Barnmördarlåten i förra inlägget var en låt jag inte hade tänkt på på många, många år, men det var något med gårdagen som lockade fram tanken på den. Grejen är den att den är starkt förknippad med en polare som jag tappat kontakten med och saknat som fan genom åren, men mitt sociala handikapp [läs: oförmåga/ovilja/omotivation till att ringa folk och höra hur läget ligger med dem] har jag bara orkat googla på henne ett par gånger.
Hsh, efter många grattissms och grattissamtal och hejåhallå så ringer min hemtelefon. Vilken aldrig ringer, förutom då jag är inloggad på numera uppsagda telesexjobb eller om chefen på uppsagda telesexjobb ringer. Men, den här gången var det inte chefen. Det var polaren som jag förknippar barnaslaktarlåten med! Det var typ 3 år sen sist, och det var så jävla skönt att höra hennes röst. Hon är verkligen en av de roligaste människor jag känner och vi pratade hur länge som helst. Shit, skitglad blev jag. Låter lite som ödet, eller hur? Speciellt när jag berättar för henne om låten och hon börjar skrika och förtäljer att hon, precis som jag, inte lyssnat på den sen vi umgicks sist, men spelade den bara för ett par dar sen och började tänka på mig.
Uhuuuu? Superfreaky! Men kul som fan!
3 kommentarer:
Superfreaky indeed. Även känt som Synkronicitet (Synchronicity) vilket jag lärde mig av ett radioprogram för inte alls länge sen. That's freaky too!
Och för att relatera till din kommentar om synkronocitet kan jag berätta att min chef just nu läser "Slumpen är ingen tillfällighet."
Det bara fortsätter, liksom:)
men det är ju så, det är ju känt. och ju mer man tror på det ju mer händer det.
Typ som med karma.
Skicka en kommentar