fredag, maj 23, 2008

Ensammast i Sverige.

Jag beställde hem Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? för några veckor sen och i mitt kollegieblock hade jag klottrat ett knytt jag med, eftersom Tove Janssons bilder bara är så fina att jag dör lite och börjar fundera om man kanske skulle testa på att göra en barnbok? Sen inser jag att att jag har väldigt kass hand med barn och inser att det nog inte blir något av det. Jag tror klottret på denna hära började i måndags som nån påföljd av den årliga födelsedagsdeppen. Jag blir alltid, utan undantag deprimerad på min födelsedag, men jag försöker hålla humöret uppe ändå.

Men likförbannat kommer den, ångesten, ilskan och tron om att jag är ensammast i hela världen, trots jag vet att det inte är så. Det gör mig förbannad för det hela beror på EN person som inte finns i mitt liv längre, och att det påverkar mig fortfarande är bara löjligt. Men på min födelsedag så blir jag 5 år igen och inbillar mig att min mamma kanske kommer gratta mig i år, trots allt? Kanske har jag varit snäll och bra nog, kanske, kanske, kanske.

Jag blir arg, så arg över att människan inte kan offra de 30 sekunder + x ören som det tar att skicka iväg ett simpelt sms, men inte ens det unnar hon mig. Folk som inte känner mig särskilt bra skickar sms och grattar, men hon som faktiskt satte mig till världen tycks ha raderat dagen hon ur sitt sköte pressade sin förstfödda ur minnet.

Borde jag bli arg och sårad fortfarande? Förnuftet säger Men för fan, skärp dig. Vi har ju bearbetat det här färdigt nu, pucko. Ska du hålla på och gnälla om din mamma tills du dör? Shit happens, get over it. Men 5-åringen står fortfarande kvar där på farstun och väntar.

Jag hade tänkt blogga av mig om det här tidigare, men jag orkar inte gå och vara lessen och jag tycker det är skitjobbigt när jag blir såhärpass personlig, men ibland måste jag bara. Det är inte för att få sympatier från er läsare, faktum är att jag mår lite dåligt över de kommentarer jag får på mina aaaangst-inlägg, för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Det finns betydligt trasigare familjer än min egen och det är inte som att det här påverkar mig dagligen. Man biter ihop och går vidare, för man måste. Mina föräldrar är människor och det är något jag lärde mig tidigt, så jag blir föga överraskad när de gör dumma saker, men jag anser mig ändå ha rätten att bli förbannad och sårad av deras handlingar. Om ni fattar?

5 kommentarer:

Meidi sa...

Klart som fan att du har rätt att bli sårad och förbannad, det är ju faktiskt din mamma. Du har hälften av hennes gener i dig, det är inte som att det är någon random gammal bästis som sårat dig. Jag tycker också det är skitjobbigt när folk tycker synd om mig så jag säger bara såhär: hoppas du mår bättre i nuläget och att dina födelsedagar framöver inte behöver färgas av lika mycket ledsenheter! <3

A. sa...

jag har hennes teckningar intatuerade.

Yvette sa...

Födelsedagar och andra högtider är förknippade med många måsten och förväntningar som inte alltid möts, tyvärr. Som tur är så är man inte ensam i sin ensamhet!

P sa...

"Det finns många familjer som är trasigare än min".

Men du har ingen familj som är trasigare än din egen.
Man får vara lessen även om det finns miljoner svältande våldtagna barn.

Tanja Suhinina sa...

Word, P!
Jag blir alltid så fruktansvärt frustrerad när du skriver om din mamma. Dels för att jag vart med om samma sak LIGHT (styvpappa i mitt fall). Dels för att jag alltid blir JÄVLIGT ARG OCH FÖRBANNAD OCH FRUSTRERAD när vuxna sviker barn. Oavsett hur gamla barnen är och hur länge sedan det var. Jag lugnar inte ner mig förrns vuxna i fråga kommer krypande på sina bara knän, vilket varken din mamma eller min ex-styvfar eller någon annan av de där loservuxna jag bevittnat i mitt liv har gjort.