Hanna Fridén svarar på Calle Schulmans krönika om vikten av ta hand om sina gamla, och många kommenterar Hannas inlägg med att de minsann har blivit jävligt dåligt behandlade av sina föräldrar och kanske inte är så jäkla peppade på att stå över det när ålderns höst börjar ta ut sin rätt. Många kommentarer handlar även om folk som jobbar inom vården som gnäller över att anhöriga kommer och hälsar på tillräckligt ofta.
Jag känner mig naturligtvis trugad att säga mitt, iom att jag 1) Inte har kontakt med min ena förälder och 2) Har jobbat inom äldreomsorgen.
Vi kan börja med anhörig-situationen inom äldrevården. Då jag jobbade på ett demensboende (som jag trivdes jättebra på, f. ö) klagade ofta många kollegor på de anhöriga och deras brist på engagemang, vilket störde mig. Dels för att vi faktiskt får betalt för att göra det som de anhöriga inte har möjlighet till (Hur ofta kan man klagar över att nån annan inte kommer inte och gör ditt jobb, gratis? Va? Resonemang?) och dels för att även om vi får veta patienternas historia (det finns pärmar man kan läsa om patienterna, för att hålla koll på vad de kan referera till när demensen slår till lite för hårt) så tenderar de flesta att utelämna känsligare grejer, om de inte är nödvändiga för att förstå sjukdomsbilden som t ex eventuella familjedispyter, som patienterna i sin demens oftast förtränger och tror att allt är frid och fröjd, medans ungarna kanske inte har lika lätt att glömma. Och man måste vara medveten om det. Att de anhöriga inte känner patienten som du gör. Du ser den här gamla söta tanten med en förkärlek för kakor och hennes barn ser mamman som försummade dem, drack för mycket och stundtals glömde bort dem. Men man är olika bra på att separera på person/person i sin föräldraroll, antar jag.
Vilket leder mig till frågan hurpass väl jag själv skulle kunna separera på det där i framtiden. Å ena sidan har jag sett hur det kan bli, när föräldern väl dör och den sårade dottern står där vid kistan i ett enda stort, känslomässigt tumult av ilska och ånger (för historien har ju den lustiga tendensen att den upprepar sig, i det här fallet bytte det bara familjegren och hoppade en generation) och det verkar inte trevligt alls. Tvärtom. Å andra sidan kan jag känna att jag gjort vad jag kunnat och det verkar inte ha funkat ändå. Det är lite knepigt att slå sitt huvud kring hela begreppet just nu. Men; något jag vet är att för den sjuke så finns nästan bara tid för reflektion. Och den används, tro mig. Så om min mamma nu blev dålig på ålderns höst kan jag nästan känna att ett besök vore på sin plats. För bådas vår skull. Sen får man ta det därifrån. Är man såpass förbittrad att det inte går att lösa x årtionden senare, må så vara. Men att försöka har ingen dött av och man bör sannerliga prova just att försöka innan någon av dem gör just det.
(Alla borde faktiskt prova på att jobba inom äldrevården. Det är givande på så många nivåer att man knappt fattar det. Staten borde tamejfan sätta alla arbetssökande i ett enda stort roterande schema på landets alla pensionärsboenden. Skulle lösa så många problem. For real.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar