Metroblogga? RLY?

Min bättre hälft har legat på mig på sistone ang hela varför bloggar du gratis när du kan blogga på metrobloggen och kanske få in lite dough på något du skulle gjort iallafall- grejen. Och han har en poäng, det har han. Jag skulle ju ändå blogga och de små penningar som skulle trilla in skulle vara en överraskande bonus. Men jag tvekar. Och varför gör jag det? Jo;

Jag är inte ens säker på att det skulle löna sig ens, plus att jag skulle känna mig lite som en sellout, trots att jag är INGEN. Jag fattar att det lönar sig om man är underbara fröken Fridén och jag vill att hon fortsätter göra balla grejer, så jag klickar gärna in mig x ggr om dagen hos henne. Men, de pengar jag vinner förlorar jag i layout och möjligtvis läsare. ELLER att jag ska få en knäpp och börja mikroblogga inlägg i stil med "nu har jag ätit frukost, detvar gott" i försök att få mer klick. (Inte ens jag litar på mig!)
Jag vet ju att jag har några metrobloggare som läser mig - skulle ni kunna bekräfta/avfärda några av mina huvudbryn här?

Är det så värt som M inbillar sig, om man bara har runt 200 läsare om dagen, och hur funkar det med dem som läser en via RSS? Och ni andra, skulle ni sluta läsa om jag bytte?

Frukta mig! Jag är face-recognitiongirl!

Mina BFFs har som sagt varit i stan i helgen och uppdaterat mig på sina liv och populärkultur som bara glidit mig förbi, inklusive hela Melodifestivalen-grejen (som Tanja som fint vill kalla Tingelingate) Jag såg nästan inget av festivalen, men fick se Tingeling goes russian i ett klipp min bästa vän visade på YouTube. Och en upptäckt görs; Mohikanryssen var ju Mårten i Ebba och Didrik! Men, jag fick njuta av den insikten själv, eftersom ingen annan verkade förstå vad jag pratade om. Tills jag frågade Älskade Dumburk om jag var helt ute och cyklade eller inte. Och nog fan fick jag rätt!

Jag har en vän vars superkraft är att han kan använda samma strumpor i en vecka utan att de börjar lukta, kan min ansiktsigenkänning vara min då? Fast den är mest jobbig, för ofta inbillar jag mig att jag kan känna någon lite löst, typ från nån fest, när det egentligen bara är någon som suttit mitt emot mig på vagnen. Eller, att jag kan minnas låttexter. BFF1 och jag sprang på en irländare häromnatten och på något vis kom vi in på det här med att kunna låttexter;

BFF1: But Elin's actually really good at that! Any lyric you want, she'll know it!
Irländare: Really!? So you're a singer then?
BFF1: No, she's a terrible singer!
Jag: Yes, it's one of those skills I have that's just completely pointless.
Irländare: Yeah, that must be really frustrating, I mean, how can you use it?
Jag: ...To correct people. And that's rarely appreciated, you know.

Also, I made this XII

So, på grund av lite ryggproblem ( orsak: förmoligen av att teckna sittandes som en ostkrok för mkt, samt möjligt fellyftande på mitt day-job) håller jag på att öva mig på den ljuva konsten att teckna på datorn - något jag inte är vidare van vid. Jag är ett rejält teknikmiffo och första gångerna jag skulle prova på wacompennan både skrek jag och grät, typ. För att inte nämna handkramperna - MEN, det har ju sina fördelar, nämligen zoom-funktionen. Helps me from bending over = sparad rygg. Och, iom att jag inte vill sabba ngt jag ska teckna som betyder något gör jag tramskonst, vilket oftast innebär självporträtt... Ah, the wonderfulness that is me=) Anywho, foto som bas, men resultatet blev ändå över förväntan.

Jag gillar självporträttet jag gjorde rätt nyligen, som jag har som banner, mest för att det är så oseriöst, men trots att jag utgick från värsta poserwhorefotot nu, känns bilden rätt solid. Jag är asnöjd med håret, t ex. Och näsan - det som bäst symboliserar min fulsnygghet;) Jag borde fan blogga om enbart min näsa nån gång, har förvånansvärt mycket att säga om den. Inga komplex, men den är fan weird. Men det är en anekdot för en annan kväll.

Kan en fredagkväll möjligen bli bättre än om den kombineras med PSCS3 och stand-up maraton med Black Books-tema? I'd like to think so, yes, men Dylan Moran och Bill Bailey som sällskap duger mer än väl ikväll. Jag är inte bara självgod - jag är jävligt antisocial också.

Gör om, gör rätt

Peder bad mig göra en logga till Skelleftes flaggskepp Musikfabriken (det är de som styr upp Trästocksfestivalen, bl a) och eh... att designa loggor är SVÅRT. Grejen är den att alla tror ju fan att de kan det här med grafisk form och påpekar ofta hur bra de är, men faktum är att det är kuksvårt. För mig iaf, jag vet inte hur det är med er andra. Många faller i font-fällan, jag själv tenderar i att förlora mig i detalj-djupet... Det är en process, och det tar tid och det ska vara rent och tydligt, men ändå represtentera så mycket och vara iögonfallande och så ska det funka i både svartvitt och färg. Molnet här är ett av de tidigaste utkasten och - needless to say - it's not working. Men efter lite turer hit och dit blev slutresultatet ändå helt ok, tycker jag.

Orchidpussy in Hairy Pussy

Att raka eller inte raka, det är frågan.
Den senaste tiden har jag genomfört Project Hairy Pussy, mest för att jag sen jag fick könshår har jag alltid rakat mig och konsekvenserna av detta har liksom blivit att jag tänker 70-talsporr varje gång jag tittar mig själv i skrevet nowadays. Jag har inte rakat min vajayjay på en månad. Jag fattar inte att jag är så jävla hårig. Robin Williams ain't got nothin' on me, alltså. Och, ok. Det har varit en spännande upplevelse men det har kommit till den där punkten då min egna hårväxt börjar skrämma mig lite. Hur långt kan det bli? Hur långt ut på mina lår kan det växa!?

Jag har börjat överväga vaxning, men det...kommer förmodligen göra SVINONT och nackdelen med rakning är jag jag får helt sjuka inåtväxande hårstrån (som var en av anledningarna till att PHP inleddes öht) och jag vette fan vilket som kan vara den bästa lösningen. Så, jag vädjar till mina få, men trogna läsare, att informera mig om vilken väg som är bäst att gå när man vill ha en sparsam intimfrisyr men inga inåtvuxna hårstrån?

And yes, dessa världsproblem är de som ockuperar mitt söta lilla huvud när jag ligger i min sköna blandning av svett och snor. Men idag orkade jag faktiskt duscha. VINST!

Jag gjorde den här för aslängesen och nu minns jag inte varför.

Yes, I'm her.

Fick en friend request för ett par dar sen på facebook [...] och snubben som ville bli vän med mig var från Skellefteå vilket innebär att jag med största sannolikhet borde känna till honom. MEN, namnet förblev okänt för mig hur hårt jag än tänkte och jag har svårt att minnas namn, så jag skrev ett meddelande tillbaka och frågade hur vi träffat varandra. Som svar får jag att vi inte känner varandra [vilket blev en liten tröst för mitt lilla guldfiskminne] men att vi båda jobbar i samma område, dvs serier och illustration, så ja, vi skulle kunna känna varandra.

Vilket iofs är OK, men, och det förklarade jag för honom också, facebook är en jäkla hemorrojd på internet och jag är så otroligt less på det, så att bli virtuell vän med folk som jag har absolut ingen relation till känns meningslöst. Jag är för att umgås på internet, God knows I am, men iom att mina polare är så förbannat utspridda känner jag att det är prioritet ett att hålla kontakten med dem. Inte främlingar. Nu, dessa okända människor är säkert jätteintressant och skulle kunna lära mig en del, säkert skittrevliga med men, jag vill inte vara din vän på facebook. Vet du vem jag är och ser mig på stan, kom fram och säg hej istället. I won't mind. Jag är rätt snäll egentligen och alltid på på fika och att träffa nytt folk i verkligheten är alltid kul men på internet blir det svårt, för mig iaf. Jag vill ha hela upplevelsen med höjda/sänkta ögonbryn vid samtal, röster som spricker vid upphetsning och konstpauser.

Och jag kände mig bara så jävla dryg när jag tackade nej till killen. Det har verkligen plågat mig, för vi skulle säkert kunna ha känt varandra, men det känns inte riktigt som en tillräckligt bra anledning. Tyvärr. Det finns många coulda/woulda/shoulda's här i livet och de kommer förbli just det. So, until we actually meet kommer svaret bli "ignore".

Oh, ja! Det hade jag ju nästan glömt. För den som är intresserad är jag med i P3 ikväll kl. 18.03 och pratar om mitt telesexande. Stönen är inte mina, jag pallade inte med det. Så det är personerna bakom inslaget som stönat sig blå för min skull och det är jag otroligt tacksam för. Jag säger "liksom" konstant. Dåligt gjort. Och presentationen gjordes då jag höll på att tappa rösten så jag låter lite skum:/

"Det är som att Live trace for till helvetet och kröp tillbaka genom avloppet"

Såg en annons för denna styggelse till t-shirtsajt på Facebook och tänkte att Nej, nu är det kokta fläsket tamejfan stekt! Har folk verkligen såhär dålig smak? Bilden till vänster är hämtad därifrån och är designad av en viss Graf. Vem hn är vet jag inte, men jag gillar henom inte. Inte deras andra designers heller, för den delen.

Nu vet jag att jag är jävig, iom att M designar t-tryck och är i startgroparna för att lansera t-företag, men en viss smak har jag ändå och jag bara undrar när folk ska lära sig att en ordvits inte gör ett bra tryck? Eller som i 99% av fallen hos BeastWear; att man bara tagit ett foto - pillat med kontrasterna i Photoshop - importerat till Illustrator och valt det mycket behändiga verktyget Live Trace för att enkelt vektorisera bilden. Jag använder själv Live Trace hela tiden, men skillnaden blir knapp och jag använder den mest för att snabbt rengöra original i datorn.

Det värsta är mina egna fördomar om folk som faktiskt köper t-tröjor av det här slaget. Min bästa vän dejtade en kille som hade den här vedervärdiga smaken. Han var fordonare, lagomt dum i huvudet och skrattade sådär med hela huvudet/hals/munnen såg ut att äta upp hans ansikte. Jag tänker kopiösa mängder snus, ordvitsar, taskig kvinnosyn, vardagsrasism och hembränt med en praktisk gymnasieutbildning i ryggen. And ugly shoes to match.

FAST. Det finns ju ett kryphål i t-shirtdjungeln, om man ponerar att man på någon nivå attraheras av den här sortens humor/estetik. Man använder sina jedi mindtricks på nån polare, får henom att köpa tishan åt dig, och sedan, om du är tillräckligt cool och har lagoma doser självdistans - bära plagget under föreskriften att det är ironiskt. Det är en svår konst, en som jag inte bemästrat själv än, men kombinationen kan bli förvånansvärt lyckad. Faktiskt.

Ni vet vad man säger om stora fötter?

Stora fötter, FULA skor.
Såg på Plus tidigare ikväll där Sverker, de storfotade kvinnornas riddare i flanellrustning, pratade om problemet som både jag och många vänner, syskon och släktingar har -
Att hitta snygga skor till våra kanoter.

Folk fattar nog inte det, men att köpa skor har länge varit ett ångestmoment och något jag försöker göra så sällan som möjligt. Skammen över att sitta där, lite svettig från tidigare shopping, försöka klämma ner sina 42or i en 41a [om man ens har så tur, oftast får man prova med en 40a] och röd i ansiktet pipa fram till den [naturligtvis petita och småfotade] expiditen om den här modellen finns i storlek större? Kanske? Möjligtvis? Det har hänt mer än en gång att expiditen kommit tillbaka med ett
- Nej, men de finns i herrmodell.

Jaha, men gud. Varför gick jag inte till transaaffären direkt, liksom? I don't wanna shop at the tranny-store no more! Mänskligheten blir bara längre och längre, med längd följer ju då...TADA! Större fötter, så man ska gå på den här planeten någorlunda stadigt. Tackolov är ju Converse alltid könsneutrala, så det finns ju alltid som utväg för oss som faktiskt gillar det stuket.

Men, ibland vill man ju kanske lite högre upp, känna ändalykten hissas och man känner sig så jäkla het att man undrar varför inte alla ränner efter en och äter jorden man går på i ren dyrkan. För mig fann jag lösningen på det i Holland. Sissy Boy gör apasnygga högklackade stövlar [i min totalt lack-of-sense-of-style-mening]och de få par jag äger har jag på mig alldeles för sällan.

Har jag modebloggat nu? Räknas det här som en modeblogg? Let's hope not. Jaja, passande uppföljning till det förra inlägget iaf, för på de här bilderna får ni se...mitt hallgolv! Fridens liljor med er.