Hillevi Wahl, som inte tillhör skaran krönikörer jag uppskattar, pratar om manligt och kvinnligt skrivande/skapande i gårdagens Metro. Bl a tar hon upp Simon Gärdenfors 120 dagar och kallar konceptet "tramsigt" [och dessutom själva alstret för en "serieteckningsbok", lite paint-by-numbers sådär och ja... där blev hon genast p0wned by self ] eftersom boken handlar röka,knulla och supa.
Nu har inte jag läst Simons 120 dagar än, det verkar Hillevi inte heller gjort, och ärligt talat tror jag inte det är det enda vi i såna fall har gemensamt. Nej, Hillvi och jag är vad vi kan kalla förbittrade. Klart som fan man blir avundsjuk när en snubbe får en kvarts miljon i kulturstipendie, vem skulle inte vilja ha det? Men jag har då fan inte kommit på ett lika bra koncept. Och jag betvivlar starkt att Fru Wahl kan göra det heller [med tanke på att 3 av hennes 6 böcker har ordet 'mamma' i titeln]. Ja, nog förtjänar Emma Hamberg, Martina Haag och deckarbrudarna också stipendium, men ärligt talat, jag läser då hellre om en rappande serietecknare som flyttar in hos folk han inte känner och som sedan porträtterar dem än pseudosjälvbiografiska chicklits om hemmafruar i Bromma som krisar i sitt äktenskap.
Jag är jävig, jag vet, hemmafruarna i Bromma skriker förmodligen efter mer, men alla är inte småbarnsföräldrar, Hillevi. Och det finns typer som jag själv som inte kunde intressera sig mindre om hur det är att vara förälder. Det är för VÅR skull som människor som Simon G får pengar, för självbiografiska böcker och tidskrifter om småbarn finns det så det står en upp till öronen tillsammans med 14 barnvagnar som trängs på spårvagnen och lattemorsor som tror att världen kretsar kring dem. Låt oss andra få känna igen oss lite också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar