Eftersom jag varit ett huvud längre än alla jämåriga tjejer i min närhet har det alltid känts... förbannat jobbigt, det här med vikt. Och kanske är det en av anledningarna till att jag inte äger en våg idag. Det är en skitsak som inte förtjänar någon uppmärksamhet eftersom jag faktiskt mår_bra. Men det har såklart inte alltid varit så.
I mellanstadiet var jag bästa kompis med en smal tjej. Hon fokuserade otroligt mycket på vad hon vägde och hur mycket hon vägde i förhållande till mig. Jag förstod aldrig hetsen, men jag glömde också att räkna med just det mest uppenbara - nämligen min längd. Den smala tjejen var kanske 15 cm kortare än mig, och vägde därefter. Så mina 53 kg till mina då 170 cm kändes onormalt. Men på grund av lathet/oförstånd gjorde jag inget åt saken och det kanske var det bästa.
Tills min mamma började antyda att jag var fet. Att jag borde äta bättre. Att vi faktiskt har diabetes i släkten och jag borde nog sluta äta så mycket och definitivt sluta med socker. Och jag var_inte_fet. När jag tittar tillbaka på bilder ser jag helt jävla normalbyggd ut. Men, självklart, under svaga stunder försökte jag, på ren trots, utveckla någon sorts ätstörning. Anorexi kom inte på fråga, jag gillade helt enkelt att äta för mycket. Så jag försökte bli bulimiker - även det ett FAIL in the making, eftersom jag hatar att kräkas och, ärligt, när jag satt lutad över toaskålen kunde jag inte för mitt liv förstå hur någon kunde mäkta med något så urbota idiotiskt. Så jag sket i min mamma och alla jävla konventioner. Längden kunde jag inte göra något åt, jag kommer alltid vara lång och kommer att väga därefter. Ett förvånansvärt klokt beslut av mig som 13-åring, I must say.
När jag tittar tillbaka på bilder från mitt förra förhållande kan jag faktiskt tycka att jag är mullig. Eller nej, trivselmjuk. Jag tror jag vägde runt 79 kg då (2004-2006) men igen, det rörde mig inte. Tjejkompisar som också var lite trivselfeta i förhållanden klagade och klagade. Tränade, hetsade.
Vi är i 20-årsåldern. Om det är någon tid i sitt liv man ska skita i vad man gör med kroppen är det väl ändå NU, då den har enklast att återhämta sig? Harregud, båda mina småsystrar är på någon sorts 'viktnedgångsplan'. Min styvmorsa har bantat halva sitt liv. Och tjejkompisarna fortsätter göra sitt bästa för att hålla vikten nere. For what? De ÄR inte feta!
Ärligt talat, jag har precis förlorat mitt tonårshull och jag bakar - as we speak - en sockerkaka som jag kommer sätta i mig halva av innan kvällen är slut. Jag vet att fetma är en "epedemi" (say w00t?) men folk oroar sig fan för mycket i onödan. Sist jag vägde mig stannade vågen på 71 kg till mina 185 cm. Om jag får gissa är det ca. 5-7 kg mer än min pojkvän. Varför nämner jag det? Hur mycket jag väger i förhållande till honom, alltså? Jo, för jag vet att jag borde bekymra mig om det (undantagsfallet vore väl om M vore en lyckad feeder, men det är han inte) för nån löjlig liten idé om att mannen ska vara längre, väga mer och du ska kunna känna dig trygg i närheten av hans kroppshydda.
Frankly, my dears. I just don't give a damn. Jag kan ta hand om migsjälv och jag gillar att bli mätt och leva gott. Jag oroar mig tillräckligt över andra skitsaker och vikt borde ligga längst ner på listan. Tack och lov gör den också det.
(Stafettpinnen tagen, Tanja!=D)
7 kommentarer:
Well put. Just det där med relationen mellan egen vikt och pojkvännens vikt är slående. Jag tror inte att jag haft en enda flickvän som inte i någon mån plågats av att jag är kort, klent konstituerad och därmed lätt. Det är så inpräntat att mannen är större att det blir direkt FAIL om kvinnan väger mer.
Jag är desutom en grym feeder i meningen att jag får smalhetsande tjejer att ge upp och äta sig friska, men det är ju bara bra.
Word!
Men å andra sidan har jag aldrig behövt oroa mig för att bli "tjock", eftersom jag har en förbränning som skulle imponera vilken koleldad skitugn som helst.
Å tredje sidan behöver man inte vara överviktig för att se sig som tjock(läs: smalhetsande)
Freddi: Ja, jag förstår inte för mitt liv hur något sånt kan vara viktigt idag? Längd/viktratio borde ju vara det sista som spelar roll när man blir tillsammans med någon - huvudsaken är väl att mna gillar varandra och liksom, har någon sorts känslomässigt/intellektuellt utbyte av varandra?
Det verkar ju främst vara något som stör tjejer (tror aldrig jag mött en kille som gnäller över att hans tjej är för lång/kort/korpulent)och...borde vi inte kommit längre, liksom?
Yvette: Nej, precis. Jävla smalhets. Den kan dra åt helvete.
Det ryktas om att bögvärlden ska vara ännu värre när det kommer till viktnoja och relationspsykoser över BMI. Iofs har jag aldrig känt av det, jag har jag alltid haft en svaghet för björnbögarna och dom älskar min ölmage och det har jag också lärt mig att göra.
Ah ett ord i rättan tid!!!!!!!!
Jag håller med!!! Så mycket att du inte ens anar!
Haha, Stangel har i omgångar vägt mindre än jag. Det vart väldigt uppnyktrande i synen på hur par ska se ut och väga =)
Jag älskar dig Elin, du ger mig tro på mänskligheten.
Jag hade faktiskt också en smal kompis när jag gick i högstadiet. Fast hon jämförde aldrig oss eller stolserade med det. Däremot fick jag uppleva hur folk kunde säga hur knäppa grejer som helst till henne, helt normalt. Som om det är okej att klanka ner på någons undervikt när det inte är det på någons övervikt. Missuppfatta mig rätt, om det vore en hälsofråga är det en annan sak. Det var dissande kommentarer. Hon hade inga ätstöringar. Det var genetiskt.
K blir irriterad som fan på att jag mäter upp alla mina portioner så att de är lite mindre än hans. Jag hoppas att jag inte hade gjort det om han inte var ett huvud längre än mig. Däremot har jag inget problem att äta mer sötsaker än honom, eller sötsaker överhuvudtaget under hans perioder då han undviker socker.
Hm, man bör nog ransaka sig själv då och då.
Skicka en kommentar