Silhuetter

Mina kära vänner på Myling Media släpper äntligen sin skräckantologi Silhuetter och jag träffade en av dem idag och fick mig ett alldeles eget recensionsex! Flashigt värre! Så, sagt och gjort, jag började såklart läsa redan på vagnen hem.

Antologin inleddes starkt av Lars Krantz, som jag är supersvag för (otroligt begåvad tecknare som direkt för tankarna till Charles Burns - och det, för er oinsatta, är inte att säga lite det) och ribban är därmed satt otroligt högt redan första sidan. Krantz har, och det här vill jag inte alls säga som en förlämpning, tvärtom - en naturlig svärta i sig som i princip är oemotståndlig och hur i helvetet han lyckas med att få saker att se så delikat äckligt ut är gärna något han får dela med sig av till mig. Minst sagt en talang jag skulle vilja besitta.

Jag kanske borde tillägga att jag inte är nån direkt skräckfantast, så den skräck jag upplever (förutom mina egna neuroser) kommer främst från film och att Myling vågar sig på det här: att fösa ihop två redan svåra medier... harregud. Ambition råder det alltså ingen brist på här.

Näst ut är Olle Falk som tushlaverat en hiskelig historia om vanföreställningar, ond, bråd död och sexuella preferenser som får en tragisk utgång. Olle och jag gick i samma klass i Hofors och satt i ateljér som vätte mot varandra så, jag är möjligen lite jävig en bit framöver. Dock kan jag helt opartiskt säga att Olles styrka alltid legat i hans berättande och främst i hans högst personliga språk, som av nån förunderlig anledning alltid kommer ut som att det är den mest naturliga saken i världen.

Därefter följer ännu en gammal klasskamrat; Joel Thorn - som alltid lämnar mig suktande efter mer och den här gången berättar han en historia med Jeffrey Dahmers lägenhet som utgångspunkt. Den lite kladdiga stilen bygger upp en härlig stämning, men tyvärr blir jag lite besviken på slutet. Med Dahmers minst sagt färgglada dödande trodde jag när jag såg första sidan, att Joels serie skulle färgas av detta, eftersom det finns så mycket att ta från och bristen på gore gjorde mig lite besviken.

Näst ut är Valentin Schönbeck, som bjuder på historien Småfolk och hur mycket jag än älskar Valentins berättande, bilder, tecknarstil och känsla så kommer jag inte från det faktum att jag lämnas med för många frågor kring serien. Vem? Vad? Hur? Varför? Vilket känns väldigt trist när serien är så väl genomförd i övrigt.

Martina Bergsjö ger sen sin version av H.P Lovecrafts The Statement of Randolph Carter i blyerts och fabelform och jag tycker att hon fångar Lovecraftkänslan ypperligt! Det är intimt, mysigt och hon räds inte för att skildra tid, tysta resor och tysta känsloyttringar från karaktärerna vilket gör Lovecraftkänslan ännu tydligare.

Därefter följer Simon Lundberg upp med ett gäng surrealistiska, ja... ensidors... De kallar det för "Galleri" i innehållsförteckningen, så jag får köra på den definitionen. Ärligt talat förstår jag dem inte. De är väldigt snygga, men jag förstår dem inte. Å andra sidan skulle jag inte klara av att tänka abstrakt om mitt liv hängde på det, så felet är nog mitt eget här.

Johannes Streith följer upp med en historia om en tragisk förväxling, brustna hjärtan och bakverk. Han driver på historien mycket effektivt men... Jag hade velat se mer blod. Och mer svärta. För jag vet att han har det i sig.

Lina Blix knyter ihop Silhuetter med sin historia Begotten och bygger upp en schysst stämning med sina helsidesillustrationer blandad med vanlig, hederlig text på motstående sida och man märker direkt att tjejen har något, men att man vill se mer. Få veta mer. Historien känns för kort men å andra sidan lämnas man med att man vill se och ha mer, vilket inte är ett helt dåligt sätt att avsluta en antologi på.

På det stora hela är Silhuetter mysig, väl genomförd läsning men blir man rädd? Nej. Inte jag iallafall. Men jag tror inte heller att det var Mylings största syfte med antologin, snarare att tänja på gränserna och SE vad seriesverige går för samtidigt som man håller det på rätt nivå. De försöker inte vara Dark Horse Book of... Ni vet. Utan göra sin egen grej. Utan att försöka vara amerikanska eller Galago. Och en sådan motpol behövs definitivt.

Releasefesten för Silhuetter äger rum på Club Social (Magasinsgatan 3, Göteborg) den 24e september, så pallra rumpan dit och införskaffa ett ex, mingla med Mylingarna och mig. Det blir kul och.. Dessutom är vi jävligt snygga allihopa.