir förbannade när deras förebilder inte beter sig som de vill att de ska göra. Vilka är egentligen riktiga förebilder? Ghandi var ju hebefil OCH rasist, visar det sig, han är inget helgon. Prinsessan Diana var otrogen och påven går inte ens att lita på eftersom han skyddar de pedofiler som finns inom katolska kyrkan så vem kan man söka sig till om man nu så gärna vill ha en förebild? Svar: ingenstans.

Crashcourse: "Förebilder" är människor. De har laster, går på toaletten, är otrogna, har konstiga böjelser som du aldrig får veta och när ingen ser petar de sig i näsan, precis som du. Du vet vad man bör/inte bör göra, du behöver ingen att berätta det för dig eller leva som, fattar du det? Och om du nu så tvunget behöver nån så är kanske en 16-årig modebloggare inte det smartaste valet.