Häromveckan hade jag ett samtal med en Mary Kay-representant och vi diskuterade smink, hudvård och sånt som Mary Kay-representanter gör, och när vi kom in på hur viktigt det är med rengöring och sminkborttagning delade jag med mig av en av mina mörka hemligheter:
Väldigt länge, från att jag var kanske 14 tills jag var...18,19 var jag helt beroende av smink. Jag må vara mycket, but a natural beauty I ain't! INGEN fick se mig utan masken på. Inte ens mina syskon eller mina föräldrar. Jag SOV med skiten på. Steg upp två timmar tidigare än jag egentligen behövde för att sminka mig minutiöst bara för att sedan packa ner hela neccessären i skolväskan IFALL en olycka skulle hända. Det här var, som ni säkert listat ut, inte alls så bra för min hud. Jag fick stora eksem runt ögonen, som inte blev bättre alls, eftersom jag tyckte jag var så ful i vanliag fall kan ni ju föreställa er hur jag tyckte jag såg ut med stora blaffeksem på ögonlocken. Tjockt lager foundation på eksem = big no- no.
Nu minns jag inte hur jag kom ur det här, förmodligen hade min rökning något med saken att göra. Rökningen minskade mina finnar, vilket innebar att behovet av foundation minskade, samt att min käre far hört att UV-strålning skulle vara bra för huden och skickade mig till närmsta solarium. Pojkvännerna har varit viktiga element i det här med, alltid uppmuntrande när man var utan smink och aldrig sena att påpeka att man är fin som man är. Det tog skitlång tid och jag är inte helt ur det än, även om jag kan visa mig utan smink när jag går till affären, umgås med folk jag känner väl, känner mig trygg med osv, men ska jag vistas i större folksamlingar måste masken vara på. Annars pallar jag det inte.
Varför det blev såhär kan man ju spekulera i. Dålig självkänsla, tvetydighet från omvärlden (utseendet spelar ingen roll, min röv) känslan av att vilja platsa någonstans, att blomma sent, whatever. Jag bara önskar att jag sluppit det. Förstått tidigare att jag är mer än ett ansikte, oavsett hur olika man blir behandlad beroende på utseende och bara slappnat_av_istället, så kanske mina systrar (som i viss mån också anammade det här beteendet) sluppit det med. Jag var en usel förebild och som min syster sa "Du är snarare ett exempel på hur man INTE ska leva sitt liv, än en förebild." Det var dock ett par år sen, men det har fastnat och jag hoppas jag gör bättre ifrån mig som storasyster nu.
(Och börja för allt i världen inte röka om du har dålig hy, det får du betala för sen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar