Love is taking that dive, then getting really comfortable and peeing in the pool

För ett tag sen blev jag hembjuden på tequila-galej hos min vän Marcus, så jag tog pojkvännen i handen, lite dricka i den andra och gav mig iväg. Hade inte tänkt dricka tequila, eftersom en svag klocka ringde i bakhuvudet som antydde att det fanns en anledning till att det var flera år sen jag drack det sist. Kvällen var trevlig, och mycket sprit slank ner (jag har ju en viss svaghet för whiskey) och tequilan gick ner utan problem. Pojkvännen tackade för sig före midnatt men jag stannar kvar. Efter ytterligare 4-5 tequilashots var jag så packad att jag var vindögd, så jag kände det att det nog var dags att säga godnatt, så jag tog farväl och satte mig på spårvagnen. Väl avstigen kände jag mig förvånandsvärt stabil, men så fort jag stod i tamburen så slog det bara över. Jag slet av mig alla kläder, hällde upp ett skitstort glas vatten, nakenkramade pojkvännen och svor heligt att jag aldrig mer skulle dricka igen. Pojkvännen hånskrattar, kramar om mig och säger att det nog är bäst att jag går till sängs. En relativt vanlig avslutning, alltså. Men det är här det hela tar en obehaglig vändning.

Efter ungefär två sekunder i horisontalläge vrider det om i maggropen på mig, jag kutar till badrummet och projektilkräker ner vår (då) fluffiga badrumsmatta. Projektilkräksstråle no. 2 hittar dock toastolen. Så även no. 3, 4 och 5. Pojkvännen har under den här tiden förvandlats till Florence Nightinggale och säger åt mig att lägga mig i duschen, så jag absorberar vatten på NÅT sätt (eftersom det är tydligt att orala intag är att glömma i nuläget.) Det här låter ypperligt i mina öron, vattnet är varmt och skönt och inom kort somnar jag i duschen. En liten detalj har jag dock glömt - jag har somnat med min fylliga bakdel så den exakt täcker golvbrunnen och under min tupplur i duschen har jag lyckats översvämma inte bara badrummet utan även hallen, köket och en bit av sovrummet.

M väcker mig när han upptäcker detta och säger att jag inte får sova i duschen mer, slänger på mig en badrock och lägger mig i sängen. Men - det tar inte slut där - både han och jag har glömt att jag har MONSTERMENS, så på min korta promenad in i sovrummet hinner även en viss mängd blod droppa ner på vårt redan översvämmade golv, där det även blandas med lite kräksrester - något hunden tycker är både roligt och gott, så han går efter och lapar i sig allt äckel med stor aptit. Jag somnar som en stock och vaknar 2-3 timmar senare av att hela min underkropp och en stor bit av torson ser ut som de sista scenerna i Carrie. Går och sköljer av mig, tar på mig ett par trosor (med binda) och på vägen tillbaka till sovrummet ser lägenheten helt normal ut, förutom att min älskade sover med ett irriterat uttryck på soffan.

Dagen efter får jag allt återberättat för mig, efter att jag kräkts ytterligare fem gånger och M berättar att han spenderade cirka två timmar efter jag däckat med att moppa upp allt äckel jag lyckats åstakomma sen jag kom hem. Och att han sov på soffan för att det luktade för mycket fylla i sovrummet.

Imorgon firar vi 4 år ihop och av någon bizarr anledning så älskar han mig fortfarande. Men jag är inte mindre tacksam för det. Älskar dig, beybe!

(Inläggstiteln är f.ö ett citat från låten Love is av Bo Burnham, för den som undrar)