Hundet

Igår blev jag tvungen att ta med Nero till mitt jobb. Det är första gången det kört ihop sig på så sätt, men yttre omständigheter rådde och jag hörde med min chef om det var ok, vilket hon tyckte att det var. Dock fattar jag ju att hon hade tvivel, det är ju kanske inte en önskedröm att få en stor schäfer i knät, och efter alla historier jag berättat om hunden skulle jag inte bli överraskad om hon sa nej. Man berättar ju inte alla gånger han är snäll, det blir ju inga bra historier av det, heller.

Iofs skulle jag kunnat lämna honom ensam hemma, men då skulle han få varit ensam i runt 9 timmar och det vore ju ett lagbrott, inbillar jag mig. Jo, det stämmer fan.

Hsh, jag hoppades ju att han skulle vara skötsam och så, för i sanningens namn är han oftast det och... DET VAR HAN! Jag kände mig stolt som vilken morsa som helst när han lydde mina befallningar och mest låg och sov och såg söt ut. YEY. Att två tards som mig och M kan uppfostra en halvdescent dog alltså. Det är ju grymt! Min hund är sniel.


[Känns dessutom mkt bättre att lägga upp bilder på honom än då mig, kändes lite skumt att se min feja i bloggen. Inte för att jag inte gillar den, men det kändes liksom bara så jävla... Blondinbella på nåt vis.]