Våga vara lite alldaglig också

När man lever i en tid där att vara tråkig är den åttonde dödsynden, där man ska vara snygg, smart, förbannat kreativ och att tillåta sig drömma om något så trivialt som att bli sjuksköterska när man blir stor uppfattas som ett så stort nerköp att allt som är lite udda plötsligt blir något som är värt att uppmärksamma. Och alla inbillar vi oss att vi är someone special, whoa. Alla ska blogga idag, och bloggar man inte ska man ha en hemsida. För att vi är ju så jävla intressanta hela bunten. Har man varken blogg eller hemsida ska man ha sociala kompetenser så det sjunger om det.

För man ska vara allt. Man ska ha varit överallt och vem har tid att tvätta egentligen? Och så ska man vara modeintresserad och snygg. När jag var yngre var att vara "egen" nånting man såg ner på. Något som det pratades bakom ryggen på. Men nu, som en up and coming twentysomething är det något attraktivt. Man ska skilja sig från mängden, nischa sig - vara unik. Det är inte lite press man har på sig. Tidningen jag skrev en krönika för ville att jag skulle berätta om Hur vågar jag vara egen? Jag försökte undvika att skriva om det, eftersom jag i grund och botten inte ser mig själv som särskilt egen, faktiskt.

Såklart är jag egen i ordets rätta bemärkelse, dvs, ingen äger mig. Men egen? Njae. Jag skulle vilja säga att jag är produkten av min generation, att jag i stora drag är en ganska normal 23-åring med tämligen normala intressen. Mina jobb är lite egna, det kan erkännas. Serietecknare och telefonsexförsäljerska hör inte till normen direkt, men de är också produkter av en serie tillfälligheter som utspelat sig under min uppväxt. Jag gillar att teckna och har någorlunda talang, beslutade mig för att satsa och nu är jag serietecknare. Jag var arbetslös och behövde jobb fort som fan; Hej telefonsexjobb! Oftast behöver det inte vara svårare än så och inte heller mer speciellt.

Okej att jag har ovanliga jobb, men resten av mig är ganska jävla alldaglig. När jag sitter med telefonen i handen och guidar Mr X genom upphetsningens olika stadier gör jag helt vanliga grejer: sorterar tvätt, skriver tyst med en polare på msn, dammtorkar, betalar räkningar, läser serier/tidningar, väntar på att kaffet ska brygga klart och planerar vad jag ska äta till middag. Eller tecknar, men eftersom det också hör till den ovanliga kategorin räknar jag inte med det.

Jag är en en vacker och genomklok och lagom tjock brud i sina bästa år som har dåliga hårdagar, gillar att rensa ogräs och inte alls är så jävla egen som jag skulle vilja vara. Men vet ni? Det är faktiskt inte så jävla illa.