Varje gång jag träffar nya människor brukar de har svårt att placera mitt ursprung, baserat på min dialekt och varje gång skäms jag som en hund. Jag låter inte norrlänsk längre. Jag låter mer som en stockholmare än en skelleftebo och göteborgskan har jag inte lagt mig till med över huvud taget.
Visst, jag har samma ordförråd och språkbruk som mina norrlänska medmänniskor, men mitt uttal ligger långt ifrån den lilla by där jag växte upp. Jag är en svag människa. Jag har bott i Västerbotten i 21 år, utanför i tre - det borde inte vara på det här viset. Kanske är det för att jag känner mig lite bonnig när jag pratar min hemdialekt, men numera kan jag bara plocka fram den på hemmaplan och då är det inte ens fullfjädrat. Mina i'n ligger kvar i främre gommen oavsett var jag befinner mig och jag känner mig lite bygdslös för tillfället. Jag är ju liksom invandrare och jag vill att det ska höras, eftersom positiv särbehandling av norrlänskor ger en mycket gratis. Och som vi alla vet är gratis jättegott. Eller ska jag säga gôtt?
5 kommentarer:
Du är inte ensam, jag bor ju fortfarande här men får dagligen höra "Kom du från Schtockholm?" och på fyllan brukar folk säga "Men du låt ju så jävla schnobbi".
Från stockholm: Nej.
Snobbig: Lite latent kanske.
Great minds don't have time for dialect.
Det är faktiskt så. Jag brukar testa på jobbet. Man kan komma undan med att säga nästan vad som helst om man använder norrländska. Det är som att dom inte hör vad man säger, bara hur man säger det och dom blir glada.
Jon: Ja, den latenta snobbigheten gets to us all. Det kanske är därför vi gillar varandra;)?
Yvette: Haha, tänk om de fick reda på att du är från närket egentligen! Du skulle brännas på bål!
Shit, då skulle du höra min härliga mix av norrländska/ stockholmska/ skånska som jag förpestar min omgivning med nuförtiden. It ain't pretty.
Xrob: det är so far out there att jag inte ens kan föreställa mig. Hunnit kolla in Peepshow än?!?
Skicka en kommentar