Någon som har tips på hur man ska få sin hund att fatta att folk som inte känner honom inte alls uppfattar honom som den dampiga mys-och kramschäfern han är för sin husse och matte? Han är ju så dum i huvudet, det lilla livet, att han älskar alla, men eh... Alla älskar ju inte honom. Jag önskar att han vore lite mer hatisk ibland, eller att hans idiotsensor var lite mer finstämd åtminstone. Igårnatt, t ex, under gonattpromenaden var det ett gäng fulla, glada ungdomar utanför huset. Eller ja, ett gäng minus en. En snubbe som uppenbarligen fått i sig för mycket och på det där charmiga sättet uttryckte det genom random hatred towards allt i sin närhet. Inklusive hundet, som egentligen inte gjort något.
The facts were these: Utanför vår crib finns en liten gräsplätt där hundet alltid inleder med att snabbt tömma blåsan, det var även där Mr. I Can't for the life of me control my temper, stod och skrek till någon stackars själ i sin mobiltelefon, samtidigt som random brud (flickvän?) försökte lugna honom. ANYHOO, samtidigt som han skrek i mobilen tittade han på Nero, varpå Nero blir orolig och börjar skälla (tycker inte jag är så konstigt, iom att han förmodligen uppfattar snubben som ett hot gentemot mig/sigsjälv) och jag försöker snabbt ta honom bort från platsen men tror ni Mr. Ilsk nöjer sig med det? Nej, han fortsätter skrika efter hundet och... jag vet inte. För en bråkdel av en sekund övervägde jag faktiskt att släppa hunden på honom. Bara för att få honom att hålla käft och inse att det han är så förbannad över kanske inte är så jävla farligt ändå, samtidigt som han långsamt förblöder till döds, i brist på bit av halspulsåder.
Dumjävel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar