Malin bloggar om vad i helvete vitsen är med att bara blogga när man är lyckad, när hon, med många andra finner så stor glädje i att bjuda på sina misslyckanden. Det här en tanke jag själv haft många gånger, ofta i samband med Prestationsprinsessa-artiklar/TVinslag och jag finner själv ingen glädje i att läsa såna bloggar. Blondinbella, Engla m fl som hela tiden ger sken av att deras liv är perfekt, såväl till det inre som det yttre och om man, som Blondinbella, försöker verka som förebild för unga tjejer så verkar det otroligt kontraproduktivt. Målgruppen är ung och när man är i den åldern är det väl snarare troligare att man faller platt med saker man företar sig, snarare än att man lyckas med dem? Jag vet då att det var så för mig och mina polare. De killar vi ville ha ville inte ha oss, vi hade ingen aning om vad vi ville bli då vi "blev stora", kände oss fula/missbildade 99% av tiden och ja, ni vet, basic tonårsliv.
Jag läser hellre bloggar där jag känna relatera; vanliga jävla människor med vanliga jävla problem/teckare som har tecknarångest och när de är on top of the world visar att det går, bara man försöker eller bara brutalt ärliga bloggar. Såna som känns. Såna som tar upp viktig skit och delar med sig av sin syn på saken istället för att bara länka till en artikel utan att ge någon som helt input. Det är sånt jag hoppas jag erbjuder mina läsare med, ett spektrum av saker, istället för inredningstips från min skitfina lya, med min skitsnygga pojkvän som både kan gråta och knulla som ett odjur (men sånt antyder vi inte ens för det är ju vulgäääärt) eller konstnärliga foton på vadfan jag åt till lunch (haha, jag äter typ aldrig lunch ens, jag äter frunch, för jag blir illamående om jag äter frukost för tidigt) och våra utflykter i skärgården. Vi lever ju ett vanligt svenneliv, precis som alla andra. Det är bara det att jag inbillar mig att vi är särskilda, för jag är med hela tiden. Ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar