Exterminate, Regenerate.

Ok, i förrgår sändes Doctor Who julspecialen (som jag faktiskt måste säga var det den bästa hittills) , så därför tänkte jag lista 16 anledningar till varför DU borde börja kolla på Doctor Who, om du inte gör det redan dvs. Varför 16? För att jag gillar att anstränga mig lite extra*.

1. Doktorn. Du tas med på en resa med en av världens bästa och varierade karaktärer. Han är 900 bast, men slutar ändå aldrig att förvånas eller att bli uppspelt över saker. DET är en jävla bedrift i sig. Att han sen är hypersmart, rapp i käften och vurmar för mänskligheten på ett sätt vi själva sällan gör (inte så konstigt kanske, när han har två hjärtan) gör honom gjord av awesome.
2. Tidsresandet. Det säger sig självt att avsnitten blir mer spännande om möjligheten att dimpa ner var som helst i världshistorien ges.
3. Rymdaspekten. Ja, inte nog med att man kan åka fram och tillbaka i tiden (så länge doktorn inte korsar sin egen tidslinje eller ändrar fixerade tidshändelser) så är hans tidsmaskin även ett rymdskepp. Den sista i sitt slag even.
4. Det är camp. Jävligt camp. Men eftersom de som producerar serien vet det så är det jävligt camp med glimten i ögat.
5. Rasaspekten. I och med att det är brittproducerat får man se färgade personer som porträtteras precis som vem som helst. Inga token black-guys som dör först, utan vanliga personer som inte är vita som är allt från professorer till läkare till rättskämpar till bad guys. OCH blandförhållanden representeras.
6. Det är, helt ärligt, lite läskigt ibland. Mina favoriter; de gråtande änglarna (Med i bl a avsnitten Blink, The Time of Angels & Flesh and Stone) kan inte röra sig som någon ser dem eftersom de är kvantlåsta. Men så fort du vänder ryggen till eller blinkar så - BLAM! De rör vid dig och du skickas tillbaka i tiden. Doktorn sa en gång att de är den enda rasen som dödar en snällt: De skickar bara tillbaka dig i tiden och låter dig leva till döds. Dessutom manifesteras de genom avbildning eller, om någon skulle titta dem i ögonen, så bildas ju en bild av dem i syncentrat, och därigenom får dem makt över en mentalt, tills de växer sig tillräckligt starka för att byta sig ut ur din kropp och döda dig i processen.
7. Titellåten. Den är skum, läskig och helt fantastisk. En av de första elektroniska musikstycken som gjordes för teve och den gjordes av en kvinna. På 60-talet. DET i sig, bara.
8. Doktorn vägrar vapen. Det enda han använder för att ta sig ur jobbiga situationer är en skruvmejsel. Visserligen en sonisk sådan, men den kan inte döda någon.
9. Det är en serie som håller i längden. Eller kan du nämna många andra serier som klarat sig i 50 år?
10. Hans resekamrater. Klart som fan man blir ensam om man är hur gammal som helst, saknar hemplanet och är den sista av sin ras. Klart man tar upp liftare då. Liftare som ofta blir lite kära i en, såklart. Eller en robothund. (Tror det är därför jag gillat Donna Noble bäst, inget kärlekstjafs som kom i vägen. Men nej, jag är inte gjord av sten, jag grät när Doktorn förlorade Rose till ett parallellt universum och jag grät lika mycket när de "fick varandra" senare. Av glädje.)
11. Daleks. Alla behöver en nemesis och Daleks är Doktorns. Universums kackelackor med hybris. De vill döda allt som inte är Dalek och trots att Doktorn tott sig ha utrotat dessa envisa, känslokalla mördarmaskiner så har de en förmåga att dyka upp gång på gång.
12. River Song. Ok. Jag förnekar det inte. Doktorns kompanjoner blir lätt ensidiga i längden. ja, det är lite störigt att de ska gå och bli kära i honom typ jämt och bara rädda honom lagom mycket och att när de slutar resa med honom så är deras liv i princip över. Ett liv utan Doktorn blir aldrig detsamma för ingen man kan någonsin mäta sig med honom. Showen heter Doctor Who och det är han som briljerar. Det är därför det är så jävla skönt med River. River, även om hon romantiserar Doktorn ofta, sätter honom även på plats. Hon är lika smart, lika självständig och, även om hon inte är lika all-round som Doktorn, är bensäker på sin egen förmåga. Och hon kan köra TARDISen och landa henne ljudlöst. Dock är hon inte perfekt. Hon brukar kalla honom för rätt nedlåtande grejer och ärligt talat tycker jag att hennes karaktär är tillräckligt intressant och mäktig för att vara Doktorns jämlike, utan att hon ska behöva hävda sig med lillande uttryck titt som tätt.
13. Skådespelarna. Nog för att Storbrittannien är en ö och utbudet på skådisar är begränsat, men jag tycker det är skitmysigt att man får se stora, brittiska skådespelare i serien (Simon Pegg, Timothy Dalton, Bill Nighy t ex). Jag väntar bara på att få se David Mitchell & Robert Webb dyka upp nån gång. Det lär ju hända.
14. Den lär ungar att det är viktigt att ha the smartz. Doktorn värderar tänkandet högst hos sina kompanjoner (det råkar bara falla sig så att de är snygga kvinnor oftare än inte...ehum.), han är ju i princip vapenvägrare och ser sin hjärna som sitt främsta vapen.
15. Doktorn kan inte dö. Vilket är jäkligt goda nyheter för mig som är ett stort fan av att allt som jag gillar ska vara för evigt.
16. Gästförfattarna. Douglas Adams har skrivit för serien och nu nästa år kommer ett avsnitt signerat Neil Gaiman sändas!

*Detta är en lögn. Jag hade tänkt lista 25 anledningar, men det finns en bra anledning till varför de flesta listor är antingen i topp 5 eller topp 10. Det blir jävligt tjatigt och trögt att komma på grejer efter ett tag. Jag hade även tänkt posta det här inlägget den 25e, men eftersom jag jobbat hela julhelgen var jag, minst sagt, apatrött typ konstant. MEN jag gjorde iaf särskild fanart till inlägget! Som jag visserligen kunde spenderat mer tid på men...mjeh. Man ska vara glad åt det lilla, det får man inte glömma såhär i juletider.

This River is wild

Lisa sa (08:54):

Hej Elin! Ny skickar jag dig ett offlinemeddelande, fatta vad viktigt det jag vill säga måste vara då, va? Eller. Host. Jag behöver desperat ha ett Doctor Who-terapisnack och ett intellektuellt wank över River Song! Så, yeah, vi hörs. Kram! (L)

Räkna med det, Lisa! Hoppas det är ok att jag börjar här, jag blev så taggad efter ditt meddelande! Eftersom jag inte bloggat på aslänge så har jag inte delat med mig av min enorma kärlek för donnan ovan: River Song. Jag är så jävla gay för henne och det är la inte konstigt, kvinnan som såsmåningom gifter sig med Doktorn måste ju vara något alldeles speciellt.

Det kan ju knappast vara en slump att de bästa avsnitten av Doctor Who den här säsongen har haft henne med. Jag minns första avsnittet med River; Silence in the library, där hon introduceras som någon sorts rymd-Indiana Jones med ett mystiskt förflutet, fantastiskt hår och en skrämmande insikt i Doktorns psyke. Dessutom har hon förmågan (visade det sig i senaste avsnittet) att få Daleks att be om nåd. Det ni.

Tv-par man vill vara.

Egentligen är Medium en rätt so-so serie, som jag mest använder som fyllnad mellan mina större favoriter, men vad som får mig att återvända är relationen mellan huvudpersonen Allison och hennes man, Joe. För om man ignorerar att Joe knappt får sova på grund av sin synska fru så porträtteras deras relation så jävla... jordnära. De bråkar, de skrattar, de har en intimitet som är avundsvärd men samtidigt en liten, liten bismak av hat sinsemellan. Men så mycket kärlek. Att Joe sen är sjukt het underlättar ju en del med, för mig som tittare. Jag hoppas att mitt eget förhållande med M utvecklas i samma riktning som paret Dubois. Inga pretentioner, bara...som ett förhållande är.

Bubblarparet är en rätt uppenbar kombo: Marshall och Lily från How I Met Your Mother. Bara för att det är så hög igenkänninsfaktor på de två. (Och nej, jag tror inte att jag är en enda som känner så.)

Doctor New och nördtjejen.

Eftersom jag fortfarande sörjer den tionde doktorn drog jag mig för att kolla in vad Matt Smith gick för - fram till igårnatt, det vill säga. Jag tryckte på play med ett öppet sinne och... till min stora förvåning gillade jag det! Matt Smith visar stor potential, samma sak med Amy och vad man fick se i slutet av avsnittet (klipp från avsnitt som komma skall) gjorde mig mer begeistrad än besviken. Jag blev, kort sagt, råpepp på den nya säsongen. Det enda jag inte riktigt gillade var den nya intromusiken men det är väl försumbart i sammanhanget.

I övrigt har Nickan skrivit ett fantastiskt underbart blogginlägg om den riktiga nördtjejen. Jag kan inte toppa det så det bästa jag kan göra då är att hänvisa er dit.

The Tennant has left the TARDIS.

Så. David Tennant har gjort klart sin Doktor. Jag känner mig tom, nästan i förnekelse. Minuten efter jag sett klart The End of Time Pt. 2 började jag prata med min främste DW-konfidant, Josh, på msn.

Elin J säger: Fuck, man. I'm too shallow to be allowed to live

Joshua säger: lol

Elin J säger: The new doctor...

Joshua säger: why? fugly?

Elin J säger: His eyes are set too deep in his face.
I can't stand to watch him! But I love the show and I don't want to be THAT girl. But man... I'm not sure I can watch a whole ep with that

Joshua säger: lol
maybe he'll get them popped? or somethin

Elin J säger: In his 20's? If it doesn't happen for you in puberty, it most likely never will. And plastic surgery can't do that. Damn. I'll be nostalgic for Tennant's doctor for ever

Joshua säger: he could get his face flattened down

Elin J säger: LOL!

Joshua säger:maybe
then it's all on level

Elin J säger: indeed
dunno if he will rock my socks off the way Tennant does tho

Joshua säger: yeah
I'm gonna miss him
his last words
man

Elin J säger: I KNOW! My eyes got all misty

Joshua säger:
mine too, actually

Don't...Don't I know you?

Jag är 90% säker på att en av mina gamla telesexkunder var med i gårdagens Talang. Ok, jag såg just om klippet - det MÅSTE vara han. För många saker som klaffar. Han var rätt söt som kund minns jag, inte vidare sexuell utan mer ensam (det är ju dem man har svårast att glömma) och pratade ofta om hur mycket han ville vara med i tv. Gulle. Nu fick han ju det med.

Also, I made this XIX; Doctor?

Doctor Who's påskspecial har just sänts i Storbrittanien och jag förbannar mig själv för att jag inte längre bor i ett hus som förser en med BBC. I min enorma sorg gjorde jag inatt den här. Jag börjar känna att min harmlösa tonårcrush på David Tennant börjar spåra ur. Kände mig fan som ett pervo där jag satt svettig med den här mitt i natten, istället för att skeda min sovande M. Porr hade känts mer ok. Bullen, är jag normal?

Oh, gillas det här av läsarskaran som kallar sig sci-fi nördar utlovar jag härmed BSG-fanart i framtiden. Den serien förtjänar en last salute om någon. So say we all.

EDIT: När vi ändå är inne på Doctor Who-fanart måste jag passapå att tipsa om Jimmy Wallins supersnygga Cybermen-akvarell.

Risiga Rosing?

Är det bara jag som tycker att de som ligger bakom programmet varit lite taskiga när de gjort hennes trailer? Varje bild av hennes är totalvaselinad av ngt filter så alla detaljer i hennes ansikte är borta. Särskilt den de körde då det var rätt långt kvar tills programmet faktiskt satte igång. Jag blir nästan förolämpad å Rosings vägnar. programmet har jag inte sett, men trailern känns nog som ett passande förspel för en harang av faux-pas. Så jag passar den.

En dag för sent, men ok.

8:e mars kom och gick, eftersom jag jobbade hann jag inte riktigt engagera mig i det men såg fram emot en massa schysst läsning i bloggar och dyl. Veckan inleddes svagt med ett dunderfail i form av en metrokrönika som knappt är värt att kommenteras, och forsatte med Skugges äktenskapskrönika, som jag läste igår, samtidigt som en gammal vän-till-en-vän gifte sig hemma i Norrland. Jag är glad för min vän, men Skugge - igen, vad fan hände? Min första tanke var att avfärda hela din krönika som projicering. Ribban sattes alltså rätt lågt i år, men

Johanna Sjödin bloggade om att det inte borde vara en märkvärdig prestation att hålla på att knulla i 30 minuter, och att det är synd om kvinnor som bara haft 2-minuters samlag och jag kan ju såklart inte hålla med mindre OCH hade en relaterad diskussion om det igår med min bättre hälft om just för tidig utlösning, efter jag drabbats av det stunden innan (Yes, it happens to girls too) och M tyckte att det var lite orättvist att det blir såpass uppblåst som det är när det kommer till snubbar som är för snabba med avtryckarfingret.

Men det är ju liksom the number one sitcom joke av en anledning. För det är en eländig sits om man befinner sig i en relation där man inte får uppleva faktiskt penetration i mer än tre minuter. Man känner sig snuvad på konfekten, särskilt om det händer gång_på_gång_på_gång. M ansåg att det bara uppfattas som ett problem eftersom det är kvinnorna som gör det till ett problem, och klart som fan att de borde, det är ju de som missar ut på något. Om snubben däremot kompenserar på annat sätt, fine. Men det händer ju att de inte har den goda uppfostran att göra det. Faktiskt. Och i längden så kommer man skrika efter en rejäl deep-dicking session, eller kompensera med porr tills man blir vindögd.

Då återstår ju bara frågan om för tidig utlösning nånsin blir ett problem i ett homosexuellt förhållande två män emellan, och det var även där vi lämnade diskussionen. Ingen av oss är en homosexuell man, men Ms teori ligger ungefär i att nej, det blir det inte. Jag... är tveksam.

Sleepless visade sedan vad det egentligen handlar om. Och även om det blev rätt tomt i övrigt så kompenserades ALLT av Jezebels artikel som benar ut varför männen i Battlestar Galactica gör serien feministisk. Jag vill gifta mig med artikeln, med skeppet och inte minst med Starbuck. För er som inte har börjar se säsong 4, sätt för fan igång för nu händer det grejer.

"DO you mean anal sex?"

Som att jag inte gör det nog svårt för mig med att som vuxen skaffa nya vänner (med min übermenchattityd, typecasting och whatnot) så är detta ännu en kvalifikationsfråga; Man måste förstå briljansen hos Mitchell and Webb. Tyvärr ter det sig svårare än vad man kan tro, eftersom det tydligen är "knepig" humor - dvs, inte "haha, han bajsade ner sig"-humor, utan "haha, han bajsade ner sig under ett möte och blev tvungen att sitta i 7 timmar så bajset torkar in lite och har problem med att förklara den mystiska lukten"-humor och som jag förstår det är det för pinsamt för de flesta att bara se på, trots att det bara är fiktion. Men jag... Jag skulle kunna gifta mig med filmen det är inspelat på. Det är SÅ briljant.

(Jag har sagt det förr, men om poängen gick förlorad - SE PEEPSHOW och That Mitchell and Webb Look, ffs!)

Julklappstips för den nördiga och själviska: Tema Tennant

Han må se ut som en undernärd kyckling, men den här mannen... Åh, denne man... Doctor Who har aldrig varit hetare. Anyways, julhelgen brukar ju innebära horder av skräpfilm och man kan bara se Ett Päron till Farsa-filmerna så många gånger utan att bli fysiskt illamående, så:
• Ladda hem Doctor Who, med den tionde doktorn! Nu! ( dock är den nionde med i den första delen av samlingen vars torrent du hittar här, kanske verkar mycket, men let's face it, är du Doctor Who-novis är det lika bra att göra't ordentligt)
• Och om du sett alla avsnitt men fortfarande inte fattar varför han är så het, så drar du hem Casanova (BBC3 miniserie med något modesta sexscener, men vadfan, man tar vad man får...) med Tennant i rollen som den oförbätterlige förföraren.
Och allt detta borde du hinna se om du ligger i lagom tills på lördag då man kan se Tennant i Harry Potter och den flammande bägaren som går på 5an kl. 19. (Som faktiskt råkar vara min favorit-Potter rulle. Inte pga av Tennant då, utan andra anledningar, faktiskt. Jag blir inte förförd av allt han gör heller!)

Och inte en DAG för sent!

Jag har länge undrat hur lång tid det ska ta innan en svensk tv-kanal ska satsa på att göra ett svenskt The Office och nu har_det_hänt!!! Ofattbart! Min glädje känner inga gränser! Castingen är dessutom så träffsäker att jag bli vindögd! Mannen som axlar rollen som David Brent, visserligen inte som chef utan bartender, heter Håkan Hallin. Numera känd som Färjan-Håkan. Vilken insats.

Holding out for a Hiro

Säsong 3 är ute och jag är fast igen. Och tackolov har det förbättrats sen säsong 2, men vissa intrigvändningar är bara för Days of our Lives för att jag ska kunna hålla mig för skratt. Men det är inte så farligt, faktiskt. Efter en så lång väntan går jag med på det mesta.

Pushing Daisies and the like.

Jag är kär i Bryan Fullers berättelser. Först Dead Like Me och sen underbara Pushing Daisies. På ABCs hemsida har de dessutom, precis som i Heroes fall en webserie som komplement. Fast, läs den inte. Jag gillar den inte mest för att den är så ologisk. Eller, inte ologisk, men jäkligt förutsägbar. Med Fullers sagolika, pastelliga format har man ändlösa möjligheter, men vad gör man? Man kör på i samma, gamla jävla rutt när man skulle kunna göra något sååå mycket bättre. Jaja. SERIEN är iallafall det bästa jag sett på länge och jag rekommenderar den varmt. Huvudrollsinnehavarna är dessutom sjukt snygga båda två.

I övrigt ligger min cykelbild uppe på Threadless nu. Tänkte att den skulle göra sig bra som t-tryck så. Rösta! 5 and $!

The Simon Gärdenfors Skräpkultur Show

Visst är jag för upphöjandet och eftersträvan att göra serietecknadet till något ännu mer underground-gone-subkultur-skitigt-coolt, men i Simme Gs program på ZTV, som jag tittat på och haft förhoppningen att det ska frångå serierunk/klasskompisincest och badande i serietecknandets egen förträfflighet och det visar sig att den som väntar på något gott får vänta till avsnitt fem, där Simon faktiskt intervjuar folk han inte känner för första gången.

Visserligen är Harlequin-tanten astråkig, men att Simon har med Bloggaren Beta, äks Imuglybutivegotablog, ska han ha cred för. Som stort fan av bloggen bubblade jag lite i trosan av att få höra en av sveriges klockrenaste bloggare prata litterär porr och får mig att skämmas för att jag blir lite besviken över att Beta faktiskt var snygg. Jag hade väntat mig något i stil med Ebbot från Soundtrack of Our Lives med en fet prilla Grov lössnus under näsan. Istället fick jag en lenrakad, blond Macaulay Culkin look-a-like. Jag ska tamejfan börja stalka Beta. Vi kan bli porrkompisar.

Look, people will think we spend the whole time wanking.

ÄNTLIGEN har säsong 5 av Peepshow börjat sändas och tyvärr har jag redan förstört nöjet med att se enda släppta avsnittet sekunden jag fick hem det. Nej, jag är inte en sån som kan suga på en godis i 2 timmar eller vänta med att ha den snygga, nyinköpta tröjan. Direktstimulering måste det vara, annars går jag sönder.

Jag har saknat Mark och Jez som fan, det känns lite som att jag är polare med dem [och ibland som att jag är ihop med Mark, eftersom han och M har mycket gemensamt, däribland en överdriven fascination för nazisterna och andra världskriget + att han är en gubbe i en ung mans kropp... Sexigt!] Första gången jag såg serien kom det liksom som ett slag i magen, ni vet, som första gången man såg Sex and the City, fast tvärtom. Istället för ett igenkännande och lättnad över att tjejer kunde porträtteras så i tv så kände jag istället en lättnad av Peepshow, liksom att killar kan noja över slappa kukar, ifrågasätta sin sexualitet, inse sina sexuella brister, runka till alver och bli upp över öronen inbillat förälskade på två sekunder. Och jag HOPPAS att det är så i verkligheten. Annars är det fan inte kul längre.

Häromveckan kom M oanonnserat hem runt lunch med sina kolleger, något han inte ringde och förvarnade om så när de kom in [han öppnade dörren låååångsamt] halvtjoar jag:
- Det är fan tur för er att jag var påklädd! Jag kunde ju ha tittat på porr! Eller varit naken!
- Jag vet, därför öppnade jag dörren långsamt!
Det är tragiskt för att det är sant.

Jag tror M börjar oroa sig för att jag "gnuggar" lite för mycket. Det visat sig att vi har Playboykanalen efter midnatt, och jag känner naturligtvis att det är min plikt att inspektera utbudet, well, det och...det är PORR. Man kan inte sluta titta, that would be a crime, somehow. Hsh, så fastnade jag när filmen var slut och playboychannelreklamen började rulla. Nu, det är nästan det roligaste jag har sett. Föreställ dig 12 brudar i ett rum, i sexiga underkläder som omringar en divan där den snyggaste playmaten ligger, och berättar för dig hur mycket du vill ha PBC, vilket fantastiskt utbud de har, sååååå mååånga fräscha brudar att titta på och FÖRESTÄLL er bara vad de hittar på med varandra efter filmen...Ooooo....Aaaaahh. SAMTIDIGT står resterande brudar och smeker studiointeriören som att det vore de biffigaste/ådrigaste/smaskigaste kukarna i världhistorien. HYSTERISKT! Jag kunde inte sluta titta! Varpå M säger:

- Hej Bullen. Min tjej sitter bara hemma och tittar på playboychannel. Hon pratar inte ens med mig längre och har snott mitt VISA för att kunna ha tillgång till kanalen 24 timmar om dygnet. Är jag ful? Snälla Bullen, hjälp mig.

Män som gillar barn. Och Jesus.

Naturligtvis är vuxna som utnjyttjar minderåriga fruktansvärt. Det säger sig självt. De få pedofilisamtal jag haft är allt annat än trevliga och strafftiden för sexuellt utnyttjande av minderårig ska vara högt. Men, när jag tittar på Dateline - To Catch A Predator, eller som 5an kallar det; Jakten på nätpedofilerna är det inte de s.k pedofilerna som förargar mig.
Det är Datelines brottsprovokation.

I flera fall tänker männen inte genomföra träffen, men the decoy, i det här fallet NBC och Perverted Justice, som poserar som minderårig pojke/flicka tjatar och tjatar tills "pedofilen" dyker upp i the decoys "hem". Där de möts av herr programledare som läser upp chattutdrag och frågar varför. Varpå de svarar att de minsann inte tänkte göra det, att de är dumma i huvet och att de tror på Gud typ jättemycket.

Internet gör det så mycket enklare för pedofiler idag, och att träffa barn som är nyfikna på sex torde vara busenkelt. Men brottsprovokation får det att krampas i nacken på mig. Tackolov är sverige klokt nog att inse hur fel det är, men det har ändå varit på tapeten att i vissa fall göra undantag. Den dagen, den sorgen. Jag gör det jag kan, nämligen rapportera de pedofilisamtal jag haft till min chef men över min döda kropp att jag skulle börja sänka min yngstas ålder bara för att sätta dit eventuella sexförbrytare.

Istället för att brottsprovocera på det här viset borde man istället ägna sig åt att sätta sig ner, prata med sina barn och få dem att inse riskerna som finns därute på internätet. För läskigt folk finns det gott om och man behöver knappast ta till med sensationsjournalistik och andra oetiska grepp för att förklara det.

Livets lustiga sammanträffanden

Har suttit och tecknat ett bra tag när jag beslutar mig för att pausa Gotan Projects Lunático som gått på repeat i min iPod, ta en extra kopp kaffe och titta på Nip/Tuck. En av patienterna i dagens avsnitt jobbar som telehora [sammanträffande ett] och musiken i avsnittet består uteslutande av just; Gotan Project. Med låtar från samma album som jag just haft på repeat [sammanträffande två].Now... Vad menas? Är det ett tecken på något?

Att jag ska spara ihop till den där plastikoperationen jag funderat på?
Har det med M att göra? Det första jag nånsin sa till honom var att han såg ut som Matt i Nip/Tuck, fast blond och snyggare. Iofs hatade han mig i ett halvår efter det, inte pga den repliken, utan att han misstog min röst för nån annans och den rösten påstod att denna hade en mycket snyggare Ramones t-shirt än den han hade på sig.

Eller kan det bara vara så att jag har druckit för mycket kaffe igen och borde gå och lägga mig?