Det är den tiden på året igen.

Den tiden på året då galor utspelar sig, då tidningar färgas rosa och helt vidriga meme skickas runt på Facebook med uppmaningen att kryptiskt beskriva var man föredrar att ha sin handväska. Föredrar man den på köksbordet så knappar man in "I like it on the kitchen table" i sin statusrad och vet ni vad som händer då? Jo! Det är så himla fiffigt ska ni veta, det låter ju liksom som att man då tycker om att få stock på köksbordet - fastän det inte är det man menar, handlar ju om var du vill ha din handväska! Så de stackars killarna kommer bli helt kollriga, kåta och förvirrade, det är så vi vill ha dem! Men egentligen handlar allt om att man ska bli uppmärksam på att bröstcancer finns! Det är som att jag skulle använda min djurbilder som ett sätt att uppmärksamma livmoderhalscancer, utan att berätta att det är det de är till för. Det är för fan bara förolämpande.

Är du en sån facebooklämmel som tycker såna här fenomen är roliga och inte bara rent utsagt vidriga, överväg först vilka dina vänner på facebook är. Bland mina finns bl a min moster, som fick bröstcancer för ett par år sen. En av mina bättre vänner drabbas regelbundet av stora cystor i brösten och får leva med cancerskräcken ungefär HELA tiden. En annan vän dog för ett par veckor sen i cancer. Cancer är varken roligt eller sexigt. Vill du göra skillnad kan du donera pengar till forskning (behöver inte ens vara bröstcancer, det finns så många cancerformer att det räcker och blir över) eller uppmuntra dina vänner till självundersökningar, eller att gå till läkaren.Så gör du lite faktisk nytta istället.

The littlest laptop

Den här veckan har varit en hord av blandade känslor. Måndagen spenderades med en överhängande känsla av hopplöshet, jag såg på den sista scenen ur V for Vendetta hur många gånger som helst, grät och upprepade för mig själv att "ideas are bulletproof", kontaktade min lokala Vänsterpartiet-falang för att få veta när deras nästa möte är.

Det är fint att se alla som like-at, delat med sig, länkar och uttryckt sin frustration i min RSS-feed, på Twitter och på Facebook, men tro inte att ett Twibbon förändrar nåt. Det finns så mycket slacktivism på internet och det värsta man kan göra i det här läget är att tro att det man gör med en knapptryckning är nog. En vän citerade passande nog Joe Hill i måndags: "Sörj inte - Organisera er."

Veckan fortsatte med ett dödsbesked och så brann min PSU* upp.Så fram till på tisdag, då min nya PSU och mitt nya chassi med bättre fläktar kommer, så internettar jag på vår supelilla laptop (se bilden ovan). Jag kan inte teckna på den, vilket suger. Men,allt är inte skit, det har varit Bokmässevecka, så jag har träffat många kära vänner, haft övernattare och igår - en rejäl fylla med andra underbara serietecknare. Bl a fick jag träffa superbegåvade Lars Krantz, Simon Gärdenfors och Anders Végh Blidlöv och blev eskorterad till Järntorget av en skådis. Inte helt illa för en lördagkväll. Däremot gick hemvägen desto sämre, jag kräktes lite här och där och ehm, ja, kräkningarna slutade inte förrns jag besudlat mitt eget sovrumsgolv. Det ni, 26 år och spritsinne som en 14-åring. Idag mår jag rävskit. Så det blev ingen bokmässa för mig. Men det känns OK ändå, fick ju hänga med serietecknare oavsett och då känns det inte som att jag missat allt för mycket.

*Power Supply Unit. Det som fördelar ström i min dator.

This is why we can't have nice things.

Ca. 40 minuters aktivt användande tog det att förstöra min nya, rosa förälskelse. Visserligen kanske jag använder skor fel och GÖR saker i dem ( i det här fallet: släpa runt på min systers ena resväska) MEN ÄNDÅ. Visserligen förväntar jag mig inte raket-stabilitet för 300 riksdaler, men liksom, kan jag använda dem efter det här utan att se ut som en crackhora?

Färgen är ju teenhoe nog, men de här avskavningarna tar dem till en "wiiio! festade just med min bäsa väään- jag blev tokfull och visade bröna, nu är de på youtube och jag har kräks i mungipan och skrubbsår på knäna- tram of shame" - nivå. Jag som hatar slöseri.

Min störning (Because I'm worth it)

Häromveckan hade jag ett samtal med en Mary Kay-representant och vi diskuterade smink, hudvård och sånt som Mary Kay-representanter gör, och när vi kom in på hur viktigt det är med rengöring och sminkborttagning delade jag med mig av en av mina mörka hemligheter:
Väldigt länge, från att jag var kanske 14 tills jag var...18,19 var jag helt beroende av smink. Jag må vara mycket, but a natural beauty I ain't! INGEN fick se mig utan masken på. Inte ens mina syskon eller mina föräldrar. Jag SOV med skiten på. Steg upp två timmar tidigare än jag egentligen behövde för att sminka mig minutiöst bara för att sedan packa ner hela neccessären i skolväskan IFALL en olycka skulle hända. Det här var, som ni säkert listat ut, inte alls så bra för min hud. Jag fick stora eksem runt ögonen, som inte blev bättre alls, eftersom jag tyckte jag var så ful i vanliag fall kan ni ju föreställa er hur jag tyckte jag såg ut med stora blaffeksem på ögonlocken. Tjockt lager foundation på eksem = big no- no.

Nu minns jag inte hur jag kom ur det här, förmodligen hade min rökning något med saken att göra. Rökningen minskade mina finnar, vilket innebar att behovet av foundation minskade, samt att min käre far hört att UV-strålning skulle vara bra för huden och skickade mig till närmsta solarium. Pojkvännerna har varit viktiga element i det här med, alltid uppmuntrande när man var utan smink och aldrig sena att påpeka att man är fin som man är. Det tog skitlång tid och jag är inte helt ur det än, även om jag kan visa mig utan smink när jag går till affären, umgås med folk jag känner väl, känner mig trygg med osv, men ska jag vistas i större folksamlingar måste masken vara på. Annars pallar jag det inte.

Varför det blev såhär kan man ju spekulera i. Dålig självkänsla, tvetydighet från omvärlden (utseendet spelar ingen roll, min röv) känslan av att vilja platsa någonstans, att blomma sent, whatever. Jag bara önskar att jag sluppit det. Förstått tidigare att jag är mer än ett ansikte, oavsett hur olika man blir behandlad beroende på utseende och bara slappnat_av_istället, så kanske mina systrar (som i viss mån också anammade det här beteendet) sluppit det med. Jag var en usel förebild och som min syster sa "Du är snarare ett exempel på hur man INTE ska leva sitt liv, än en förebild." Det var dock ett par år sen, men det har fastnat och jag hoppas jag gör bättre ifrån mig som storasyster nu.

(Och börja för allt i världen inte röka om du har dålig hy, det får du betala för sen.)

Alltså, nej.

Det har sagt så mycket bra de senaste veckorna, kring Rolf Hillegren och George Sodini, såpass bra grejer att jag nästan känner att jag inte kan tillföra något. Men fastän det sägs så mycket bra grejer i bloggosfären, som liksom restaurerar min tro på mänskligheten, så är det de andra som gör mig upprörd. Snubbarna på Flashback, som startar trådar som "Är alla kvinnor tråkiga och talanglösa?", " Varför finns det feminister?" eller bara verkar tycka att kvinnor är dumma, otrogna horor samtidigt som de är universums mästare och så klart - det muntra gänget som kommenterar hos Helena. För, och kalla mig gärna jävig nu, de enda bra sakerna som sägs, sägs i majoritet av tjejer.

Inte så konstigt, kanske, men jag blir skitskraj. Jag fattar såklart att gemene svenske snubbe som fått nobben för många gånger inte tar hagelbössan med sig till en yoga-grupp som första handling när det brister, och jag tror att jämställdheten ligger mycket till grund för det. Samma "jag HAR RÄTT till en kvinna"-mentalitet finns inte, inte öppet iaf. Men när man beger sig in i de stängda rummen, där man får prata fritt är attityden en annan (eller när man är förbannat otänkt och gör en Hillegren) och det skrämmer ärligt talat skiten ur mig. Jag vet ju att de män som finns i min närhet inte alls håller med och mannen jag valt att dela mitt liv med är ljusår ifrån de killarna som skriker högst i antifeminismforum. Men för mina systrars skull, för mina tjejkompisar eller för de där kvinnorna som blev nermejade av George Sodini... The fuck.

Bra relaterad läsning finns bl a hos Sleepless │ Helena │Hanna │ Julia

Oförmögen.

Jag har tecknarkramp och bloggkramp. Allt känns bara jäkligt motigt just nu, men saknar ni mig skitmycket så kan ni följa mitt vardagsstrunt på Twitter.

Failblog.orch

Jag var på vippen att blogga igår, men inlägget ligger fortfarande ofärdigt och superbittert. Drabbades av nån kombination mellan Murphys Lag och allmännt domedagstänkande vilket ledde till en migrän ungefär 3 på natten. Så den här bloggen kommer till er i trenne delar som, till skillnad från inlägget ni inte får läsa från gårdagen, riktar hatet INÅT istället för utåt. För let's face it, girls - självhat är ju så otroligt mycket mer givande än random utbrott på yttre faktorer.

Fail#1: Jag fakturerade ett företag förra veckan, skulle kolla upp lite detaljer när jag ser att deras hemsida ligger nere. Serverproblem, resonerar jag mig till. Skickar fakturan, får inget svar, testar ringa och får inget svar där heller. Hade nog inte tänkt mer på det om inte M påpekat att alla faktorer ihop blir jäkligt skumt - typ att företaget gått i KK (lågkonjan drabbar inte bara privatpersoner ) eller vadsomhelst. Så jag mejlar en person i styrelsen som ytterst äger företaget för att höra hur det ligger till, egentligen. Kanske lite..drastiskt efter såpass kort tid, men att fråga skadar ju aldrig?

Fail #2: Efter att ha suttit uppe till 4 nån gång och tecknat (för jag får inte tillräckligt gjort) så får jag migrän, slänger in handduken och lägger mig. Ställer väckaren så jag kan sjukanmäla mig i tid och klarar detta med bravur. Men, fortfarande dåligt samvete över att jag misslyckats med att komma till jobbet. Runt 9 ringer min kontaktperson på företaget jag försökt få tag på för att försäkra mig om att allt är i sin ordning och att det kanske var lite onödigt att kontakt styrelsen. Bring on the extra dåligt samvete, tack. Jag ber om ursäkt x gånger och intalar mig att precis alla måste uppfatta mig som en enda stor knippe neuroser. Samtalet avslutas med att h*n tackar för sig och önskar mig god fortsatt sömn (igen - ytterligare dåligt samvete för att jag ligger och "sover" när h*n är på jobbet, trots att h*n förmodligen inte var uppe till 4 eller har migrän alls.) Men nu har det dåliga samvetet fucking bosatt sig i huvudet och tagit migränens plats. Tackolov. Eh.

Fail #3: En kvinna i tvättstugan har slängt all min tvätt på mangelbordet för hon trott att jag med ont uppsåt snott hennes torkrum, när jag inte alls gjort det med ont uppsåt, utan bara tagit det för att någon annan snott mitt tilldelade och satt hänglås på dörrjäveln. Jag är på vippen att börja gråta i tvättstugan.

När vi ändå håller på kan vi ta en bonusfail: Förra veckan glömde jag ringa min styvmor på hennes födelsedag. Som att min relation till mina päron inte är nog ansträngd, liksom. I'm awesome.

Cesi n'est pas allmännbildning, tydligen.

Jo, Göteborgs Kommun sätter ju i dagarna igång med sin städkampanj, som jag och M designade t-tryck till. Allt är gott så långt och jag tycker fortfarande att det är ett beundransvärt initiativ från Göteborgs Stad. MEN - and this is where the gnäll begins - det finns en liten detalj som under processen gjort mig lite... förnärmad, om vi ska uttrycka det jävligt delikat. Ms design baseras på konstverket ovan - med vissa ändringar. En Magritte-pastiche alltså. Där pipan har blivit en sopsäck och texten ändrats till Cesi n'est pas une problème. Ni känner alla till tavlan. Alla har sett den där pipan NÅN gång. Men, på kommunen förstod man inte paralellen. Alls. Så, på den slutgiltiga t-shirten kommer texten vara borttagen. För att de som styr den här staden inte förstod vad det var. Hela idén som designen bygger på har gått förlorad. Det här är nog det värsta caset av "kunden har alltid rätt... fastän kunden är en idiot" jag nånsin varit med om.

Otillräcklig och möjligtvis stalkad

Jag har inte lagt upp nån ny bild på evigheter,och det är fan för fullt upp för att jag ska kunna lägga upp något som är OK att visa. Det här var nästan det enda jag kunde hitta, ett knappt påbörjat porträtt av min lillebror som min käre fader såsmåningom ska få. Börjar skönja ett mönster med ap-poser här... Hav tålamod, ni som mest kommer hit för bilderna. Det kommer. Jag kan som inte bara säga när, riktigt, men jag är tecknarsugen av bara fan.

Serieveckan pågår ju just nu och tydligen kom det förbi en man med skägg igår på biblan och frågade efter mig. Kallade sig typ 'kollega från mina telesexdagar' eller nåt. Eh... Ett, inte fan hade jag några kollegor. Jag hade mina chefer, Tanja och en tjej till, varav ingen av dem längre jobbade på linjen, så det räknas inte riktigt. Två, jag tror inte jag känner nån i 30-45årsåldern med skägg här i stan. Tre, är det en gammal kund som lagt ihop två och två och hittat mig genom bloggen - snälla sluta genast med att försöka träffa mig, om du läser det här. Jag blev genuint freaked out och kan inte föreställa mig vad en gammal kund skulle kunna tänka sig få ut av ett möte, för, ehum, newsflash! - tjejen du pratade med på telefonen... Är ljusår från hur jag är på riktigt. Du blir bara besviken. Nämnde jag förresten att jag har en enorm, blodtörstig schäfer som älskar sin matte över allt annat?

En dag för sent, men ok.

8:e mars kom och gick, eftersom jag jobbade hann jag inte riktigt engagera mig i det men såg fram emot en massa schysst läsning i bloggar och dyl. Veckan inleddes svagt med ett dunderfail i form av en metrokrönika som knappt är värt att kommenteras, och forsatte med Skugges äktenskapskrönika, som jag läste igår, samtidigt som en gammal vän-till-en-vän gifte sig hemma i Norrland. Jag är glad för min vän, men Skugge - igen, vad fan hände? Min första tanke var att avfärda hela din krönika som projicering. Ribban sattes alltså rätt lågt i år, men

Johanna Sjödin bloggade om att det inte borde vara en märkvärdig prestation att hålla på att knulla i 30 minuter, och att det är synd om kvinnor som bara haft 2-minuters samlag och jag kan ju såklart inte hålla med mindre OCH hade en relaterad diskussion om det igår med min bättre hälft om just för tidig utlösning, efter jag drabbats av det stunden innan (Yes, it happens to girls too) och M tyckte att det var lite orättvist att det blir såpass uppblåst som det är när det kommer till snubbar som är för snabba med avtryckarfingret.

Men det är ju liksom the number one sitcom joke av en anledning. För det är en eländig sits om man befinner sig i en relation där man inte får uppleva faktiskt penetration i mer än tre minuter. Man känner sig snuvad på konfekten, särskilt om det händer gång_på_gång_på_gång. M ansåg att det bara uppfattas som ett problem eftersom det är kvinnorna som gör det till ett problem, och klart som fan att de borde, det är ju de som missar ut på något. Om snubben däremot kompenserar på annat sätt, fine. Men det händer ju att de inte har den goda uppfostran att göra det. Faktiskt. Och i längden så kommer man skrika efter en rejäl deep-dicking session, eller kompensera med porr tills man blir vindögd.

Då återstår ju bara frågan om för tidig utlösning nånsin blir ett problem i ett homosexuellt förhållande två män emellan, och det var även där vi lämnade diskussionen. Ingen av oss är en homosexuell man, men Ms teori ligger ungefär i att nej, det blir det inte. Jag... är tveksam.

Sleepless visade sedan vad det egentligen handlar om. Och även om det blev rätt tomt i övrigt så kompenserades ALLT av Jezebels artikel som benar ut varför männen i Battlestar Galactica gör serien feministisk. Jag vill gifta mig med artikeln, med skeppet och inte minst med Starbuck. För er som inte har börjar se säsong 4, sätt för fan igång för nu händer det grejer.

Du kan vara Bloggkommentator.

Jag fattar att det rör sig en generationskillnader många gånger, men Bloggkommentatorerna har stagnerat så inni helvete på sistone. Jag har ingen aning om vad som hänt, dock säger cynikern i mig att det är för att en av dem fått barn. Meneh, så dum är jag ju inte att jag går med på vad mitt cyniker-jag säger. 

Jag fattar att det måste vara jävligt träligt att gå igenom alla de bloggar som de inte läser av rent egenintresse, som vi andra, utan mer eller mindre tvingas till att sitta igenom dussinet chailattes, fruktsallader, camwhorande och mindre genomtänkta skrifter från tjejer vars största intressen är typ de själva PÅ DAGLIG BASIS. För mig låter det ju som tortyr i stil med waterboarding. För tyvärr är det ju så att majoriteten tjejer i åldern Kenza/BlondinBella/Stina-Lee inte har några hobbys och då är det väl inte så konstigt att egot blir den hobbyn när man har en blogg. Och när man har över 20k läsare dagligen som läser en utifrån att man verkar vara en glad jävel, som blir överlycklig bara man köper en ny tröja, behöver inte vara dyr, H&M duger fint, så är det väl kanske bäst att upprätthålla fasaden som inbringar cash. (Fast å andra sidan kunde ju iofs hela bloggosfären må bra av någon form av ego-skatt. Mig själv inkluderad.)

Det här inlägget är, som kanske framgår, en reaktion på inlägget om Annika Marklund. Där dog det bara för mig. De har inte fattat nåt, alltså. När de "upptäckte" Hanna Fridén fick bloggen sig ett uppsving, och jag trodde att en förändring var på gång, men ibland är jag för godtrogen i förtid visar det sig. Efter ett tag följde nakenmoralpanik, sexmoralpanik och allvarligt talat, efter ett tag behöver man mer än spekulationer i Stina-Lees kärleksliv eller div. konstateranden om att Linda Rosing älskar hela världen men stavar lite dåligt.

Ya.Rly. Så kiss your länkning* goodbye Bloggkommentatorerna, för det här funkar inte för mig längre. Det är inte jag, det är ni.

(* Detta är alltså en principiell gest. Jag fattar ju att jag inte genererar särskilt mkt trafik till dem alls. Men bort ska den!)

Och just det; Facebook ÄR faktiskt djävulen.

Eller åtminstone inte långt ifrån. Den första ledtråden får man då det slutat vara något man roar sig med i brist på annat och bestämmer sig för att säga upp sitt konto och får den ljuva överraskningen att: haha, sucks to be you, men det KAN du inte! Har man skaffat Facebook kan man inte säga upp sitt konto. Man kan bli avstängd och få sin profil raderad om det visar sig att man är under 13, har dött eller under 18 och inte studerar på vare sig gymnasium eller universitet men utöver det - finns det inte så mycket man kan göra. Dock är jag sugen på att börja testa gränserna, eftersom jag hatar Facebook.

Ok, meneh.. Det är ju faktiskt skitilla. Varför kan jag inte få göra det, tycker man då? Varför är min skitprofil viktig? HUH?
Vilket intresse kan jag ha för det här communityt när alla andra communitys låter mig komma och gå som jag vill? För ett år sen kanske, användes ofta Facebook som källa i Metro. "Si och så många procent på Facbook tycker så och så om ditten och datten" och varje gång jag läste det där fick min bekymmersrynka i pannan ännu en fåra, för jag kunde för mitt liv inte bli klok på hur ett till synes seriöst nyhetsmedium använder sig av ett internetcommunity som källa? Jo, kollar man användarvillkoren (men vem orkar göra det egentligen?) ser man att när man går med i Facebook så ger man automatiskt Företaget rätten att vidarebefodra all tillgänglig information om användare till vem det nu kan vara som är intresserad av att köpa den. Företag, skolor osv.

Jag säger mig inte vara bättre än nån annan, jag är också en lat jävel som skiter i att läsa användarvillkoren, men till skillnad från de flesta blev inte jag särskilt förvånad när hela "OMG!Facebook får automatiskt rättigheter på alla bilder man lägger upp på sajten och får använda dem som de vill! Mina bilder är mina etc etc"-grejen kom för...vad var det?
Halvår sen? Well, det var väntat.

Sen att Facebook kan härledas till CIA i lagom korta steg må så vara, jag vet dock inte hur mycket man ska ta det på allvar, men det är alltid något att ha i åtanke, eller hur? Ännu en sak att tänka på kan ju också vara hur man bäst fejkar sin egen död på internet. Förslag?

Excuse me, I am tired of living a lie. I need it to be known that I like a big girl. In fact, a large, zaftig, voluptuous, full-figured...

Till att börja med vill jag tacka alla er som bidragit med fantastiska bilder! Jävlar vilken respons, det är fan så jag blir gråtmild! För att fortsätta sen så tänkte jag utveckla lite varför jag satte igång med att tjata på vänner, bekanta och kompletta främlingar att teckna folk med former. Mest var det ju såklart själviskt i början, som det oftast är, när man sätter sig ner för att träna på saker man gör sällan så man ska bli übermaster i teckning, och sen började fundera på varför i helvete man fortsätter cementera den här normen när man egentligen vet så mycket bättre? Lathet, till att börja med. De vackra människor man ser är smala och eftersom man är vanast vid den bilden blir den också enklast att reproducera. Och för att med former finns ett stigma som skulle driva mig till vansinne om jag var ett par storlekar större.

Pausbild: Mats Hjertkvist, Gävle

Ni vet, den överviktiga finns först och främst till för comic relief, en biroll som under handlingens gång skulle sälja sin själ för en chokladkaka, men kommer undan med det pga sin charm och vitsighet. Det andra facket som är reserverat för tjockisar är de elaka karaktärerna - själviska, onda in i märgen och hungriga på både makt och gott. Jag vet inte om jag är helt ute och seglar, men oftast känns det så iallafall. Tjockisen får sällan eller aldrig en chans att hävda sig somnågot annat än de fördomar som satt på henom inom populärkultur och media.

Sara Berntsson, Gävle

Hen får helt enkelt finna sig i att uppfattas som ett skämt, lat, ointelligent och totalt ointressant sexuellt. När man ens hör ordet 'övervikt' tänker man ju genast på femman eller treans voyeuristiska monsterdokumentärer som oftast slutar med att fettot som inte gått utanför sin lägenhet på 5 år får den där gastriska by-passoperationen och kanske överlever. Inga solskenshistorier. Inga mellanting. Antingen är du smal och snygg eller så är du ett fläskvidunder som förmodligen med all rätt gör bäst i att ligga i din egen avföring och inte sätta foten utanför dörrn. Jag är iaf förbannat less på den bilden och förstår inte var det gick så fel. Men er respons får mig att tro på en förändring, och det gör mig så jävla glad. Så tack, allihop. Ni är fan fantastiska.Joakim Hanner gjorde en riktig jordmoder!

Ska det vara så?

För nån månad sen sa jag upp min telefonabonnemang hos Telia, det var liksom på tiden, iom att jag inte telesexar längre och ringer typ aldrig nån (för det finns liksom bättre saker att göra med sin tid än att sitta och okynnesgagga strunt - det kan jag ju dessutom göra på mobilen om jag nu får ett sånt infall) så jag styrde min mus till Telias hemsida, där det inte var helt obvious hur i helvete man sa upp sitt abonnemang, inte ens under "Vanliga frågor"... Fick ta en sån där digital person till hjälp för att komma nån vart, öht.

Hsh, jag sade upp telefonen jag aldrig använder lagom till att vi skulle flytta och eftersom hundet käkat upp merparten av den fysiska hemtelefonen hade jag dessutom inte ringt så mycket innan dess. IALLAFALL.
Idag fick jag veta hur mycket det kostar att inte ringa/inte vilja ringa alls om man väljer Telia. Typ, 450 spänn. Varav 127 kr i basbelopp och 325 i uppsägningsavgift. Inte coolt. Liksom, vem i helvete anser att det är rimligt att ta betalt över 300 spänn för att man int vill leka med dem längre? Jag menar, jag fyller på min mobil med en hundring varje månad och det står sig fan hela månaden! WTF???

Sverker, jag tror/vet/garanterar fan att detta hör hemma i din tunna.

Jag tror att min Gmail mår dåligt.

Jag får inga mejl, bara skräpmejl från fucking facebook, TROTS att jag skickat ut en massa saker till en massa folk och som jag vanligtvis brukar få svar på. Detta känns oroande. Jag är van vid att få mejl ofta, i en jämn ström och Gmail har alltid servat mig väl, jag fattar inte. Hur är det med er andra, får ni mejl eller är det bara jag som är hatad/ratad?

Närhetsproblem + skilsmässa (eller Skilsmässobarnets Guide to Divorce)

När folk inte googlar på könsord, hundsex eller dylikt får jag förvånansvärt många googleträffar angående skilsmässa och konsekvenserna det har på en som unge så jag tänkte ta och dela med mig ordentligt för er föräldrar [för jag förutsätter att det är ni som hittar hit] hur jag upplevde mina föräldrars skilsmässa, och främst vad ni inte ska göra.

Mina föräldrar skildes alltså när jag var tio år, ungefär av anledningar som jag fortfarande inte förstår, eftersom de gjorde misstag nummer ett: De blev förbittrade/förblindade av sitt hat för varandra och snackade skit om varandra inför oss kids och historierna till varför de skildes inte går ihop, men såhär mycket vet jag säkert; det var på min mammas initiativ. Missförstå mig rätt, de försökte leva i harmoni med varandra i början, vara vänner och behagliga i varandras sällskap, de flyttade isär under fina förhållanden, bodde tillochmed inom en 200 metersradie ifrån varandra, varannan vecka osv. So far so good. Jag minns egentligen inte i vilket samband det blev förbittrat, men som jag uppfattade det kan det ha hänt när min mor bad mig skriva över mig på henne som målsman. Hon hade redan den officiella vårdnaden om mina systrar, trots att vi spenderade lika mycket tid hos båda föräldrarna, och min pappa var min målsman. Pappa, som därigenom betalade underhåll för två barn och fick underhåll för ett, var naturligtvis inte särskilt sugen på att betala underhåll för tre kids när de spenderade lika mycket tid hos honom som hos deras mamma. Inte rättvist, liksom.

Efter det slutade de i princip prata med varandra och gjorde misstag nummer två; använde sina barn som brevpost. Stoltheten fick gå först och vi fick hela tiden bollas fram och tillbaka mellan våra föräldrar med arrangemang runt storhelger, semestrar, födelsedagar osv. Det här är inte the way to go.
Hur förbittrat läget än må bli mellan er föräldrar så måste ni låta det stå åt sidan för era barns välbefinnande. När ni beslutade er för att sätta ett liv till världen visste ni att ni skulle vara bundna till varandra resten av livet, oavsett om ni står under sambolagen eller har en vigselring på fingret. Det kvittar, ni skrev ett kontrakt så fort ni blandade gener.

Jag hatar att medge att Dr Phil har rätt, men vissa grejer han säger är rätt kloka, typ att du är redo att skilja dig när du kan se tillbaka utan ilska, utan uppgivenhet och med en känsla av ro. Att okej, vi provade allt som var möjligt för att reparera de skador som fanns, det funkade inte. Vi är mänskliga, gå i frid. Typ. Det känns lite overkill att skriva om det här, det finns ju hur många divorce for dummies- böcker som helst därute, men föräldrar tycks ändå ha lite svårt att fatta. Don't get me wrong, jag är överlycklig att mina skilde sig. Att de blev ihop över huvud taget kan jag inte ens föreställa mig idag, men att de inte har kontakt med varandra trots att alla ungar inte är utflugna förlåter jag dem aldrig.

Deras förbannade stolthet är ett hån mot föräldrars kärlek för sina barn överallt och att de vägrar inse det gör mig mer förbannad och sårad än det mesta i livet. Jag vet mycket väl att föräldrar är människor de med, och jag lärde mig detta väldigt tidigt, men samtidigt vet jag vad det innebär att vara vuxen och ansvaret som följer med det, tillsammans med förmågan att vara ödmjuk, att se saker från andra perspektiv från sitt eget och faktiskt vara villig att göra det där lilla extra, även om man blottar strupen. Det som inte dödar, härdar stämmer. Tänk på det när du lägger vigselringen på hyllan, ser ditt ex i ögonen och samlar dina ungar för att berätta att ni ska skiljas. För en skilsmässa är en utdragen process som det kan ta årtionden att få rätsida på och både du och exet kommer att få göra eftergifter. Och se för fan till att göra dem och bespara dina telningar såna här blogginlägg i framtiden.

Nu, för er skilsmässorkids - ja. Närhetsproblem är en bieffekt av brutala uppbrott föräldrar emellan, och ärligt talat vet jag inte hur man kommer över dem. Dock är mitt egna, personliga mönster detta i val av partners - de kommer alltid från liknande familjesituationer. Skadat byte hittar skadat byte. I de värsta fallen kan detta bli katastrofalt, där de skador man åsamkats blir början till något mycket destruktivt för båda parter, MEN - i mina fall har det varit gynnande och gett mig en mer nykter syn på situationen.

Men man lär sig. Och var för fan inte rädd att prata om det. Det skadar bara dig i längden.

Tappad.

Vadfan höll jag på med igår? Färgerna är awesome på bilden i det tidigare inlägget men...Nej. Let's flip things around. För sådär kan vi fan inte ha det. Varför blir det alltid sådär när jag gör x % på papper och sen gör resterande % i datorn? När datorn uppenbarligen inte är min forte. Kanske bara får ta och acceptera att jag är en analog skapare och bara göra det absolut sista (som färg osv) i datorn. Det blir ju onekligen alltid bäst då.

Saker som får en att vilja sparka in sitt eget pannben:

När man sitter med en t-design och måste begränsa sig till 3 färger och samtidigt som man försöker använda själva tröjfärgen så mycket man bara kan så tänker man plötsligt:
- Hur skulle M gjort?

Det är i såna lägen jag avskyr att vara tillsammans med någon som äger mig på det han gör. Flickvännen i mig är förstås stolt, men kollegan/konkurrenten sätter sig i ett hörn och tjurar. Och eh, ja. Vi designar båda för en gemensam uppdragsgivare just nu. Han har inte börjat än, och jag måste spöa honom. (Men samtidigt vill jag att han ska göra ett svingrymt tryck så uppdragsgivaren blir helt blown away!)

Man kan ju bli schizo för mindre, alltså.

(epic fail on) Revenge on the radio

Jag måste vara allvarligt socialt retarderad. Jag fick bevis för det idag när jag lallade bort till SR för att spela in mitt prat. Nämnde jag att jag hoppade på fel buss först och kom sent? Hsh, jag hittar dit, byggnaden är svår att missa, liksom, och möts där upp av den underbara Helena som är mycket förstående. Jag plågades av mardrömmar inatt, but let's not go in to that - slutsats: jag har inte sovit så mycket. Iallafall så trallar vi in och i trapphuset stöter vi på Navid Modiri (och Gudarna, f.d Filmkrönikanprogamledare och numera programledare för Kvällspasset i P3). This is what happens:

Navid tittar glatt på mig, sträcker fram sin hand, kramar om den och säger 'Navid...'
varpå jag unisont med honom presenterar mig MED HANS NAMN.

Det ultimata failet följs av mycket nervositet och aaaangst inför att prata in i en mic about stuff I know. Och vet ni vad det värsta är? Att jag fantiserar såpass mycket om fame och låtsas intervjuar mig själv i duschen JÄMT och ÄNDÅ inte klarar av något såhär enkelt (som jag dessutom har flera års vana av.) P0Wned.