AHHHHMAGAWD

Har just tittat på världens finaste tvåa. Köket alone... Fittifan vad jag vill ha den! Jag blev så upphetsad och flamsig att det KAN ligga oss i fatet, men alltså, jag tror att folk bara tycker det är charmigt. Jag kan helt enkelt inte hålla mig. Varför spela cool när man egentligen inte är det? Jag har aldrig fattat vitsen med det. Vi är de enda som sett lägenheten, det måste ju vara en fördel. Eller? Parkettgolv i vardagsrummet och en TREKANTIG balkong! Wiiiie. Must. Contain. Excitement. And. Not. Get. Hopes. Up. Or. I'll. Die. Of. Disappontiment om vi inte får den. Vi kommer inte få den. Då kommer jag att börja gråta. På allvar. Jag gråter typ redan.

Also, I made this.

Tecknarkrampen är tillbaka, så efter att ha sett om The Dangerous Lives of the Altar Boys tänkte jag att jag skulle teckna döda objekt. Dvs, cyklar från 60/70-talet. Jag vette fan vad som är fel, men jag känner mig sjukt stressad över mycket nu; att jag måste teckna, att hitta en lägenhet [för som vi alla vet suger andrahand och min hyrsvärd har fått mögelskador i den han bor i nu och vill ha tillbaka den vi bor i. Jag är beredd att kapa av min min vänsterarm för ett förstahandskontrakt. No lie.]

Enkla grejer som borde gå skitfort går inte alls, inte ens fultecknarövningar som jag brukar värma upp med [att teckna porträtt av mina favorit YouTube-vloggare, don't tell anyone.] går ÖVER HUVUD TAGET. Och, jag har fått torrfläckar kring ögonen men är för pank för att köpa Qliniques ögonkräm. Jag flagnar, är fetblek och får för lite gjort och är snart hemlös. Men jag börjar bli bättre på färgläggning i datorn. Alltid nåt. Och, vill ni se fina sjöjungrun i färg kan ni se den här.

KatastrofKUK!!!

Allt går käpprätt åt helvete för mig hela tiden. Först har man tecknarkramp, sen börjar allt annat faila när det börjar släppa. När jag kom hem från jobbet inatt, t ex. Jag hann till spårvagnen med en minut till godo (WIN, annars hade jag fått vänta 20 minuter) kommer hem runt midnatt, går ut med hunden snabbt utan nycklar (brukar ringa på porttelefonen då M är hemma) men, när hunden är klar med sina toabestyr svarar inte M när jag ringer på.

Så jag står där som en idiot och ringer och ringer, huset är dött, det börjar REGNA. En kvart går, jag går runt huset för att ropa, inget händer. Just när jag går runt knuten för att åter ställa mig vid ytterdörren slinker en granne in. Han står inomhus, i värmen, jag står ute i regnet och kylan i T-SHIRT, knackar som en galning och HAN VÄGRAR SLÄPPA IN MIG. Står därinne med sitt högdragna leende och SKAKAR PÅ HUVUDET. Som att jag liksom ser kriminell ut, eller? VA? SER jag kriminell ut??? Ännu en kvart går tills ännu en granne kommer och jag blir insläppt. För han var funtad som en normal människa. Jag hatar den andra grannen. Han kunde åtminstone ha öppnat dörren och hört vad fan som stod på, men icket. Dessutom var han i min egen ålder. Hade det varit en nazipensionär hade jag åtminstone haft förståelse, for gods sake, mate. Lite jävla ungdomssolidaritet har väl ingen dött av!!!???

Hsh, min drömkväll tar inte slut där. Jag är hungrig, frusen och har begynnande migrän när jag väl kommer in. Porttelefonen har ett litet glapp och ja, sånt händer ju så ilskan minskar över Ms förmodade utomhustortyr, han var ju oskyldig. Jag går in i sovrummet, redo att karatesomna när jag ser att sängen saknar sängkläder. Hunden har alltså KISSAT i sängen, får jag förklarat för mig. Jag ska upp igen om 5 timmar och HUNDEN HAR KISSAT I SÄNGEN.
Jag äter två leverpastejsmackor i vredesmod och lägger mig på sidan som inte är nerkissad med ett brinnande hat inom mig.

Som att detta inte är nog kan jag dessutom inte för mitt liv installera scannerhelvetet på Ms dator. Så, säg det med mig; KATASTROFKUK.

Blärgh. (the inlägg formally known as "Sengångaren säger:")

-det fanns en bild på en sengångare här men den var så ful att jag tog bort den-

Jag har en liten kreativ svacka just nu där allt jag tecknar, skriver eller gör bara blir bajs. Jag hatar när det händer och tråkigt nog inträffar det mer än vad man vill. Jag vill vara bäst på allt jag tar mig för men nu tycks det bara jävligt lönlöst. Jag ställer för höga krav på mig själv och jag försöker med alla möjliga medel få det att funka. Allt blir bara platt och odynamiskt och jag tänker på hur jävla mycket enklare allt vore om man bara sket i allt och knegade på som en vanlig människa, istället för att investera bitar av sin själ i den där lilla droppen tusch som rinner ur stålstiftet.

Varje gång detta händer brukar jag sätta mig ner, med konst eller serier från skapare jag ser upp till och tänka att jag ska spela i samma liga som dem en dag. Jag tittar på vad de gör bättre än mig, hur de löser förkortningar, ljus, fart och dynamik och testar själv. Men det har bara tagit stopp. Tvärtstopp.

Vad jag borde göra är att kidnappa H, en av mina partners in crime i Hofors, som bor här i götet han med och få honom att sparka mig i röven. Varje gång jag satt och gnällde på skolan flyttade han in i min ateljé, pratade med mig, fick mig att fundera över vad jag faktiskt gjorde med bilden, gav mig superstarkt kaffe och höll mig sällskap till arla morgonstund. Ta med mig skissblocket till Tintin och bara sitta där, hela jävla natten med honom.

Ett annat alternativ jag grunnat på är att ha en "Rita snyggt eller dö"-vecka (Jenny B knows how it's done) där ni läsare får diktera vad som ska ritas och jag lägger upp en önskebild varje dag. Bara för att släppa spärrarna. För jag kan inte ens rita fula småsaker för mig själv längre, vilket sengångaren ovan är ett bra exempel på. Asdålig bild. Helt fantasilös. Tills vidare tycker jag vi kör på det. Önska bilder och jag ska bannemej se till att få dem gjorda, så jag får det som är viktigt gjort också.

Jag måste släppa sargen och sluta tjollra så förbannat.

För kawaii?

Den är ju liksom tydlig. Alla nödvändiga element finns med och den är clean. Och eh, ja. Råsa, men det får inte ni se. Ni får überspeedatfärglagt i massa färger bara för att jag kan. Jag vetne. Det är ju liksom M som är snillet när det kommer till tees, inte jag. Han hade inte gjort såhär, det är ett som är säkert. Mr Chris himself ville gärna att trycket skulle vara lite tjejigt och ja, det blev det ju. Och två färger bara gör det svårt! jag vill färglägga ännu mer! YYYYYL! Aja, bara att skicka in och höra om det är ngt han kan tänka sig. Kuken, jag hatar att vänta på besked ang vare sig jag är på rätt spår eller inte. Jag kan liksom inte känna mig säker i min egen produktion - särskilt när det är i ett område jag inte känner mig speciellt säker på.

Den som ger sig in i leken får leken tåla, eller hur hette det nu?

Stuck in the middle with Chris

GAH! Att designa CWC-tryck skulle verkligen bli skitkul, iofs finns begränsningar, jag får bara använda mig av två färger t ex och få trycket att funka på både cyan och blodrött, och jag vill bara att det ska bli dunderbra! Chris gillar ju det jag gör [det är det han säger åtminstone] men sen jag började har jag fastnat lite. Jag vill liksom ge honom månen, läs: ge honom den grymmaste enmans-internetshow-t-trycket i världshistorien.

Z? Rövsvett och The Mom Show

Klockan är i skrivande stund 05:39. Förlåt? Normal dygnsrytm? Hur kändes det nu egentligen? Det är donnan här ovanför som hållit mig vaken + en jävla massa datakrångel. Datorn har tvärvägrat i scannerprocessen och bara vägrat lyda mina kommandon. Har svurit tyst ett bra tag nu [M ligger och sover] och det har blivit så illa att jag sett på The Mom Show som ett välkommet tidsfördriv när datahelvetet tänker i två evigheter. Jag skriver inte så mycket om mitt skapande, har jag upptäckt. Kanske för att jag själv uppfattar det som att mina läsare ska tycka att det är astråkigt. Och ärligt talat så finns det inte så mycket att säga. Det är, ur en åskådares synvinkel, världens tråkigaste jobb. Jag sitter själv, mitt i natten, böjd som en ostkrok över ljusbordet och bara nöter. iPod som enda sällskap och enbart jazz i playlisten. Att förklara vad jag gör är inte heller intressant, eftersom jag bara gör, helt enkelt. Läser texten som hör till och GÖR. Så intressant är det. Om jag ska hålla på att förklara mig förlorar bilden sitt värde, nästan.

Jag ska upp och jobba typ jättesnart är det tänkt. Just nu är jag bara för... bleuh to function. Jag kanske borde pimpa till bilden i photoshop, men mitt tålamod är kort nu. Det värsta är att det slagit över nu, så nu är jag inte det minsta trött heller. Kuken. Men, ni får se hur mina bilder ser ut i sitt totalt oredigerade tillstånd. Jag är jävligt nöjd med hennes boob. Bara en parentes. Bröst är svåra att teckna om man själv saknar ett par ordentliga. Jag känner mig som Gunnar Lundkvist just nu, eftersom jag skrafferrunkar så mycket.

Livets lustiga sammanträffanden

Har suttit och tecknat ett bra tag när jag beslutar mig för att pausa Gotan Projects Lunático som gått på repeat i min iPod, ta en extra kopp kaffe och titta på Nip/Tuck. En av patienterna i dagens avsnitt jobbar som telehora [sammanträffande ett] och musiken i avsnittet består uteslutande av just; Gotan Project. Med låtar från samma album som jag just haft på repeat [sammanträffande två].Now... Vad menas? Är det ett tecken på något?

Att jag ska spara ihop till den där plastikoperationen jag funderat på?
Har det med M att göra? Det första jag nånsin sa till honom var att han såg ut som Matt i Nip/Tuck, fast blond och snyggare. Iofs hatade han mig i ett halvår efter det, inte pga den repliken, utan att han misstog min röst för nån annans och den rösten påstod att denna hade en mycket snyggare Ramones t-shirt än den han hade på sig.

Eller kan det bara vara så att jag har druckit för mycket kaffe igen och borde gå och lägga mig?