fredag, maj 08, 2009

Kärlek börjar med viss avsmak (eller, "jag umgås helst med killar")

Kenza bloggade för ett par dagar sen om hur hon bäst trivs i manligt sällskap och en harang av klichéorsaker räknades upp; de snackar inte skit, det är mer avspänt bla bla bla pojkflicka, trädklättring etc. Jag är likadan, för att jag är en osäker liten lort. Balla, trevliga tjejer gör mig osäker och får mig oftast att känna mig sjukt underlägsen, eftersom mina sociala skillz är bristfälliga på många sätt. Jag tenderar att vara otrevlig av bara farten när jag träffar tjejer jag inte känner och ångrar mig alltid bittert när jag inser det. Det är ett vidrigt jävla personlighetsdrag och därför blir det helt enkelt enklast att umgås med killar. Jag är med andra ord lat också.

De tjejer jag slutar upp som vän med brukar jag ofta känna ett visst hat för i början, avund och annat otrevligt - men så fort jag märker att det inte går att avsky dem på ren princip, eftersom de faktiskt påminner mycket om mig själv, bara trevligare och öppnare - då kan vi bli polers. Att skylla på att jag klättrade i träd när jag yngre istället för att se min fulare sida för vad den är är ju bara kontraproduktivt. Men, då är jag ju lite äldre än Kenza med. Och jag försöker se bortom avunden - för man får så mkt roligare då.

5 kommentarer:

Suntui sa...

Tack för de kloka orden. Jag hänger också gärna med killar, men inte pga att jag är en tomboy som tycker att tjejer generellt är tramsiga skvallermagasin. Jag känner mig helt enkelt lite obekväm bland vissa tjejer, oftare än bland killar. Jag gillar inte kindpussar, kramas helst inte och med killar så är det ingen konkurrens. Men de tjejer jag har närmast är ju precis som jag. Andra tjejer får mig att känna mig osäker och bedömd.

Men allt det där skrytet om att man är en pojkflicka, come on. Det bevisar ju bara vad det är för normer som gäller.

Elin J sa...

Exakt! Som att det på något sätt är lite finare att inte vara en tjej-tjej.

Sleepless sa...

Exakt! Jag menar, jag har naturligtvis full förståelse för att inte alla tjejer har träffat några andra tjejer som de blivit riktigt nära vänner med. Men det som är så fantastiskt med riktigt nära tjejkompisar är att det är guld värt att ha några omkring sig som är samma kön och ungefär samma ålder som en själv och därmed går igenom ungefär samma saker som man själv gör ungefär samtidigt. Jag vet knappt vad jag skulle göra utan mina.

Elin J sa...

Åh, Sleepless. Kan inte räkna all gånger jag önskat att mina BFFs flyttat med mig ner. Men jag jobbar på att övertala dem. Helst ska de bo runt knuten med=P Helt oumbärliga är de, indeed.

Stef sa...

Själv har jag problem med båda könen. Jag tycker att de alla har sina obehagliga sidor. Vad är det för fel på mig, bullen?

Eller nåja, det är väl några händelser i barndommen som gjort att det tog jäkligt lång tid för mig att fatta det här med vänskap överhuvudtaget. Jag såg det länge som någon klyscha som jag inte fattade varför andra följde. Det var inte det att jag VAR ensam, utan snarare att jag kände mig ensam, och gjorde mig ensam. Och jag är fortfarande världens sämsta människa på att höra av mig till mina vänner, men för ungefär ett år sen hajjade jag att de VAR mina vänner. Innan var det liksom "ja, vi hänger väl ibland, hen är trevlig och verkar inte ha något emot mig, men vaddå? är vi kompisar?" Jag kunde liksom aldrig sätta den etticketten på folk, och undrade jämt vad som gjorde att andra vågade det. Såhär i efterhand inser jag att jag haft många vänner enda sedan jag var liten.