Alltså, nej.

Det har sagt så mycket bra de senaste veckorna, kring Rolf Hillegren och George Sodini, såpass bra grejer att jag nästan känner att jag inte kan tillföra något. Men fastän det sägs så mycket bra grejer i bloggosfären, som liksom restaurerar min tro på mänskligheten, så är det de andra som gör mig upprörd. Snubbarna på Flashback, som startar trådar som "Är alla kvinnor tråkiga och talanglösa?", " Varför finns det feminister?" eller bara verkar tycka att kvinnor är dumma, otrogna horor samtidigt som de är universums mästare och så klart - det muntra gänget som kommenterar hos Helena. För, och kalla mig gärna jävig nu, de enda bra sakerna som sägs, sägs i majoritet av tjejer.

Inte så konstigt, kanske, men jag blir skitskraj. Jag fattar såklart att gemene svenske snubbe som fått nobben för många gånger inte tar hagelbössan med sig till en yoga-grupp som första handling när det brister, och jag tror att jämställdheten ligger mycket till grund för det. Samma "jag HAR RÄTT till en kvinna"-mentalitet finns inte, inte öppet iaf. Men när man beger sig in i de stängda rummen, där man får prata fritt är attityden en annan (eller när man är förbannat otänkt och gör en Hillegren) och det skrämmer ärligt talat skiten ur mig. Jag vet ju att de män som finns i min närhet inte alls håller med och mannen jag valt att dela mitt liv med är ljusår ifrån de killarna som skriker högst i antifeminismforum. Men för mina systrars skull, för mina tjejkompisar eller för de där kvinnorna som blev nermejade av George Sodini... The fuck.

Bra relaterad läsning finns bl a hos Sleepless │ Helena │Hanna │ Julia