måndag, mars 03, 2008

Föräldrar som inte gillar sina barn.

Det händer då och då, men inte särskilt ofta, att man kommer över böcker som man skulle kunna skrivit själv. En av de böckerna för mig är Åsa Grennvalls Ett Familjealbum.

"Ett familjealbum handlar mycket om Mari. Men det är inte hon som talar. Historien förs framåt genom att människorna runt henne får berätta om hur de ser på sig själva och på relationen med den dreadlockiga tjejen. Granngubben som tog henne på brösten när hon var 18 år. Mamman som hon inte längre talar med. Den känslomässigt frånvarande pappan. Och så den ordentliga lillasystern Stina som står för motsatsen till allt det mörka hos Mari." /Optimal Press

Det knockade mig hårdare än Mike Tyson. Att jag inte var ensam i situationen med min mamma. Vi har inte haft kontakt sen jag var 16. För att göra en lång och tråkig historia kort sammanfattar jag det såhär;

skilsmässa → föräldrar skaffar nya partners → obstinat tonårsdotter kommer inte överens med sin mors nya partner → modern ignorerar problemet och hoppas på det bästa → tonårsdotter blir deprimerad → moder ber dotter flytta → dotter flyttar ut, fort och sårad → tiden går, dottern sväljer stoltheten och försöker försonas → inget händer → tiden går, dotter försöker försonas → inget händer → 7 år senare, läget är oförändrat.


Hela familjen har naturligtvis blivit indragen på något sätt, allt från morföräldrar till mostrar och ingen lösning har kommit. Det har tärt som fan på mina syskon, och de beskyller mig till stor del för hela situationen. Och självklart har jag del i skulden, det kan jag inte förneka. Jag kan vara förbannat omogen, envis och i de konfrontationer jag sätts i ställer jag mig direkt i översittarposition. Men, till saken hör ju naturligtvis att när det här började var jag sexton och min mor 38. Trots det har det alltid varit jag som sträckt ut handen till försoning, och gång på gång fått kalla handen tillbaka.


Hur det har påverkat mig som person? Jotack, nog har jag haft närhetsproblem och en ständig rädsla för att bli övergiven, men det kommer man över efter åratal av navelskådande. Grejen är den att man aldrig berättar om sånt här. Det känns liksom pinsamt. Min egen mamma gillar mig inte. Hur skulle nån annan kunna gilla mig då, om inte ens den som
ska älska mig villkorslöst kan det? Mina systrar tycker att jag gott kan svälja stoltheten en gång till och försöka reparera relationen med min mamma. Jag känner ärligt talat ingen stress i den frågan.

Efter all den här tiden har jag kommit till insikt om så mycket. jag har slutat beskylla min mors pojkvän för att ha försatt mig i den här sitsen. Hans roll är ganska liten i det stora hela. Han har egentligen inte gjort mig något. Att min mamma svikit mig är egentligen summan av kardemumman. Det är det jag har problem med. Att hon tvingar mig till att vara den vuxna i en barn/förälderrelation, att hon inte ens frågar hur det är när jag ringer hem till henne för att få prata med min syster och främst... att hon låtsas som att allting är lugna gatan.


Jag kommer från en liten by. 2000 personer i ett litet samhälle i Västerbotten. Alla känner alla och alla pratar. Jag ser dessutom ut som en karbonkopia av min mamma. Jag har sommarjobbat på samma ställe som hon jobbat, bara en våning bort, med gamla kolleger till henne. Förra sommaren träffade jag en kollega/gammal vän till henne, när jag skulle avlägga kvällsrapport.

- Nejmenhej! Gudndå vad stoooor du har blivit! Bla bla bla, nej, nu ska jag ta över natten för dig så du får gå hem till mamma! Hur är det med henne förresten? Du bor väl där?

- Alltså, nej. Vi har inte haft kontakt på typ sex år.

Om hon vill låtsas som att jag fortfarande är en del av hennes liv är det hennes huvudbry. Att hålla reda på lögnerna och hålla skenet uppe är hennes problem, inte mitt. Jag tänker inte låtsas. Men frågan är, om vi trots allt skulle få till ett möte där vi faktiskt går med på att göra ett försök båda två... hur det skulle gå egentligen? Hur ska vi nånsin kunna fungera som mor/dotter, när vi egentligen inte gillar varandra som personer? Jag fattar att vissa blir stötta av mitt resonemang här, men familjen väljer man inte. Den får man bara. Och om den gör mer skada än nytta, varför ska då skammen av att avsäga sig den vara så stor?

Jag tvingade min familj att läsa Ett Familjealbum. Och alla kände igen sig. Det finns bara kvar en familjemedlem som inte läst den, och det är den det berör mest, ironiskt nog. Kanske skickar jag henne ett ex nån dag. Kanske.

3 kommentarer:

Alex sa...

ja va säger man... släkten är värst. jobbigast och svårast att bryta för gott med, därav ordspråket blod är tjockare än vatten. jag måste läsa den där boken.

Elin J sa...

Grejen är just det där gamla ordspråket. Blod är fan inte tjockare än vatten, det ser man ju bevis på dagligen.

Föräldrar adopterar bort sina barn, andra föräldrar adopterar hem ungen och älskar den besinningslöst. Folk älskar ibland sina husdjur mer än t ex sina syskon, och med djuret finns inga blodsband.

Min styvmor känns som tusen gånger mer mamma än vad min riktiga nånsin har varit, för att hon, till skillnad från min biologiska alltid funnits där. Hon ställer upp handlöst, precis som jag skulle för henne om sitsen var annorlunda.

Och det här är så mycket vanligare än vad man tror får man veta, bara man vågar prata om det. Och det är nog på tiden att man börjar göra det...

Skilda Pappan sa...

Det är inte blod eller vatten det handlar om.
Det är kärlek.
Antingen eller.

Tack för en fin blogg.