måndag, oktober 04, 2010

Jag vill inte vara rädd. Jag tänker inte vara rädd.

När de första rapporterna om mordet på Elin började komma in förra helgen hörde min fina lillasyster av sig och sa att hon ville ge mig en pepparspray. Jag svarade att det är snällt av henne att oroa sig, men att jag inte ville ha nån. Syrran, som är bra på de flesta sätt men är väldigt envis och har svårt att ta ett nej, så hon pressade på. "Alla är inte hundrädda" och jag går ju oftast hem från vagnen utan hund, oavsett, jobbar kvällar och helger mycket etc etc, men jag känner det att nej. Jag vill inte. Jag tänker inte vara rädd. Jag har statistiken på min sida här och även om det som hänt Elin är fruktanvärt, så hör det till undantagen. Om jag ska gå och vara rädd för nån så är det min egen sambo, liksom. Sådant våld mot kvinnor är betydligt vanligare. För att inte nämna mäns våld mot män.

När jag bodde i Sydafrika gick jag sällan/aldrig ensam. Alltid i sällskap med någon. Vissa kvällar fick jag eskorteras de 100 meter som det var till universitetets portar av vår dörrvakt (ja, vi hade dörrvakter i vår dorm, en vid vardera ingång) men där var hotbilden en helt annan än här. Och det var vidrigt. Folk blev rånade på campusområdet, på dagtid och våldtäkter och mord var EXTREMT vanliga. Jag hatade att behöva kolla mig över axeln konstant. Hatade det. Jag tänker inte leva så igen, så länge jag kan undvika det. Så därför andas jag en extra gång varje gång jag läser något i tidningen om våld mot kvinnor och tänker statistik. Jag blir lugn av statistik. Jag hatar att mina medsystrar ska gå och vara rädda, att det ska finnas psykon därute som inte kan ta ett nej, att man för sin egen säkerhets skull nästan måste förutsätta att alla män är potentiella våldtäktsmän, för att man inte vet säkert förrän man blir antastad. Jag har ingen lösning. Jag önskar att jag hade det. Jag vet, nästan med all säkerhet, att att misstro sina medmänniskor och vagga in sig själv i någon sorts falsk trygghetsbild inte hjälper heller.

2 kommentarer:

Stfn sa...

Som kille vågar man knappt gå om man har en tjejframför sig i dagens samhälle utan att oroa sig för att hon ska tro att man är en våldsman.

Jag hatar det också.

Elin J sa...

Konstigt nog vet jag faktiskt hur det känns, haha (som tjej som klär sig praktiskt och bekvämt och 1.85 blir jag ofta misstagen för man när det är mörkt. Man märker liksom hur tjejen framför slappnar av direkt efter hon sett mitt ansikte i nån gatlampa.) Det är inte särskilt roligt det heller, det har du rätt i. Gah, frustrerande på så många nivåer. (inte att jag blir misstagen för man då, utan att alla blir misstänkta/rädda)