Jag vet inte hur det är för er, men såhär i en lågkonjunktur märker man verkligen skillnad på folk och folk. Bland vännerna då. Det är inte lätt, särskilt inte för majoriteten av mina vänner hemma i norr, de är arbetslösa och har det inte alls roligt. Går på soc men försöker ändå att göra något drägligt av sin tillvaro - as you do. Man gör vad man måste.
På andra sidan myntet har jag även vänner som mitt i sina polares misär typ beklagar sig över att de inte vet var de ska åka på weekendsemester nästa gång. Och jag blir galen. Jag blir fullkomligt vansinning. Hur vågar de? Har de ingen som helst förståelse för hur majoriteten av folk i vår generation har det? HUR kan de missa det? Och, som sagt, jag kan drista mig till att förstå att deras problem verkar jobbiga för att det är deras, men när människor i deras bekantskapskrets lever på nudlar majoriteten av månaden får jag svårare att låtsasympatisera. För i helvete. Skärp er och börja klaga på vettiga saker istället, om ni nu så tvunget måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar