fredag, maj 09, 2008

Det här med tvåårskriser...

Som jag nämnde innan firar jag och M två år ihop på söndag, och begreppet tvåårskris har liksom funnits inpräntat i mitt vokabulär sen mina vänner började slå ihop sina påsar med killar och ingick i en tvåsamhet, som varade ett bra tag. Själv var jag efterbliven vad gäller relationer . Det var/är ett vedertaget begrepp men på senare år har jag börjat ifrågasätta detta fenomen och helt enkelt ställt mig frågan om det inte bara handlar om lathet eller en dålig ursäkt för att kärleken tagit slut. Jag såg ett program om tvåårskrisen på Discovery, där de förklarade fenomenet på en helt biokemisk basis; dvs att efter två år ungefär har förälskelsekemikalierna dalat och de flesta har inte tålamodet att vänta på att lagrena ska fyllas på igen - hence - man gör slut. Jag vet inte hur det är för er, men om man kan se det på Discovery innebär det att det är sant.

Otaliga fikan har spenderats med att debattera svackor i vänners förhållande och yttrandet av orden men det är nog bara en tvåårskris, gumman, har alltid kommit som tröstande och värmande ord, trots att ingen egentligen kan förklara det ur relatioonssynpunkt, på samma sätt att folk har en tendens att göra slut på våren. Den bästa förklaringen jag fått på det är något sorts Dagen Efter- syndrom. Det blir ljusare, man ser saker [läs: brister] tydligare och det man inte gillar gör man sig av med illa kvickt. Så med dessa två grejer i bagaget; tvåårsfirande + springtime har jag på sista tiden blivit oprovocerat nojig över att bli dumpad, trots att vi har det skitbra.

Och vad händer sen då? När man gått förbi tvåårsstrecket, oavsett om en kris infunnit sig eller inte, är det bara att vänta på femårskrisen då? Det låter ju helt absurdt och fruktansvärt tråkigt. Som jag har förstått det ska man jobba på sitt förhållande hela tiden, inte bara lalla med tills man bli spyless på varandra och göra slut när den högst tvivelaktiga tvåårskrisen infunnit sig.

Iofs ska jag nog inte yttra mig, jag dumpade ju exet efter ungefär två år, fast vi hade ingen kris. Jag hittade M and that was that. Sen var det kört. Kanske är det därför jag oroar mig för det mytiska monster that is the tvåårskris, för jag vill undvika det scenariot till varje pris. Haha, jag rimmar! Såja. Har man skrivit av sig idag också.

4 kommentarer:

Stef sa...

Jag var också rädd när jag och K närmade oss två år eftersom jag och mitt ex också gjorde slut efter cirkus två år. Heh. Men det hände inget. Var kommer denna undersökning från och vilka åldrar gällde det?

Det var vid något sexläge för ett tag sedan då jag förklarade för K att jag kände mig något nervös, varpå han svarar "Vad har du att vara nervös över? Det är bara jag, din partner sedan snart 6 år tillbaka" Jag inser att det han säger är sant, och att jag sjukt nog tycker att det är det sexigaste jag hört i hela världen. Jag känner mig som en klyshig amerikansk man när jag blir förundrad av sånt, men öh ja.

Av mitt intryck av dig och din M så verkar ni vara ett bra team som troligen ska slåss sida vid sida ett bra tag till. Dvs. Nojja is all in your head, snap out of it! Grattis i förskott! ^_^

Elin J sa...

Ja, jag måste ju säga att du och K har blivit en av de förebilder man har i parsammanhang. 6 år ihop är svinigt starkt jobbat, hoppas vi kan lära av er.
Skitsamma om det blir klyshigt eller amerikanskt, jag är full av klyschor också men det är ju för att det är sant.

Hoho, jag drömde faktiskt att jag och M skulle gifta oss inatt, men vi kom aldrig till altaret, för min syster tappade en orm (symbolik?) i min gamla barndomssäng, Simon Gärdensfors var typ best man (möjligtvis är jag skadad efter att ha sett hans skräpkulturshow) men han var totalt pårökt och ville bara bånka på mina systrar. Det var stökigt och högljutt, precis som i amerikanska romcoms och jag hade en bedååårande klänning i vitt och gammelråsa:D M hade en plyschkostym på sig men var snygg ändå, trots den hiskeliga kostymen. Vi ramlade runt och jag var nojig och ifrågasatte om han verkligen, verkligen ville gifta sig på riktigt.

Du säger alltid så bra saker när jag nojar, Stef. Du är så nära par-guru man kommer;)
Keep it up! Och såklart, tack!

Robert sa...

Intressant det där med våren. Men har inte det mer med vårkänslor att göra, en inneboende vilja att fritt skutta ut på grönbete med de andra kossorna liksom? Eller för att citera en gammal lumparpolare till mig: "Det är fan i mig nåt märkligt med alla kvinnorna om våren" (läs högt på grovt älvsbymål). Jag har överlevt tre "tvåårskriser" i rad nu i mina senare förhållanden, och jag tror att de är en myt. TREårskrisen däremot, som jag valt att döpa till "shit-det-är-fan-i-mig-på-jätteallvar-nu"-krisen, den är inte att leka med, vänta bara (här skulle jag ha skrattat ondskefullt om jag bara haft motivation till det).

obskyrt sa...

Nu har jag inte läst hela din blogg, men vad händer sen? följer du med något på 3-års dagen ?


Allt som discovery säger är sant.

För övrigt såg jag ett liknande program där som handlade om hormonella lukter och hur man väljer partner efter det (omedvetet) och att det är därför man kan känna sig attraherad från första stund av någon, och att även denne känner sig attraherad tillbaka eftersom "dofterna" matchar.

Angående dumpa någon på våren är enligt samma program något biologiskt. Precis som med många andra däggdjur har vår art en mycket bättre chans att fortplanta sig om vi knullar runt med flera parterns på våren, och håller oss till en partner på hösten. (De förklarade mer ingående men jag minns inte allt).
Även att tjejer som vistas mkt tillsammans (jobbet/skolan/etc) till slut får samma menscykel förklarade dom med att precis som för lejonhonor så "smittar" våra hormoner andra honor av samma art runtomkring. Och det fiffiga är att om alla har samma menscykel så blir förhoppningsvis alla på smällen samtidigt, dvs då föder alla ungarna samtidigt och då hjälper man varann att ta hand om ungarna (som lejonen).

Discovery is the shit!