Infall.

När jag åkte hem från jobbet i fredagsnatten satt jag och slöläste dagens gamla Metro, där jag fick syn på en annons om att de sökte mentorer till tonåringar. Kraven var att man var över 20 och en vanlig, vettig vuxen. Huruvida jag är vettig och vuxen får andra avgöra, men jag är iallafall över 20. Så jag anmälde intresse. Jag vet inte om jag har så mycket att erbjuda en tonåring, men jag vill jag tro att jag är rätt duktig på att lyssna och det kanske bara är det som behövs, men efter veckans rapporter om homo-kids i USA som tar livet av sig så känns det som att det är det minsta man kan göra. Jag minns ju själv hur dåligt jag mådde i tonåren och om jag hade haft en utomstående vuxen att vända mig till så kanske jag inte alls utvecklat ett självskadebeteende eller begått lika många misstag. Det känns som något som är värt att offra lite av sin tid på.