När folk inte googlar på könsord, hundsex eller dylikt får jag förvånansvärt många googleträffar angående skilsmässa och konsekvenserna det har på en som unge så jag tänkte ta och dela med mig ordentligt för er föräldrar [för jag förutsätter att det är ni som hittar hit] hur jag upplevde mina föräldrars skilsmässa, och främst vad ni inte ska göra.
Mina föräldrar skildes alltså när jag var tio år, ungefär av anledningar som jag fortfarande inte förstår, eftersom de gjorde misstag nummer ett: De blev förbittrade/förblindade av sitt hat för varandra och snackade skit om varandra inför oss kids och historierna till varför de skildes inte går ihop, men såhär mycket vet jag säkert; det var på min mammas initiativ. Missförstå mig rätt, de försökte leva i harmoni med varandra i början, vara vänner och behagliga i varandras sällskap, de flyttade isär under fina förhållanden, bodde tillochmed inom en 200 metersradie ifrån varandra, varannan vecka osv. So far so good. Jag minns egentligen inte i vilket samband det blev förbittrat, men som jag uppfattade det kan det ha hänt när min mor bad mig skriva över mig på henne som målsman. Hon hade redan den officiella vårdnaden om mina systrar, trots att vi spenderade lika mycket tid hos båda föräldrarna, och min pappa var min målsman. Pappa, som därigenom betalade underhåll för två barn och fick underhåll för ett, var naturligtvis inte särskilt sugen på att betala underhåll för tre kids när de spenderade lika mycket tid hos honom som hos deras mamma. Inte rättvist, liksom.
Efter det slutade de i princip prata med varandra och gjorde misstag nummer två; använde sina barn som brevpost. Stoltheten fick gå först och vi fick hela tiden bollas fram och tillbaka mellan våra föräldrar med arrangemang runt storhelger, semestrar, födelsedagar osv. Det här är inte the way to go.
Hur förbittrat läget än må bli mellan er föräldrar så måste ni låta det stå åt sidan för era barns välbefinnande. När ni beslutade er för att sätta ett liv till världen visste ni att ni skulle vara bundna till varandra resten av livet, oavsett om ni står under sambolagen eller har en vigselring på fingret. Det kvittar, ni skrev ett kontrakt så fort ni blandade gener.
Jag hatar att medge att Dr Phil har rätt, men vissa grejer han säger är rätt kloka, typ att du är redo att skilja dig när du kan se tillbaka utan ilska, utan uppgivenhet och med en känsla av ro. Att okej, vi provade allt som var möjligt för att reparera de skador som fanns, det funkade inte. Vi är mänskliga, gå i frid. Typ. Det känns lite overkill att skriva om det här, det finns ju hur många divorce for dummies- böcker som helst därute, men föräldrar tycks ändå ha lite svårt att fatta. Don't get me wrong, jag är överlycklig att mina skilde sig. Att de blev ihop över huvud taget kan jag inte ens föreställa mig idag, men att de inte har kontakt med varandra trots att alla ungar inte är utflugna förlåter jag dem aldrig.
Deras förbannade stolthet är ett hån mot föräldrars kärlek för sina barn överallt och att de vägrar inse det gör mig mer förbannad och sårad än det mesta i livet. Jag vet mycket väl att föräldrar är människor de med, och jag lärde mig detta väldigt tidigt, men samtidigt vet jag vad det innebär att vara vuxen och ansvaret som följer med det, tillsammans med förmågan att vara ödmjuk, att se saker från andra perspektiv från sitt eget och faktiskt vara villig att göra det där lilla extra, även om man blottar strupen. Det som inte dödar, härdar stämmer. Tänk på det när du lägger vigselringen på hyllan, ser ditt ex i ögonen och samlar dina ungar för att berätta att ni ska skiljas. För en skilsmässa är en utdragen process som det kan ta årtionden att få rätsida på och både du och exet kommer att få göra eftergifter. Och se för fan till att göra dem och bespara dina telningar såna här blogginlägg i framtiden.
Nu, för er skilsmässorkids - ja. Närhetsproblem är en bieffekt av brutala uppbrott föräldrar emellan, och ärligt talat vet jag inte hur man kommer över dem. Dock är mitt egna, personliga mönster detta i val av partners - de kommer alltid från liknande familjesituationer. Skadat byte hittar skadat byte. I de värsta fallen kan detta bli katastrofalt, där de skador man åsamkats blir början till något mycket destruktivt för båda parter, MEN - i mina fall har det varit gynnande och gett mig en mer nykter syn på situationen.
Men man lär sig. Och var för fan inte rädd att prata om det. Det skadar bara dig i längden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar