Har hamnat i något sorts kreativt limbosom består till 90% av självhat och till 10% av självömkan och jag kommer på mig själv med att rikta bittra tankar mot allt och alla - men sånt här händer, det går över och det är bara att vänta ut det. Försöker skynda på processen med bra film och bra serier för nya intryck, färger, former. Konst (fast det är i viss mån kontraprodutivt, eftersom jag är pissdålig på att måla och då förbannar mig själv över att jag minsann i kan det heller.)
Jag är medveten om att jag i många lägen kan verka tjatig och förbannat känslig när det kommer till det kreativa v/s självförtroendet v/s självkritik och jag funderar ofta på om det bara inte är bättre att hålla käft om det och låtsas som att allt är lugna gatan, men så kommer jag på mig själv att snubbla förbi random fjortisblogg där jag möts av ett fejkad självförtroende, dåligt redigerade bilder på blogginnehavaren och intalar mig själv att det behövs en motpol. Schmut sa något liknande efter Blogawards som jag håller med till fullo.
Jag vill inte vara yta. Jag vill att ska veta att jag är en människa med och att jag, oavsett hur mycket jag älskar att teckna, ibland hatar att jag älskar det och att jag mår så förbannat dåligt när jag inte kan. När the white sheet of death stirrar tillbaka på en och man blir frustrerad och arg för att man vet att det finns därinne.
EDIT: Om jag mot alla förmodan har en snuskrik läsare som vill muntra upp mig lite, skulle de här ta mig en bra bit på vägen. Jag har storlek 41.
2 kommentarer:
ahh.. Känner såååå igen mig. Det är fan HEMSKT med ett vitt papper som bara ligger där och det enda som händer är att man plötsligt tecknar sämre än en 2-åring...
White sheet of death var verkligen ett bra uttryck! Exakt så känner jag nu, fast jag egentligen har två roliga uppdrag att göra.. what to do..
Skicka en kommentar