Enkät: Hur könstereotypt är ditt förhållande?

Hanna uppmanade sina bloggläsare att svara på dessa frågor:
Namn: Elin Jonsson
Kön: Kvinna
Ålder: 26 (idag, t.o.m!)
Bor: Göteborg, Kortedala
Bor ihop med partner: Ja, sen ca. 2 år tillbaka.

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande?
Datorerna, tv, dvd och spelkonsoller fixar han, men att skarva sladdar och trixa med annan hemel är jag. Jag är den som sätter ihop alla IKEA-möbler med. Och borrar!

Vem är bäst på matlagning?
Jag. Han gör dock jättegod lasagne. Jag gör jättegod... allt annat.

Vem lagar vardagsmaten?
Till vardags blir det lätt korv och makaroner om han ska fixa maten. Jag gillar min mat, variation och att laga mat till folk så jag gör helst majoriteten av maten. Rent egenintresse, alltså.

Vem lagar lyxmaten?
Jag. Matlagning och bakning är lite som meditation för mig, på nåt vänster.

Vem städar?
Det är rätt jämt där, men han plockar undan mer och oftare än vad jag gör. Jag dräller mest, men tvättar mer istället.

Vem sköter avloppet?
Benhårt varannan gång, eftersom vi hatar det så jäkla mycket.

Vem är bäst med bygg?
JAG! Eller, jag har iaf inte blivit överbevisad än.

Vem är mest mån om att inreda?
Jag. Även om han uppskattar det väldigt mycket, eftersom vi är ett par hemmaråttor. Det är nog bara det att jag är bättre på att ta tag i det.

Vem har mest kläder?
Han. Marginellt mer.

Vem tjänar mest?
Han. Han har i allafall högre timlön.

Vem tar oftast initiativ till sex?
Utan tvekan jag. Jag kan bli rätt tjatig.

Vem vill oftast mysa?
Vi vill nog mer än vi gör det, eftersom vi värderar vår egna tid och utrymme så mycket så vi tar ut myspauser nån gång om dagen som ett gemensamt beslut. Och så tvingar jag honom att "natta" mig.

Vem ringer mest?
Till varandra eller överhuvudtaget? Oavsett är det nog jag, men jag ringer väldigt sällan till folk. Samma sak med honom.

Vem SMS:ar mest?
Jag.

Vem festar mest?
Jag. Men det gör jag så sällan numer så det räknas knappt.

Parmiddagar?
Vi har haft en. Det var rätt trist.

Vem har svårast för att möta den andras vänner?
Svårt att säga, jag blir oftast nervös i sociala situationer medans han är svårtillgänglig vid första träff oftast.

Föräldrar?
Eftersom mina bor i Norrland träffar jag hans mer, något jag inte har nåt emot alls. Jag gillar hans familj jättemycket och skulle gärna träffa dem mer om jag fick!

Vem tycker bäst om barn?
Ingen av oss är särskilt barnkär. Han har dock väldigt bra hand med barn.

Din partners intressen?
Dataspel, historia, design.

Dina intressen?
Serier, teckna, bloggar.

Vill du lägga till något?
Han duschar och myser till det i badrummet mer än jag. Jag är systematisk och klar på 5 minuter, medans han kan tända ljus och hålla på och tvaga sig i nästan en timme.

Doctor New och nördtjejen.

Eftersom jag fortfarande sörjer den tionde doktorn drog jag mig för att kolla in vad Matt Smith gick för - fram till igårnatt, det vill säga. Jag tryckte på play med ett öppet sinne och... till min stora förvåning gillade jag det! Matt Smith visar stor potential, samma sak med Amy och vad man fick se i slutet av avsnittet (klipp från avsnitt som komma skall) gjorde mig mer begeistrad än besviken. Jag blev, kort sagt, råpepp på den nya säsongen. Det enda jag inte riktigt gillade var den nya intromusiken men det är väl försumbart i sammanhanget.

I övrigt har Nickan skrivit ett fantastiskt underbart blogginlägg om den riktiga nördtjejen. Jag kan inte toppa det så det bästa jag kan göra då är att hänvisa er dit.

Fröken Bäckström

Ville testa att göra ett porträtt utan mycket lineart, så jag testade på Annika. Illustratös med skitfin blogg och tillika fellow Burträskare! (Vi har t.o.m jobbat ihop en sommar!) Det blev typ som jag tänkt, så jag är nöjd att min plan fungerade.

Underbaraclara

Jag brukar ju inte göra sånt här (läs: teckna bloggare), men när underbaraclara färgade håret rött blev hon helt enkelt för oemotståndlig för att jag skulle hålla mig från att teckna av henne. Och att göra en Mucha-pastiche av henne föll sig rätt naturligt.

Jag har bara läst hennes blogg i ett par månader (eftersom jag är så hopplöst efter med allt) och jag blir liksom sådär genuint glad av att ha en smak av Västerbotten när jag vill. Jag blir liksom lokalpatriotisk (och detta är sjukt ovanligt) och stolt över att Västerbotten producerat en sån fin människa. Så Clara, jag hoppas att det är OK att jag tog mig den här friheten. Det var helt enkelt för svårt att låta bli.

(Måste även erkänna att jag blev sugen på att teckna ett par bloggare till när jag höll på så det kanske dyker upp ett par till i sinom tid.)

...Och inte en dag för sent!

Fredrik W, eller Dyslesbisk som han lystrade till tidigare, har efter ett alldeles för långt uppehåll beslutat sig för att ta på sig blogghandskarna och ge bloggosfären en välbehövlig omgång! Många med mig glädjs åt detta och jag gladdes ÄNNU lite till när Fredrik bad mig göra ett porträtt av honom till nya bloggen! Välkommen tillbaka, fellow Västerbottning! Knock 'em dead!

"Här får ni lite bilder på mig genom åren"

- Rahlenfeldt.

Tack vare Facebook och elaka vänner så kan jag bjuda på det spektakel som varit mitt ansikte (och HÅR) ända sen 90-talet! Här du, Ralle, ser du hur en riktig fotokavalkad ska gå till. Snälla, haka på så det blir ett meme eller nåt. Jag blir iaf förbannat nyfiken på hur alla sett ut genom åren.

Liveblogg från Bokmässan

Efter att ha närvarat i snart två dagar på årets bokmässa är det ju minst sagt en del att redogöra för - Hydras monter har varit fullsmockad med trevligt och intressant folk och den kändiskåta djävulen i mig är mer än tillfredställd. Harregud. Först och främst har jag stiftat bekantskap med Åsa Strand, en helt fantastisk kvinna och konstnär som även hon är verksam i Göteborg och sen och främst Johan Norberg, författare och Metro-krönikör, som jag blev nästintill helt kollrig av att vara i närheten av. Vilken man! ( Det var ju dessutom pinsamt uppenbart att Johan även blev helt betagen av min uppenbarelse och jag blev gång på gång tvungen att säga till honom att "Johan - vår kärlek är av den förbjudna sorten. Du är gift och har barn på väg, jag är i ett förhållande och även om vår kärlekhistoria skulle kunna bli en legendarisk sådan som skulle eka in i evigheten så är den nog vackrast såhär. På håll. Andy Warhol sa ju en gång att "The most exciting attractions are between two opposites that never meet." och det får nog bli vårt öde också. Vi kommer alltid ha Bokmässan." Vi är dock fortfarande vänner. På Facebook. )

Sen fick jag det stora nöjet att prata både med Louise P och Anna Svensson och det var skitkul. Tyvärr slog blygheten till lite när jag träffade Anna, något jag ångrar bittert. Sitter på Åsas MacBook nu, så några bilder kan jag inte erbjuda, men i efterhand slänger jag nog in lite foton. Det finns dock många fina bilder (bl a på mig och Johan dårå) i Åsas blogg. Jag är suddig på alla bilderna, men det är bara för att jag är så jäkla snabb att jag skulle kunna vara med i Heroes.

Disclaimer: Jag fabricerade något* ang. Johan Norberg, men jag blev lite smygkär i karln. Otroligt trevlig, begåvad och ödmjuk människa det där.

* Läs: I princip allt.

Dark Lord Fisen of Doom

Uppmärksammade att min trafik börjat komma från en blogg jag inte känt till, så jag tog en sväng förbi där och hamnade hos Sofia. Jag blev hopplöst betagen av henne, så jag var tvungen att slänga iväg ett mejl och fråga om jag fick använda en av hennes bilder till att teckna av henne. Det fick jag! Så jag slänger upp en liten WIP-bild såhär på måndagskvisten.

Twilight Zone

Har precis kommit hem från Skåne efter en detour till skärgården där hundet plockats upp hos Ms pappa. Kollar mejlen och får se att jag blivit inbjuden till Veckorevyn Blog Awards 2009. Ehm. Det känns som att de måste fått nåt fel. Liksom, att det måste vara ett misstag? Jag kan väl inte vara nominerad för nåt, va? Neh. Mkt underligt hsh.

EDIT: Tänkte efter en stund och kom såsmåningom på att jag nominerat en blogg till deras Veckan Blogg-thingy, för att ge den bloggen lite nya läsare. Jag fyllde ju i min mejladress då, så det är SÅ det måste vara. De förutsätter väl att jag är en hängiven bloggläsare, och det är jag ju, så då kanske jag borde vilja gå, mao?

Å andra sidan gör jag nog inte det. I get nervous in social situations, maddafakkah! Såpass mkt att det kvittar om det finns en goodiebag i slutet av tunneln.

Miss Lyckad

Malin bloggar om vad i helvete vitsen är med att bara blogga när man är lyckad, när hon, med många andra finner så stor glädje i att bjuda på sina misslyckanden. Det här en tanke jag själv haft många gånger, ofta i samband med Prestationsprinsessa-artiklar/TVinslag och jag finner själv ingen glädje i att läsa såna bloggar. Blondinbella, Engla m fl som hela tiden ger sken av att deras liv är perfekt, såväl till det inre som det yttre och om man, som Blondinbella, försöker verka som förebild för unga tjejer så verkar det otroligt kontraproduktivt. Målgruppen är ung och när man är i den åldern är det väl snarare troligare att man faller platt med saker man företar sig, snarare än att man lyckas med dem? Jag vet då att det var så för mig och mina polare. De killar vi ville ha ville inte ha oss, vi hade ingen aning om vad vi ville bli då vi "blev stora", kände oss fula/missbildade 99% av tiden och ja, ni vet, basic tonårsliv.

Jag läser hellre bloggar där jag känna relatera; vanliga jävla människor med vanliga jävla problem/teckare som har tecknarångest och när de är on top of the world visar att det går, bara man försöker eller bara brutalt ärliga bloggar. Såna som känns. Såna som tar upp viktig skit och delar med sig av sin syn på saken istället för att bara länka till en artikel utan att ge någon som helt input. Det är sånt jag hoppas jag erbjuder mina läsare med, ett spektrum av saker, istället för inredningstips från min skitfina lya, med min skitsnygga pojkvän som både kan gråta och knulla som ett odjur (men sånt antyder vi inte ens för det är ju vulgäääärt) eller konstnärliga foton på vadfan jag åt till lunch (haha, jag äter typ aldrig lunch ens, jag äter frunch, för jag blir illamående om jag äter frukost för tidigt) och våra utflykter i skärgården. Vi lever ju ett vanligt svenneliv, precis som alla andra. Det är bara det att jag inbillar mig att vi är särskilda, för jag är med hela tiden. Ni vet.

How to win!

Allas vår John "Artikel 19" Berg sitter självklart inte utan en åsikt när det kommer till Hillegren

"...om man vill bli missförstådd ska man uttala sig i våldtäktsfrågan.". Damn right, Hillegren! Feministerna såg en chans att försöka urholka svensk rättssäkerhet genom att missförstå Hillegren.

och jag kunde för mitt liv inte låta bli att kommentera, såklart.Jag uppmuntrar mina bloggläsare att göra detsamma.

Alltså, nej.

Det har sagt så mycket bra de senaste veckorna, kring Rolf Hillegren och George Sodini, såpass bra grejer att jag nästan känner att jag inte kan tillföra något. Men fastän det sägs så mycket bra grejer i bloggosfären, som liksom restaurerar min tro på mänskligheten, så är det de andra som gör mig upprörd. Snubbarna på Flashback, som startar trådar som "Är alla kvinnor tråkiga och talanglösa?", " Varför finns det feminister?" eller bara verkar tycka att kvinnor är dumma, otrogna horor samtidigt som de är universums mästare och så klart - det muntra gänget som kommenterar hos Helena. För, och kalla mig gärna jävig nu, de enda bra sakerna som sägs, sägs i majoritet av tjejer.

Inte så konstigt, kanske, men jag blir skitskraj. Jag fattar såklart att gemene svenske snubbe som fått nobben för många gånger inte tar hagelbössan med sig till en yoga-grupp som första handling när det brister, och jag tror att jämställdheten ligger mycket till grund för det. Samma "jag HAR RÄTT till en kvinna"-mentalitet finns inte, inte öppet iaf. Men när man beger sig in i de stängda rummen, där man får prata fritt är attityden en annan (eller när man är förbannat otänkt och gör en Hillegren) och det skrämmer ärligt talat skiten ur mig. Jag vet ju att de män som finns i min närhet inte alls håller med och mannen jag valt att dela mitt liv med är ljusår ifrån de killarna som skriker högst i antifeminismforum. Men för mina systrars skull, för mina tjejkompisar eller för de där kvinnorna som blev nermejade av George Sodini... The fuck.

Bra relaterad läsning finns bl a hos Sleepless │ Helena │Hanna │ Julia

Blodsbandsbloggar

Eftersom min lillkusin Johanna (tjejen på bilden) just börjat blogga tänkte jag tipsa om andra släkt/familjbloggar utöver hennes. Ni känner ju säkert till min lillasyster vid det här laget, Sanna, men visste ni att jag även har en bloggande fyrmening som är fotograf? Eller att M både har en bloggande syster i Ryssland OCH en bloggande mamma? Now you do!

Trackback that ass up!

Gubben inom mig vinner alltid. I många fall misstänker jag att jag är Karl-Bertil Jonsson och Morfars kärleksbarn - men det är en annan fråga. Hsh, på sistone har jag funderat på det här med trackbacks och bloggstatistik, för som vi alla vet är ju besökarantal blodigt allvar och inget annat. Och det här inlägget kommer handla om min gubbiga attityd gentemot just trackbacks. Inte länkar in general, nej, länkar är vad bloggosfären lever genom och bör, om något, uppmuntras. Det är den andra typen som stör mig. Den där bloggare trackbackar till 3 aftonbladetartiklar i en post. Tonårsmorsa har ju varit husguden för det gänget.

Jag förstår vad som tilltalar i trackbackandet, i ett nyhetstörstigt isolerat land kan bloggar i många fall ge en nya infallsvinklar i vissa områden eller vara en nyttig källhänvisning, men när inläggen ser ut... Jag gör ett illustrativt exempel utifrån mitt eget liv, i dagboksform;

Hej Bloggen! Livet forsätter som vanligt, förutom att jag i nuläget är osedvanligt finnig - pmsakne, ni vet. Jag borde klippa mig, så jag åtminstone kan fantisera om avancerade håruppsättningar jag aldrig kommer ha energin till att ens försöka mig på. Folk runtom mig gör slut med sina respektive, vilket alltid är skittrist och jag blir nojig över att M ska dumpa mig, men jag hoppas vi hör till undantagen i bekantskapskretsen, för vid fyraårsstecket händer det tydligen grejer! Jag kan inte riktigt bli klok på svininfluensavaccinet, skrämselpropagandan flödar och när jag hör att Västra Götalands Län beställt två vaccinsputor/invånare kan jag inte hjälpa att tänka att det ligger en hund begraven. För jag betvivlar att svininfluensavaccin kommer flöda lika rikt i tredje världen och att det handlar om någons sorts mjukstart på befolkningskontroll. Men det är den lilla konspiratorikern inom mig som pratar.

Ni fattar, va? Blir inte mycket konstruktivt kring något OCH kommer ändå att ge mig extra trafik imorgon. Det blir win i viss mån, kanske får man nån ny besökare som återkommer men det blir ju lite som att äta en snickers till middag, eller? Jag kanske bara är jäkligt inskränkt? Finns det någon sorts netikett i såna här lägen? Är alla sätt att få trafik BRA sätt att få trafik? Är det här annorlunda från att spamma de stora bloggarna med kommentarer av typen "Fin blus - jag har en tväling i min blogg etc etc" eller är det bara mer sneaky? Jag vill ha era åsikter och jag vill ha dem nu för jag vill veta om jag har rätt att bli irriterad på fenomenet.

Vilken är din favvoblogg?

– Orchidpussy. Hon skriver väldigt frispråkigt, som jag skulle skriva om jag inte visste att min mamma läser min blogg.

Sagt av XRob till Skåne City. Man tackar för pluggen, gode herrn!

Min vän Acke.

Det finns något som alltid stått högt upp på min önskelista och det är att ha en nemesis. Någon som sporrar en till att bli bättre, kämpa hårdare och till sist besegra. Acke hade blivit en utmärkt nemesis - om hon inte varit min polare.

Så nu tvingas jag istället bli glad när hon gör något som jag önskar att jag tänkt på först och hon har dessutom ett superglassigt jobb på Perfect Fools. Damn you, woman! Hsh, Acke, eller Alex som hon även är känd som, har precis startat en skissblogg som är fierce! Bilden till vänster är ett skönt exempel. Ni borde kolla in, för hon är superbegåvad, snygg och jäkligt rolig. Och schyssta rattar har hon med!

Metroblogga? RLY?

Min bättre hälft har legat på mig på sistone ang hela varför bloggar du gratis när du kan blogga på metrobloggen och kanske få in lite dough på något du skulle gjort iallafall- grejen. Och han har en poäng, det har han. Jag skulle ju ändå blogga och de små penningar som skulle trilla in skulle vara en överraskande bonus. Men jag tvekar. Och varför gör jag det? Jo;

Jag är inte ens säker på att det skulle löna sig ens, plus att jag skulle känna mig lite som en sellout, trots att jag är INGEN. Jag fattar att det lönar sig om man är underbara fröken Fridén och jag vill att hon fortsätter göra balla grejer, så jag klickar gärna in mig x ggr om dagen hos henne. Men, de pengar jag vinner förlorar jag i layout och möjligtvis läsare. ELLER att jag ska få en knäpp och börja mikroblogga inlägg i stil med "nu har jag ätit frukost, detvar gott" i försök att få mer klick. (Inte ens jag litar på mig!)
Jag vet ju att jag har några metrobloggare som läser mig - skulle ni kunna bekräfta/avfärda några av mina huvudbryn här?

Är det så värt som M inbillar sig, om man bara har runt 200 läsare om dagen, och hur funkar det med dem som läser en via RSS? Och ni andra, skulle ni sluta läsa om jag bytte?

Gotta love the irony.

Bloggkommentatorerna släpper sina greatest hits på Vulkan, och i kommentarerna ber tjejen bakom bilden som pryder bokens omslag (som gjordes när de bloggade gratis, på blogg.se) dem att kontakta henne, eftersom de aldrig frågat om de får använda bilden.

Detta bara ett par veckor efter de bloggat om hur de retar sig på bloggare som lägger upp bilden utan att nämna var den kommer ifrån. Salta den räkningen ordentligt säger jag till tjejen som gjorde den.

Det är så jävla knäppt att folk inte fattar att bilder inte uppstår ur tomma intet. Datorer kan göra mycket, det kan de, men for fucks sake. Kom igen. Vad trodde ni?

Förstår ni inte att såna här saker oftast görs av människor som har jobb som alla andra och gör sånt ni tror kommer fram ur arslet på folk om nätterna, eller bara manifesterar sig ur tomma intet, PÅ SIN FRITID. Arbetsbördan för 'ett riktigt jobb' PLUS 'det kreativa' blir typ 200%. Inte konstigt att så många av oss lider av sömnproblem. Och ja, vi kanske är lite dumma i huvudet som väljer knepigare yrken, men allt vi vill är att göra det vi älskar. Det minsta ni kan göra är att visa oss respekt för det arbete vi lägger ner.

Frukta mig! Jag är face-recognitiongirl!

Mina BFFs har som sagt varit i stan i helgen och uppdaterat mig på sina liv och populärkultur som bara glidit mig förbi, inklusive hela Melodifestivalen-grejen (som Tanja som fint vill kalla Tingelingate) Jag såg nästan inget av festivalen, men fick se Tingeling goes russian i ett klipp min bästa vän visade på YouTube. Och en upptäckt görs; Mohikanryssen var ju Mårten i Ebba och Didrik! Men, jag fick njuta av den insikten själv, eftersom ingen annan verkade förstå vad jag pratade om. Tills jag frågade Älskade Dumburk om jag var helt ute och cyklade eller inte. Och nog fan fick jag rätt!

Jag har en vän vars superkraft är att han kan använda samma strumpor i en vecka utan att de börjar lukta, kan min ansiktsigenkänning vara min då? Fast den är mest jobbig, för ofta inbillar jag mig att jag kan känna någon lite löst, typ från nån fest, när det egentligen bara är någon som suttit mitt emot mig på vagnen. Eller, att jag kan minnas låttexter. BFF1 och jag sprang på en irländare häromnatten och på något vis kom vi in på det här med att kunna låttexter;

BFF1: But Elin's actually really good at that! Any lyric you want, she'll know it!
Irländare: Really!? So you're a singer then?
BFF1: No, she's a terrible singer!
Jag: Yes, it's one of those skills I have that's just completely pointless.
Irländare: Yeah, that must be really frustrating, I mean, how can you use it?
Jag: ...To correct people. And that's rarely appreciated, you know.

Oh, förresten!

Har du, som jag, inte lyckats bemästra konsten att kissa stående än så har Meidi en tävling där hon ger bort en kisstratt till den med den bästa kisshistorien! Jag har bidragit med min, du borde också!