"I want you to get excited about your life!"

- Dr. Phil

Jag irriterar mig på mycket. Stort och smått och vad jag tänker ta upp idag som jag stör mig på kan verka smått, men det är så irriterande att mina mentala tänder börjar gnissla (och ibland gör jag det bokstavligen) nämligen - folk som inte bryr sig. Som är blasé. Obrydda.

Som man inte kan få en reaktion ur hur man än försöker, som inte ser fram emot nåt - kvittar vad det är, kan vara den nya Harry Potter-filmen, en ny ögonskugga de vill ha eller det nya numret av Café - jag bryr mig inte vad du blir exalterad över, så länge du visar glöd för NÅGOT. Om någon kryssar i "ogillar" på något av mina blogginlägg bryr jag mig inte så mycket, man kan inte vara omtyckt jämt - men just när någon kryssar i OBRYDD. Det sticker som nålar i ögonen. Sluta läs för fan då om jag inte engagerar, eller mejla mig med dina klagomål - om du har några dvs - du kanske är för oberörd för att engagera dig. Att vara blasé är inte häftigt. Det är rätt douchigt och brukar ofta sitta ihop med en jävligt trist översittarattityd. Som att man är så jävla häftig att man står över någon annans passion och glädje för att man inte kan se det intressanta i det. Fråga dig själv vad som gör dig så fantastiskt mycket bättre och intressant nästa gång du känner att ögongloberna är på väg att himla, och tänk på vilket effektivt sätt det är att få personen du pratar med att på en sekund känna sig liten. Och tänk på hur schysst det är. En liten uppmaning, bara.

Det är den tiden på året igen.

Den tiden på året då galor utspelar sig, då tidningar färgas rosa och helt vidriga meme skickas runt på Facebook med uppmaningen att kryptiskt beskriva var man föredrar att ha sin handväska. Föredrar man den på köksbordet så knappar man in "I like it on the kitchen table" i sin statusrad och vet ni vad som händer då? Jo! Det är så himla fiffigt ska ni veta, det låter ju liksom som att man då tycker om att få stock på köksbordet - fastän det inte är det man menar, handlar ju om var du vill ha din handväska! Så de stackars killarna kommer bli helt kollriga, kåta och förvirrade, det är så vi vill ha dem! Men egentligen handlar allt om att man ska bli uppmärksam på att bröstcancer finns! Det är som att jag skulle använda min djurbilder som ett sätt att uppmärksamma livmoderhalscancer, utan att berätta att det är det de är till för. Det är för fan bara förolämpande.

Är du en sån facebooklämmel som tycker såna här fenomen är roliga och inte bara rent utsagt vidriga, överväg först vilka dina vänner på facebook är. Bland mina finns bl a min moster, som fick bröstcancer för ett par år sen. En av mina bättre vänner drabbas regelbundet av stora cystor i brösten och får leva med cancerskräcken ungefär HELA tiden. En annan vän dog för ett par veckor sen i cancer. Cancer är varken roligt eller sexigt. Vill du göra skillnad kan du donera pengar till forskning (behöver inte ens vara bröstcancer, det finns så många cancerformer att det räcker och blir över) eller uppmuntra dina vänner till självundersökningar, eller att gå till läkaren.Så gör du lite faktisk nytta istället.

KonfrontationsräddareaggejävelDÖÖÖÖÖÖ!

Tänk dig att du har en dunkande migrän. Tänk dig att du lägger dig för att råda bot på den helvetes plåga som för närvarande satt sig i huvudet, bakom dina ögon. Tänk dig att då tvingas lyssna på "Buffalo Soldier" 6 grr på en halvtimme. Inte för att du älskar reagge, eller baktakt generellt - utan för att din alkoholiserade granne, som bor i trappuppgången brevid, spelar den så högt att du tror att det är pojkvännen som diggar loss i vardagsrummet. Ja, det är lika kul som rövcancer ungefär. SÄRSKILT när man redan sagt åt honom en gång. Ännu roligare blir det när man ringer på hos gubbjäveln och han låtsas som han inte är hemma. Jo, nog är det troligt att alkoholdemensen slått till och en vänlig tillsägning från en tösabit förra veckan inte verkar så viktig - men jag undrar om alkoholdemens rår på en fet räkning från störningsjouren? För det är vad som händer nästa gång, GUBBJÄVEL!

Inte nog med detta, jag hatar mina grannar i hans trapphus med, för de måste ju fan störas ÄNNU mer och saknar gutsen att säga åt honom. Fy fan för er! Skaffa lite jävla civilkurage! GAH!

Kropp som ett kylskåp

Det hände en rätt obetydlig grej igår, rätt standard för mig eller vilken annan person som helst med dålig kroppskoll: jag drattade på arslet. Det regnade ute, hade just varit och handlade och var inte imndre än 3 minuter från min ytterdörr när det händer - min hund (med sitt jävla hävdelsebehov) får syn på en taxrackare som helt obrytt går förbi, så han sätter iväg efter den och bryr sig inte ett skvatt om att matte är bakanför honom, länkad till honom i koppel, iförd Converse-skor i blött_gräs. Nämnde jag att detta dessutom hände i en nedförsbacke? Anywho, hundet hinner dra mig x meter innan jag lyckas spjärna emot med benen mot ett cykelställ. All very slapstick, I tell you. Men, som tidigare nämnt, iget jag tänkte på efteråt, eftersom jag är klumpig av naturen. Tills imorse, dvs. Då jag i princip inte kunde röra överkroppen. Superhappyfuntime.

Att leva drömmen, baby.

Min far oroar sig för att min syster dricker för mycket, varpå jag svarar att han alltid klent kan trösta sig med att jag nästintill inte gör det längre.
- Hade du haft råd skulle du nog dricka mer också, skrockade han till svar.
Tack för den. Den värmde. För det vet ju du. Jojo. Totalkoll på vadsom händer i mitt liv, indeed.

När jag pratade med min ynsta syster förra veckan förutsatte hon att jag inte ens hade råd att gå på bio och att det var därför jag häckade hemma så mycket och smashade med att den enda anledningen som kan finnas till att jag blivit smalare med åren är att jag inte har råd med mat heller. Avslutade med ett skratt, såklart. Från hennes sida, jag blev svinarg. För jag är bitter över att min fem år yngre lillasyster som jobbar inom industrin mån-fre från kl. 8 - 17 tjänar mer än jag gör. OCH har storhelger eller bara vanliga helger ledigt. Men jag skulle vara fan så mycket mindre bitter om man inte gjordes till åtlöje över det av de som ska stå en nära.

Vadfan är det för jävla stil egentligen? Skrattar ni åt varsel med? Arbetslösheten generellt? Darfur?

Elin bloggar om att hon är less på att känna sig tacksam för saker hon jobbat jävligt hårt för och den där dignande drömmen om att bara skita i allt och skaffa sig ett vanligt jävla kneg och inte alls satsa allt på ett kort. Allt för att slippa ligga sömnlös i mitten av månaden (inte pga något kreativt denna gång, nej) för man har 200 spänn på kontot och oroar sig för att få skörbjugg innan lönen kommer. AMEN, SYSTER!

Skitsamma att det är något jag VALT att göra och att jag varit väl medveten om att det nog inte kommer vara lätt alla dagar, men när det kommer till familjen så bör väl de, om några, stötta en - inte göra en till åtlöje då man har det svårt? Jag tror säkert att min farsa haft sina motiga tider, för vi hade det fan inte fett under min uppväxt, men borde man inte då visa lite mer förståelse?

För i de stunderna är jag ett duktig-flicka-syndrom waiting to explodera. Man blir som aldrig tillräckligt bra - inget man gör duger. Särskilt inte om man, som jag, har omänskligt höga krav på vad jag gör. Och i de ögonblicken verkar 9 till 5 jävligt frestande. Men sen inser man att om jag dödade den biten av mig själv som vill det här så mycket - vad finns kvar då? Och kommer hon vara tillräckligt bra ens?

Alltså, jag förstår att dina problem verkar viktiga för att de är dina, men...

Jag vet inte hur det är för er, men såhär i en lågkonjunktur märker man verkligen skillnad på folk och folk. Bland vännerna då. Det är inte lätt, särskilt inte för majoriteten av mina vänner hemma i norr, de är arbetslösa och har det inte alls roligt. Går på soc men försöker ändå att göra något drägligt av sin tillvaro - as you do. Man gör vad man måste.

På andra sidan myntet har jag även vänner som mitt i sina polares misär typ beklagar sig över att de inte vet var de ska åka på weekendsemester nästa gång. Och jag blir galen. Jag blir fullkomligt vansinning. Hur vågar de? Har de ingen som helst förståelse för hur majoriteten av folk i vår generation har det? HUR kan de missa det? Och, som sagt, jag kan drista mig till att förstå att deras problem verkar jobbiga för att det är deras, men när människor i deras bekantskapskrets lever på nudlar majoriteten av månaden får jag svårare att låtsasympatisera. För i helvete. Skärp er och börja klaga på vettiga saker istället, om ni nu så tvunget måste.

Dude.

Vageln. Den eh... Har växt. Jag är sjukt svullen och eh. För att uttrycka mig milt ser jag ut som den där polisbilden av Rhianna fast utan de fina blåa tonerna. Jag skulle med gott samvete ge mitt ena ögonlock smeknamnet Joseph Merrick. Jag är med andra ord, inte särskilt söt just nu och det gör tamejfan ännu ondare än igår att blinka. Dude. Solglasögon idag då. Yey!

Saker jag gör för sällan, del två:

Uppskattar att teckna hår. Hade jag fått bestämma hade alla haft alopecia. WIP som är ett plågsamt nöje idag. Har fått en massiv jävla vagel i ögat, så att göra saker som involverar att blinka suger getpung. Jag är på ett jävla kukhumör, alltså. Ska tröstäta glass och gräva ner mig i tyck-synd-om-mig-träsket alldeles strax. Ska bara teckna klart det där jävla håret.

Varför ljuga? Jag typecastar mina vänner.

OBS│Fylleblogg.

Ok, pojkvännen och jag är nyss hemkomna från en liten gettogether ett stenkast från avenyn (läs: Modesty) med...gah. Jag tar hela det här blogginlägget som en ren och skär ursäkt på att få gnälla av mig för att jag fyller 25 snart, ok? Yes, folk som knappt såg byxmyndiga ut vistades i samma lokal som yours truly och jag, på fullkomligt allvar, skällde ut ett raggande par som blockerade min väg i en trappa (återigen, stundande 25årskris, glöm inte) och skämdes inte en sekund. Tvärtom, jag gav osynliga kudos till 75-åringen som beställde ett glas champagne jämte mig i baren runt kl. 23. Kindred spirits, som man säger.

Hsh, poängen (note to self: kolla rubriken du satt på inlägget när du tappar tråden, idiotjävel!) med inlägget var - jag blir inte yngre, jag orkar inte slösa tid på ointressanta människor längre. Min attentionspan på krogen är likamed 0, och även om det kanske skulle bli skitbra om jag bara gav det en chans så KAN_JAG_INTE_UMGÅS_MED_"NORMALA"_BRUDAR. Det funkar bara inte. Det är för mycket snack och för lite självändamål i 100% av fallen. Orka. Jag orkar inte lyssna på ändlösa haranger om vemsom gjort vad med vem och hur resan till Långtbortistan var det bästa du gjort och det är den underbaraste platsen på jorden och hur du "fann" dig själv. Du kommer ändå att förbli en brudjävel i mina ögon. 

Varje gång jag fyllnar till kan jag inte för mitt liv förstå varken heterosexuella killar eller lesbiska tjejer. För kontentan kommer alltid ner till jävligt mycket tomgångsprat om oviktiga saker, and frankly my dear, I don't give a damn. Brudar, jag tror ju på er! Varför är ni så förbannat tråkiga!? Nån gång, bara nån jävla gång, skulle vilja bli positivt överraskad och sluta upp med er istället för mitt vanliga grabbgäng. Snälla, varför kan ni inte bara motbevisa mig? Släng bort kom-och-ta-mig-uringningarna och visa lite jävla substans istället. Ni vet ju så mycket bättre än att skaka rumpan till remixer av Oasis Wonderwall/Jackson 5's I want you back. Jag vet ju det innerst inne.

(Men, killar, ni är inte mycket bättre heller. Särskilt inte du som stod i toakön med mig och inte ens visste var Västerbotten låg. Skämmes.) Godnatt nu. Jag blir en übermench när jag dricker. Jag vet. So not cool. Nån gång ska jag berätta vad som händer när jag är full/uttråkad som värst. I used to be such a nice person.

Taking the gnäll back to a hardcore level.

Det vore så skönt att bli arg på något snart. Det var så längesen. Men jag har varit sjuk i feber/halsont/digerdöden/frossa/dubbel bongo eller vad fan det nu är aslänge nu. Jag luktar som en gulaginmate. Jag gråter oprovocerat till Oprah. Jag har fan inte energin att bli förbannad på ngt, och det gör mig lite ledsen.

Flunsahelvetet

Jag vet, en ypperlig tid att uppdatera sig på vad som händer hos Oprah, Days of Our Lives och Dr. Phil, inte ha smink på sig och frankly, not using deodorant for days. MEN DET ÄR SÅ TRÅÅÅÅKIGT! Inte ens internet vill vara min vän, eftersom hela min kropp gör ont och det som är minst plågsamt är att ligga platt på rygg. När tar såna här flunsafasoner-slut? Mitt snor är lite gulaktigt, men jag sover och dricker mycket vatten och thé (utan mjölkprodukter och socker) och nästan inget kaffe (jag talar sant! det är sjukt jobbigt!). men varje rörelse är fortfarande förbannat plågsam. Jag vill att det ska vara över NUUUU!

Amen här i Sverige så säger vi faktiskt...

...DIARRÉ. Inte IBS. Jag tror inte ens att majoriteten svenskar vet att IBS är en förkortning av 'irritable bowel syndrome'. Eller ens vad en 'bowel' är. Stressmage. ORLY? Tro inte att ni är off the hook för det, Valio.

Dålig morgon = okontrollerat hat

Mitt morgonhumör är minst sagt bräckligt, och denna morgon vaknade jag av att hunden lekte med locket till rakhyvelsflaskan och såg att alla lampor var tända. Observerade att min karl lagt all tvätt (som jag omsorgsfullt hängt upp så det inte skulle bli skrynkligt) i en stor hög i en arbetsstol, gick in i badrummet där kaskader av vatten blänkte på hela golvet (ska det vara så svårt att lägga en handduk där innan man kliver ut i sin våta, fulla glory?) och med toapappersrullsrester i hela jävla lägenheten, curtesy of the dog. Och luddpappersrester (ni vet såna där klisterrullar man tar bort ludd med) på mitt ljusbord.

Självklart måste hunden dessutom ut. Slår på kaffet, drar på mig kläder, tar ut soporna och ut i skogen. Hunden vägrar dessutom behaga lyssna på mina kommandon, när vi väl kommit en bit in i skogen och verkar mest tänka
- Can't you see I'm fucking frolicing among the leaves, bitch!? I am currently one with nature and I ain't listening to no hoe like you!

Där brister det för mig. Jag börjar okontrollerat riva upp pinnar, kottar och löv och skrika på honom. Jag biter mig i läppen, i kindköttet, frustar och håret ser helt åt helvete ut. Jag drar hem hundhelvetet och börjar vika tvätt i vredesmod samtidigt som jag förbannar en myriad människor som fått humöret att gå helt åt helvete. Detta inkluderar;
M, Nero, mina föräldrar, min ena syster, Fredrik Reinfeldt, USA och Blondinbellas pojkvän.

Och nu ser jag att photoshop är nerstängt också, trots att jag lämnade det uppe med flit igår så allt skulle vara klart. A-W-E-S-O-M-E. Jaja. Bit ihop och dammsug lite istället, gnällkärring.

Mens/fitthat (aka en harrang av gnäll)

Ja. Jag ska prata mens nu. För jag har det, och jag har ONT. Inte sådär överjävligt, det har gått ner och nej, det är inte så illa egentligen. Jag har bara mensvärk i en dag och det är inte så farligt i det långa loppet. Vad jag däremot AVSKYR mer än något annat just nu är alla jävla dumpuckon som gör mensreklamer. Ja, Always, särskilt ni. Have a happy period. Always, säger ni. Och ja, i mitt fall stämmer det, när jag blöder som en slaktad gris blir jag oftast gladare än vad jag är i vanliga fall.

Men ni har sabbat allt det där för mig. Nu vill jag inte vara happy and bleeding längre. Mens är vad det är, och det finns brudar som har överjävliga cykler men ni vill inte dem väl. Ni vill tjäna pengar. Men guess what? Vi har inget annat val än att köpa era produkter för det är bara så. Vi måste inte, men det känns helt enkelt bäst så. There. Sluta krusidulla för fan. Annars kör jag hellre upp gammal pasta i min va-jay-jay (tack Oprah, för det ordet. Du är sannerligen en förbild.) Och kära britter. Ni har gett mig BBC och det är jag er evigt tacksamma för. Men Supersize vs Superskinny-introt driver mig också till vansinne. VARFÖR ta bort blygdläpparna? VARFÖÖÖR?!?

Nu ska jag bara hålla käft, äta kaka och mysa ner mig till det Dr Who-maraton mitt älskade BBC kör. Två ord; David Tennant.

EDIT: Hoho, nån har sökt på 'Elin J + nude'! Jag känner mig smickrad och lättad över att facebook och annat sattyg inte var i ropet då jag var 18-20. Då var jag naken på foton OFTA ska ni veta. Var de bilderna är nu? Hopefully burned. Jag har faktiskt ingen aning. I am now troubled again.

How about not just giving a fuck?

Alkohol och dess drickas eller inte drickas diskuterades med en högst ytlig ny bekant idag. Ämnet råkade vara alkoholens efterföljder och huruvida man kan skylla dem på andra, som tvingar en att dricka och hur oaccepterat det är att vara nykter på en festlig tillställning.

Jag blev upprörd, dels för att snubben jag diskuterade med fick det att låta som att man hällt sprit i strupen på honom under pistolhot och dels för att jag börjat tappa all respekt för folk som inte respekterar valet att vara nykter. Vanligt folkvett tycks försvinna i tomma intet när man druckit och plötsligt har det blivit någons förbannade plikt att vara full och därmed rolig bara för att folk i närheten behagar dricka. Folk har tydligen inte fattat att det här med alkohol kan vara förbannat känsliga grejer och anledningarna till varför man avstår kan bero på lite djupare grejer än bara ett ställningstagande mot nykter vs onykter.

Anledningarna kan vara många; religion, intolerans, kontrollbehov eller bara att man bevittnat alkoholens fula sidor för många gånger. Och att behöva förklara det varje gång man festar (nyktert) måste vara en jävla plåga för ärligt talat så angår det INGEN annan än personen som gjort det valet. Att den nyktra personen dessutom frivilligt umgås med aspackade människor tyder ju på ett starkare psyke än vad många, eller åtminstone jag, har.

Den enda anledningen folk tycks acceptera när det kommer till en nykter kväll är att man agerar fyllechaffis. Och hur mycket jag än avskyr rattfylla så tycker jag att de andra anledningarna borde vara fullvärdiga. Drömmen vore ju att man inte behövde förklara alls. FÖR DET ANGÅR INTE DIG.

Är jag nykterist? Nej. Men jag har många vänner som är det och ärligt talat har jag tappat lusten att bli tokfull och göra saker jag ångrar eller inte minns över huvud taget. Det förlorar liksom tjusningen då. Dessutom har vi en lååång historia av alkoholproblem i släkten (min morfar och styvmorfar kände varandra från rehab, t ex) och fastän jag vägrar hålla med om att alkoholism är en sjukdom* så känns det helt enkelt bättre, för min egen del, att ta det lite piano med alkoholen. Och nej, jag ska inte behöva förklara mig. Fastän jag just gjorde det.

*Nej, det är fan ingen sjukdom. Det är ett val. Känner du till något annat sjukdomstillstånd som folk blir arga för att man har? Trodde inte det.

Gråt och tandagnisslan

Ibland undrar jag hur jag hade blivit som person om jag inte hade växt upp i den lilla skithåla som jag hyser ett sånt stort hatkärleksförhållande till. I små hålor finns inte mycket nyansering, oavsett om det gäller tänkande eller populärkultur och när Tanja länkade till den här Veckorevynartikeln om "Mannens mörka hemligheter" slog det bara slint i mig.

Vad i helvete har den här skitblaskan gjort med mig egentligen? Hur kunde jag läsa sånhär skit och gå på den och hur i helvete kan redaktionen sova gott om nätterna? Jag var totalt ointresserad av killar skitlänge, och när jag väl började intressera mig för dem var jag för ful/osympatisk/manhaftig/högljudd för att få dem jag ville ha, så för att förbereda mig för mitt moment in time [jag visste ju att det där skulle ändras nån dag] läste jag Frida och Veckorevyn, sedemera Cosmopolitan och på någon nivå inbillade jag mig att det som stod i dessa tidningar var sant.

Senare, som vuxen, inser jag ju att Veckorevyn inte kunde bry sig mindre om vilken sorts bild av män de förmedlar. Deras krönikörer vill ha mat på bordet och deras ungar behöver nya skor, så då häver man ur sig steroetypa meningar som ger bilden av att gemene snubbe ljuger för sig själv och andra konstant, vill ligga med din bästis och egentligen är ett dumt litet djur som helt vill spela tv-spel hela tiden. Och inte nog med att de fördummar allt vad män heter, de fördummar alla 14-åriga brudar som läser det i samma svep. Well done. Jag hatar er.

Jag hatar er för att ni lurade mig och jag hatar att jag inte kunnat läsa Darling, Bang eller Pop istället när jag var tonåring, för de gick inte att köpas på Konsum i Burträsk. Nu vet jag inte huruvida mycket VR har påverkat mig som flickvän, eller tjejkompis overall, men jag hoppas att skadan är liten. Jag har ju ändå vanligt jävla folkvett och hyser faktiskt mer tilltro till den manliga delen av befolkningen än gemene VRredaktös.

Fy fan. Det är ju så jävla tacksamt att bara häva ur sig att killar är idioter när en av dem betett sig dåligt, men att skriva artiklar om hur man bagar dessa idioter och får dem att tycka om dig på bästa sätt tycks inte alls motsägelsefullt. Det kanske är därför jag börjar gnissla tänder varje gång jag ser Charlotta Flinkenberg med sin mobilcamera och sitt "det är såååå CHICt!" på tv. Kan ingen bara stoppa en smutsig fotbollsstrumpa i munnen på henne och låsa in henne på en fabrik, där hon kan stå vid ett transportband och sluta korrumpera unga flickors hjärnor? Sniela?

KatastrofKUK!!!

Allt går käpprätt åt helvete för mig hela tiden. Först har man tecknarkramp, sen börjar allt annat faila när det börjar släppa. När jag kom hem från jobbet inatt, t ex. Jag hann till spårvagnen med en minut till godo (WIN, annars hade jag fått vänta 20 minuter) kommer hem runt midnatt, går ut med hunden snabbt utan nycklar (brukar ringa på porttelefonen då M är hemma) men, när hunden är klar med sina toabestyr svarar inte M när jag ringer på.

Så jag står där som en idiot och ringer och ringer, huset är dött, det börjar REGNA. En kvart går, jag går runt huset för att ropa, inget händer. Just när jag går runt knuten för att åter ställa mig vid ytterdörren slinker en granne in. Han står inomhus, i värmen, jag står ute i regnet och kylan i T-SHIRT, knackar som en galning och HAN VÄGRAR SLÄPPA IN MIG. Står därinne med sitt högdragna leende och SKAKAR PÅ HUVUDET. Som att jag liksom ser kriminell ut, eller? VA? SER jag kriminell ut??? Ännu en kvart går tills ännu en granne kommer och jag blir insläppt. För han var funtad som en normal människa. Jag hatar den andra grannen. Han kunde åtminstone ha öppnat dörren och hört vad fan som stod på, men icket. Dessutom var han i min egen ålder. Hade det varit en nazipensionär hade jag åtminstone haft förståelse, for gods sake, mate. Lite jävla ungdomssolidaritet har väl ingen dött av!!!???

Hsh, min drömkväll tar inte slut där. Jag är hungrig, frusen och har begynnande migrän när jag väl kommer in. Porttelefonen har ett litet glapp och ja, sånt händer ju så ilskan minskar över Ms förmodade utomhustortyr, han var ju oskyldig. Jag går in i sovrummet, redo att karatesomna när jag ser att sängen saknar sängkläder. Hunden har alltså KISSAT i sängen, får jag förklarat för mig. Jag ska upp igen om 5 timmar och HUNDEN HAR KISSAT I SÄNGEN.
Jag äter två leverpastejsmackor i vredesmod och lägger mig på sidan som inte är nerkissad med ett brinnande hat inom mig.

Som att detta inte är nog kan jag dessutom inte för mitt liv installera scannerhelvetet på Ms dator. Så, säg det med mig; KATASTROFKUK.

I can haz comments?

Jag följer en del tecknarbloggar, såklart, allt annat vore väl oproffessionellt? Jag följer alltså ett tjugotal grymt begåvade tecknare, kända som okända och när de lägger upp bilder de tecknat i sina bloggar får de högst 2 kommentarer per bild. Samma sak med mina egna bilder [hade jag inte kunnat få detta till något personligt hade jag väl knappast tagit upp det eller hur?]

Vad beror det på? Jag kommenterar själv bilder jävligt sällan, så jag är en lika god kålsupare för att man bara har två egentliga utvägar:
1) Säga hur fin bilden är och låta resten vara osagt. Och det är ju ganska pointless och lite tapigt.
2) Berömma bilden men samtidigt kritisera dess brister/ såga den helt [vilket man ogärna gör, eftersom det ofta rör sig om människor man inte känner]

DOCK sårar det såklart lite, när man lagt upp en bild som man själv tycker är skitfin och kommentarfältet ekar tomt, trots att jag är väl medveten om detta. Och ännu mer sårar det när såna här bilder får betydligt mer kommentarer. Jag vet att det är billigt att bortförklara internethat med ursäkten att man är bara aaavundsjuk, men i det här fallet kan jag säga att det stämmer. Klart som fan jag är avundsjuk. Jag vill ju också ha kommentarer.

Bara för att jag jobbar som illustratör behöver det väl inte betyda att jag aldrig behöver en klapp på axeln ibland? Hockeyspelare får ju alltid beröm när de gör sitt jobb.

Serieskvaller

Fick just höra att min gamle [han är inte gammal på riktigt, han är en ung och ståtlig karl] lärare Johannes Streith inte längre medverkar med sina serier i Gävletidningen Nöjesmix. Vafaaan? Enligt mina källor har tidningen fått in klagomål på att Betraktat är för vulgär. Ja, den där blodådern i min panna svullnade genast upp och började dunka, svetten började rinna och jag gav upp ett litet skrik.

Vulgär? Säger ni det? Vad är det med tidningar idag? Varför vågar ni inte satsa överhuvudtaget? Och just i det här fallet riktar sig inte ens tidningen till barn/äldre. Den heter för fan Nöjesmix och jag skulle tippa att den förmodade målgruppen är personer i åldrarna 18-45. Nu, det innefattar gruppen som växte upp med Pyton och MegaPyton, så något säger mig att deras toleransnivå för vulgäriteter är ganska hög. Samma sak med 18-25 åringarna; sex och bajsskämt går hem hos oss. Det säger sig sjävt.
Varför lyssna på ett par pantade individer som inte uppskattar kultur [fin eller ful] och bara fokuserar på hur många gånger det svärs/innehåller naket/whatever i en serie? VARFÖR?

Osökt börjar man ju tänka på Mike Diana, serieskaparen som åtalades för sina serier, som ofta innehöll våldtäkt och gammalt hederligt ultravåld och han straffades precis som att han varit sexförbrytare. För att han tecknat våldtäkt och våld. Alltså för att ha skildrat fiktion i bild. Han dömdes dessutom till 1300 timmars samhällstjänst och fick inte vistas inom 3 meter av personer under 18 år. För att han tecknat serier! FIKTION!!!!

Jävlar i min lilla låda vad sånt här gör mig förbannad. Sluta leka förmyndare, folk kan avgöra själva om de vill läsa något eller inte. Att dumförklara folk och tänka åt dem hjälper ingen, oavsett om det gäller barn eller vuxna.

Misääääär.

Jag är så jävla trött. Trött på att vara pank, trött på att jag aldrig blir vuxen och trött på att jag måste oroa mig för pengar hela tiden, TROTS att jag jobbar tamejfan jämt. Då tror man ju att man ska tjäna hyfsat, om man jobbar så mycket att man knappt kan tänka, men icket. Jag saknar skolan. Och det vore så sweet att bara gå tillbaka och börja plugga igen. Ägna mina dagar 100% till att skapa saker. Nu säger jag inte att jag hatar att jobba, för det gör jag inte. Jag trivs hur bra som helst på mitt assistentjobb, men i kombo med telefonjobb blir det mycket. Rita, rita, rita. Vilket jag inte gjort tillräckligt på sistone heller, eftersom jag inte ätit ordentligt (läs: pank så det sjunger om det) och all energi jag faktiskt haft har gått till mina dayjobs. Storyboardat. Det har jag orkat. Varför ringer jag inte mina päron och berättar och tigger om pengar/hjälp? Kalla det stolthet, eller whatever, men det är ju inte första gången man gjort så heller och ärligt talat, de har inte så mycket de heller. Jag måste ju bli vuxen nån jävla gång och kan ungarna i 3e världen leva på enbart ris/ett mål om dagen så kan nog jag det med. Jag har gjort det ett bra tag nu och 2 dar till är helt klart doable, jag har inte fått skörbjugg än. Fast, jag skulle ha fått lön idag med, MEN icket. Naturligtvis blir jag putt.Telefonjobbet has to go. Det är för mycket tid som går in på för lite utdelning och ja, när man inte ens gör det för pengarna, vilken jävla motivation ska man hitta då? Att man gör sveriges män en tjänst? Att de inte skulle klara dagen utan mig? Pyttsan! De väljer bara en annan tjej att prata knulla med. Så enkelt är det. Jag är så trött. Fysiskt, psykiskt. Trött så det sprutar ut ur öronen på mig. Jag har migrän och ont i magen. Jag gnäller och tar ut det på ALLT som kommer i min väg. Och nu tar jag ut det här. Förlåt. Den som sa att pengar inte kan köpa lycka har aldrig levt på enbart ris/pasta i två veckor.