Självporträtt är inte det enklaste. Man kan antingen teckna verklighetstroget [snark] ELLER så tecknar man sig som en karikatyr i cartoonform. Jag föredrar det sista, då jag kan teckna mig smalare än vad jag egentligen är och snygga till migsjälv lite. Det ska man ju egentligen inte göra.
Som serietecknare är det ju nästan kutym att rita sig själv fulare än vad man är i verkligheten. Johan Wanloo är typ två meter lång, men tecknar sig själv som en långhårig oompaloompa medans min gamle lärare, Johannes Streith, tecknar sitt trådsmala anlete som en svettig köttbulle. Daniel Clowes ser sig själv som rätt menlös, och Lisa Medin tecknar sig själv som ett litet penntroll.
Sin egen feja har man ju alltid nära till. Jag speglar migsjälv 5000 gånger om dagen i snitt och borde känna till mitt ansikte bättre än något annat. Men så är det inte. Jag glömmer alltid bort vilken jävlig näsa jag har, t ex. Den är inte för liten, eller för stor, men jag har ett fett jävla näsben som sabbar när man vill teckna näsor relativt enkelt. Något annat som jag totalignorerar är mina ögon. De är stora och fina, men sluttar lite neråt, så jag ser alltid lite lessen ut. Jag ser migsjälv som en rätt glad jävel, så det stämmer inte alls överens med min självbild och går därför bort. Brösten brukar jag teckna i dess rätta storlek; dvs stl small. Varför ljuga? Små bröst är dessutom ovanliga i serier och jag försöker göra min del. Något annat som jag dock förstorar är mina öron. Jag har supersmå öron i verkligheten och drömmer om att få se ut som en apa.
Sen har vi de där "bristerna" som jag älskar att teckna. Ringar under ögonen och putmagar på kvinnor. Lovely. Det är nog de gamla egyptierna som påverkat mig tror jag.
Är det jag som blev tappad på huvudet lite för mycket som barn, eller är inte hela Peter Pan-grejen jävligt het?
Jag menar... Ung, tight kille som flyger in i ens sovrum och busar, liksom! Med vinden i håret och löv i öronen... Och han vill aldrig bli vuxen, heller. M klär fantastiskt bra i grönt, och han ser ut lite som ynglingen Pan. Jag tror att det är filmen Hook som förstört mig.
Killen som spelade den unge Peter var bara så snygg att den prepubertala Elin fick en fetish för livet. Alla killar jag attraheras av har något PP-drag, om man tänker efter...
Som att det inte är nog att man lider av Peter Pankomplex, liksom.
Här till vänster ser ni det gottaste man kan smörja in sina läppar med these days. Lypsylberoende som jag är kan jag definitivt säga att Rosebud delar förstaplatsen med försvarets lypsyl. Eller nej, det vinner [det luktar ju godare].
Jag detoxade mig från lypsyl i höstas och det var en lååång och smärtsam period, som gick över då vintern kom, för jag blir torr som fnöske då och eh... Att ha fnasiga läppar, när man har dem i min storlek är helt enkelt inte särskilt snyggt eller bekvämt.
Jag har alltid haft komplex för mina läppar. Eller, ja, sen jag var 5 kanske. Som en ordentlig pojkflicka slog jag mig ofta och gärna, och fick fläskläppar stup i kvarten. Efter ett tag hade jag smeknamet "fläskläppsflickan" i kvarteret. Sen blev man äldre, typ 14, och då blev mina läppar helt plötsligt negerläppar eller kuksugarläppar. Eftersom jag varken var eller är neger och inte var särskilt intresserad av att suga kuk när jag var 14 var detta inte heller något sådär superkul.
Jag använde ofta lite foundation på läpparna, dagar då de såg för röda ut för att förminska dem. Jag använder bara läppstift när jag ska på maskerad, för jag känner mig som ett 10öres luder/porrskådis i läppstift. Foundationtricket kör jag fortfarande.
Ibland får jag allergiska reaktioner i samband med stress/saker jag ätit och då brukar mina läppar svälla upp till något monstruöst och jag känner mig som en fisk i 2 dar. [Tänk avsnittet av Absolutely Fabulous när Patsy sprutar in collagen i läpparna. Eller värre.] Folk som har sett det kan intyga hur illa det blir...
Sen har vi prestationsångesten som kom då man skulle till att suga kuk, iom att killar hade vissa förväntningar med de här KSL, att jag helst avstod. Men med ålder kommer mognad, och jag har insett att det är en av mina bästa sidor. När vissa betalar dyra slantar för att få vad jag har kan jag ju inte göra annat än gilla läget. Dessutom har jag inga bröst, så något som kompenserar förtjänar jag, fan.
Andra komplex:
Mina små öron, mina stora fötter och mitt näsben. There. Känns bra att ha det sagt, liksom.
Fast det är ju bara det fysiska.
Självporträtt är inte det enklaste. Man kan antingen teckna verklighetstroget [snark] ELLER så tecknar man sig som en karikatyr i cartoonform. Jag föredrar det sista, då jag kan teckna mig smalare än vad jag egentligen är och snygga till migsjälv lite. Det ska man ju egentligen inte göra.
