En av mina bästa vänner, P, som vanligtvis huserar i Örnsköldsvik, mellanlandade hos mig tillsammans med sin pojkvän i helgen. Hon ska vidare till Australien för att göra praktik och logisk och klok som hon är tyckte hon att det var bäst att flyga härifrån, vilket jag hjärtligt höll med om, såklart. Jag är hemma i norrland väldigt sällan, nu är det nästan ett år sen, och även om jag inte saknar norrland så värst så finns det ett litet ekande hål där mina bästa vänner en gång var.
Drömmen vore ju om alla mina bästisar (jag har haft såpass tur att jag har 3) tog sina förnuft till fånga och flyttade hit de med, men... Ja, vi får se. Vi är olika i vår grupp och har därför rätt olika mål med livet, men P verkar ruggigt sugen på att bo här iaf. Jag hoppas. Hsh, hon och hennes kille är still going strong efter 3 år ihop men de har en smågnabbig söt banter, där de slåss och småskriker på varandra och eh... Det märktes på hundet att... han inte riktigt är van vid par som behandlar varandra så. M och jag bråkar aldrig, utan vi är ett sånt där jobbigt par som diskuterar resonligt om saker, så när P och pojkvän, vi kan kalla honom Ryssen, satte igång att småbråka kickade vakthundsgenerna till liv i honom (och eftersom han blev störtkär i P var det henne han försökte försvara) och han blev rejält upprörd. Jag tyckte det var skitgulligt på nåt vänster - ni vet, som en unge som skriker på sina päron att de ska sluta bråka.
ANYHOOOO. Jag bloggar ju fan jämt om M, och det kanske inet är så stor fokus på den kärleksfulla biten utan mer på störda/roliga/tänkvärda grejer han sagt, men häromdagen bloggade faktiskt han om mig. Han är liksom bara för fin, den där karln jag har. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar