The Critics hyllade mamman (och mamma-bloggar) igår, vilket är fint. Har själv ringt och grattat min styvmor eftersom hon är det närmsta jag kommer till en mamma idag. Men hela dagen följs såklart av en bitter eftersmak. Fick igår frågan hur jag skulle gratta min mamma varpå svaret snabbt blev "jag har ingen mamma", tätt följt av "...eller ja, jag HAR ju såklart en mamma, men vi har ingen kontakt, så..." och avslutas med nån minuts pinsam tystnad.För hon finns ju. Hon kommer bli gratulerad av mina syskon/plastsyskon och göra vad mammor gör på mors dag. Dricka kaffe i vanlig ordning, kanske åka på nån utflykt. Och jag tycker verkligen att det är fint att hylla den som gav en livet, men att läsa inlägg som handlar om den här mytiska ovillkorliga kärleken som jag aldrig fick svider lite. För majoriteten mammor står ju onekligen ut med de mesta påhitt deras ungar gör i tonåren eller senare, så det blir liksom uppenbart att det är så fetfel, vad som hänt.Och i år inföll inte ens den sedvanliga 'kommer mamma höra av sig?'- depressionen runt min födelsedag och jag inser att jag nu är på väg in i något fruktansvärt - att jag slutat bry mig. Förr blev jag arg och ledsen, så jävla arg och så jävla ledsen, men nu... Avfärdas det med en axelryckning. För jag har försökt och det har hjälpt föga. Det enda som återstår är att gå vidare och det känns som att det händer just nu, utan att jag är riktigt medveten om det.
Så vad man gör är att se till de andra kvinnorna i sitt liv istället. Min underbara styvmor och mina mostrar. I kommentarerna till ett av mina "Hej, jag heter Elin och jag har mommyissues"-inlägg summerar Skilda Pappan hela situationen väldigt fint;
Det är inte blod eller vatten det handlar om. Det är kärlek. Antingen eller.
Och det kanske är därför dessa mammor får existera i tystnad. De onämnbara mammorna får nog skämmas extra mycket på Mors Dag. Men någonstans känner jag att de ändå borde göra det, för alternativet känns så fel.
(Nytillkomna läsare hittar mer inlägg om relationen till min mor här, här och här. En annan bloggare som tagit upp en liknande situation är Lady Dahmer.)
Sanna. 24 år. Bor här i Göteborg, bara ett par hållplatser bort från mig (och det gläder mig ngt fruktansvärt att ha henne så nära!). När man var mindre ville man ju liksom inte associeras med sina småsyskon och tyckte att alla som sa att deras syster var deras bästa vän var megatöntar som inte kunde skaffa riktiga vänner, men nu när jag blivit äldre har jag och syrran kommit varandra närmre, vi gillar samma grejer, gillar mat båda två (så jag bjuder över henne på käk lite då och då. Då True Blood gick var det en gång i veckan vi sågs, käkade ihop och glodde på TB.) Nu är träffarna med sporadiska och min tappra syster håller god min medans jag tvingar henne att titta på Doctor Who med mig. Det är mitt lilla projekt just nu, att få henne att älska Doctor Who. Hon är singel, rastlös,konstant ressugen och fruktansvärt rolig.
Reneé. 21 år. Bor i Burträsk med hunden Rasmus. Hon jobbade tidigare med att göra badtunnor men numer är hon mejerist, efter att ha opererats ett par gånger för karpaltunnelsyndrom. Vi har inte lika bra kontakt, hon är ju 5 år yngre så då vi växte upp såg jag henne mest som ett glatt, men jobbigt, litet glin. Hon pratar otroligt bred bondska, har sjukt bra hand med barn och väldigt lätt till skratt.
Alex. Fem år. (Blir sex år om ett par dar bara! Stora killen, liksom!) Bor i Burträsk med far, styvmor och katten Diesel III. Han är min halvbror om vi ska vara tekniska, men det kvittar liksom. Han är så hel som ett syskon kan bli för mig. Otroligt energisk, glad och fett impad av att jag kan rita på min dator. Han är så himla rolig och fin och jag saknar honom jättemycket. Han verkar ska bli en snäll kille. På hans dagis har de en dag då varje unge får bestämma vad alla barnen ska göra. På Alex' dag var hans projekt att baka en tårta som han kunde bjuda de andra barnen på. Det är fint.
