Lite ytlighet har ingen dött av.

Så, jag svängde förbi MUS igår för att fylla på mitt bassortiment lite och impulsköpte ett skitnajs RÅSA läppglans. Aldrig har tiden varit så inne för egobilder som då! Såhär gör amatörmodebloggaren Jonsson:
Försök ett: Se nonchalant ut, men råka inte bli det av bara farten. Då ser det ut som ovan.
Försök två: Efter X bilder där du ser ut som ett grottmongo tar du till Blue Steel - för en klassiker är alltid en klassiker.
Om du i din glädje råkar få syn på ett par pumps som matchar ditt nya, fina läppglans, köper dem dagen efter och sen får för dig att du vill visa upp dem: stäng inne ditt djur så den inte går in i bild i nåt kritiskt ögonblick med självutlösaren.
Sen kanske du inser att det är roligare att ge monstret lite lovin' istället för att få med hela din kropp i en osynlig låda och samtidigt visa upp skorna på bästa sätt, det här är internet - inte Americas Next Top Model. Ge upp. Blogga. KLART!

Enkät: Hur könstereotypt är ditt förhållande?

Hanna uppmanade sina bloggläsare att svara på dessa frågor:
Namn: Elin Jonsson
Kön: Kvinna
Ålder: 26 (idag, t.o.m!)
Bor: Göteborg, Kortedala
Bor ihop med partner: Ja, sen ca. 2 år tillbaka.

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande?
Datorerna, tv, dvd och spelkonsoller fixar han, men att skarva sladdar och trixa med annan hemel är jag. Jag är den som sätter ihop alla IKEA-möbler med. Och borrar!

Vem är bäst på matlagning?
Jag. Han gör dock jättegod lasagne. Jag gör jättegod... allt annat.

Vem lagar vardagsmaten?
Till vardags blir det lätt korv och makaroner om han ska fixa maten. Jag gillar min mat, variation och att laga mat till folk så jag gör helst majoriteten av maten. Rent egenintresse, alltså.

Vem lagar lyxmaten?
Jag. Matlagning och bakning är lite som meditation för mig, på nåt vänster.

Vem städar?
Det är rätt jämt där, men han plockar undan mer och oftare än vad jag gör. Jag dräller mest, men tvättar mer istället.

Vem sköter avloppet?
Benhårt varannan gång, eftersom vi hatar det så jäkla mycket.

Vem är bäst med bygg?
JAG! Eller, jag har iaf inte blivit överbevisad än.

Vem är mest mån om att inreda?
Jag. Även om han uppskattar det väldigt mycket, eftersom vi är ett par hemmaråttor. Det är nog bara det att jag är bättre på att ta tag i det.

Vem har mest kläder?
Han. Marginellt mer.

Vem tjänar mest?
Han. Han har i allafall högre timlön.

Vem tar oftast initiativ till sex?
Utan tvekan jag. Jag kan bli rätt tjatig.

Vem vill oftast mysa?
Vi vill nog mer än vi gör det, eftersom vi värderar vår egna tid och utrymme så mycket så vi tar ut myspauser nån gång om dagen som ett gemensamt beslut. Och så tvingar jag honom att "natta" mig.

Vem ringer mest?
Till varandra eller överhuvudtaget? Oavsett är det nog jag, men jag ringer väldigt sällan till folk. Samma sak med honom.

Vem SMS:ar mest?
Jag.

Vem festar mest?
Jag. Men det gör jag så sällan numer så det räknas knappt.

Parmiddagar?
Vi har haft en. Det var rätt trist.

Vem har svårast för att möta den andras vänner?
Svårt att säga, jag blir oftast nervös i sociala situationer medans han är svårtillgänglig vid första träff oftast.

Föräldrar?
Eftersom mina bor i Norrland träffar jag hans mer, något jag inte har nåt emot alls. Jag gillar hans familj jättemycket och skulle gärna träffa dem mer om jag fick!

Vem tycker bäst om barn?
Ingen av oss är särskilt barnkär. Han har dock väldigt bra hand med barn.

Din partners intressen?
Dataspel, historia, design.

Dina intressen?
Serier, teckna, bloggar.

Vill du lägga till något?
Han duschar och myser till det i badrummet mer än jag. Jag är systematisk och klar på 5 minuter, medans han kan tända ljus och hålla på och tvaga sig i nästan en timme.

Snart kommer min syster hem!

Ibland tror jag att vi är samma person.

Efter drygt ett år isär kommer hon äntligen hem från Roma och ingen är mer pepp än jag! Min syster är verkligen en av mina bästa vänner, fast med en stark fördel - jag får skrika och bråka med henne! Bra som confidante och att kasta mattor på för att göra sig av med spänningar och dyl. YEY!

Ett svamligt och osammanhängande inlägg som möjligtvis saknar poäng

En skärmdump av ett WIP som inte alls har med inlägget att göra utan bara finns här för att du inte ska skrämmas bort av harrangen av text som finns nedan.

Linnea* tipsade om en sjukt bra TED-video där Elizabeth Gilbert pratar om kreativtet, ni borde se den. Elizabeth kommer bl a till slutsatsen att kreativitet är något man har lite till låns från en högre instans och att det är lite en plikt att nära och utveckla den här stafettpinnen man fått. Och det är ett intressant resonemang, eftersom det kräver så mycket tid och engagemang att försöka sig på en "kreativ" karriär. Om man ens får en karriär av det i slutändan, det är ju inte heller säkert. Hon har rätt kan jag tycka, i viss mån, men samtidigt är det ju också en sån otroligt självisk handling. Att ens ge sig på det här. Jag tänker ofta på varför man fortsatte teckna, när ens klasskamrater slutade (ni vet, runt typ tolv så skiljs agnarna från vetet) och för min egen del var det för att jag så hopplöst ville ha det som roll. Att vara "den som är duktig på att teckna" istället för "den långa", för det var ju inte direkt tal om att bli "den populära/snygga", inte heller "geniet" eller nåt sånt. Jag fick lång-epitetet ändå, folk tenderar att fokusera på hur man ser ut istället för vad man gör och det kommer nog inte förändras. Så mycket av varför jag fortsatte låg nog i det, förutom att jag tyckte det var roligt, men det gjorde mig också till en någon i det grundskolesammahang där det spelade sån enorm roll att ha just en sådan.

Min bästa kompis gick på en liten byskola från åk. 1-6 men när vi började sjuan slogs alla byskolor ihop och man gick högstadiet tillsammans. Hon var "den som kunde teckna" i sin tidigare klass, så när vi började i samma (har hon avslöjat senare) hatade hon mig lite för att hon nu fick konkurrens. Jag var ju dum i huvudet och gick vidare till en hel skola med "de som kunde teckna" men fick samtidigt lite perspektiv på rollen och ägnar nu mina sena, ensamma timmar åt att grunna på den. För ja, man har fortfarande en roll som är intressant - att vara kreativ är en attraktiv egenskap (dock kan den vara svår att få ragg på, enbart, men det funkar på vissa) och begreppet kreativ har nog...inte urvattnats, men det lider av inflation. Så många vill gärna se sig som kreativa idag att man bara behöver starta en blogg för att räkna sig till den skaran i princip. Och som någon som faktiskt lägger ner mycket tid och möda på min kreativitet kan jag bli jävligt förbannad på att bli placerad i samma fack som sådana.

Samtidigt premieras ju inte riktig kreativitet som den bör heller, vilket är ännu en grej som får mig att gnissla tänder, men det är ett annat inlägg. För att vara extra bloggosfärisk tänker jag referera till senaste avsnittet av Bella & Tyra show, där de bjöd in Kissie och efter blandad pajkastning och obekväma situationer tar upp Kissies serier, och Blondinbella präktigt säger att hon så gärna skulle vilja se mer av Kissies kreativitet i bloggen, eftersom det verkar göra henne glad. Men Bella förstår nog inte att folk i stort är jävligt ointressade av kreativitet när det bjuds beefar, tonårskax och dagens outfits. Det är ett koncept som går hem, för ytlighet och mänskligt drama är alltid lättare att ta till sig än något så subjektivt som en illustration. Vi lever i en kultur där vi blir matade med vad som är en do och vad som är en don't med kläder, men för en lekman känner man inte till vad som utgör bra konst och dålig konst, heck, det_ vet_ inte_ ens_ jag!

Vad hade jag för poäng att göra här? Eh, jo. Jag tror inte alls på gudomlig inspiration som en kreativ driftkraft, jag tror det är vårt ego och självintresse som får oss att vilja satsa på det här. Spela roll om man har talang eller inte, vissa kör på ändå. För att man hamnar i ett sammanhang. Och det är väl det vi alla letar efter, oavsett vad vi försöker oss på.
*Som typ personifierar vad jag menar när jag pratar om engagerade läsare.

Min konstnärliga ångest och smärta.

Nej, skämt åsido, men det känns som att jag borde förklara varför jag uppdaterat så dåligt. Saken är den, gott folk, är att jag är en otroligt splittrad person när det kommer till mitt egna skapande - jag vet inte om det framgått här i bloggen eller int. Vad det beror på vet jag inte, det verkar vara jävligt vanligt bland mina skapande vänner med. Kanske spelar det in att jag är född mellan två stjärntecken, vem vet? Anyhoo.

Jag älskar att ni vill läsa mig, jag älskar att jag har en publik och en otroligt engagerad sådan, dessutom. Kruxet är bara det att jag blir så förbannat tävlingsinriktad, börjar fokusera på besökssiffror och placeringar på bloggtoppen och hur jag själv står i förhållande till andra illustrationsbloggar. Men jag är småsint, lider stundtals av hybris och är sjukt missunsam, så jag tar det personligt när vad jag anser "sämre" illustrationsbloggar får sjukt många kommentarer/besökare. Jag är en kommentarshora, jag älskar uppmärksamheten ni ger mig och jag mäter mitt eget värde genom de som uppmärksammar mig, vilket inte är särskilt sunt och plötsligt intalar jag mig att jag borde börja spotta ur mig snabbt gjorda alster bara för att få upp besöksstatistiken, som man ser i många bloggar. Men jag vill inte göra sånt. Jag vill göra ordentliga grejer, helt enkelt. Saker med..bakgrunder, t ex. Sånt tar tid för mig.

Kontentan är att jag behövde komma bort lite, försöka hitta något sorts egenvärde. Koppla bort, prata med andra kreativa människor (bl a Nikhil Singh, fantastisk serieskapare från Sydafrika som jag numer kan räkna som en personlig vän) och fokusera på det som är viktigt. Varför jag skapar överhuvudtaget. Och det är inte för kommentarernas skull, för berömet eller något sånt. Det är helt enkelt bara för att jag måste. För att jag kan. Jag glömmer det ibland.

Blue Orchid

- Kolla beybe! Jag har köpt en ny blomma!
M: - Nejdu. Du har köpt SALLAD i en rosa kruka.
- ... Whatever. Det är bara en statist-växt ändå. Men tack för din entusiasm.

Och eftersom jag lix tantbloggar om mina blommor kan jag lika gärna uppdatera er med min orkidé (som jag är så stolt över) eftersom den blommar igen! Trodde inte att jag hade förmågan till att lyckas med det, men se på fan! Trixet är att jag vattnar den en gång i månaden med vatten som jag blandat med mitt eget mensblod! Du tar en hink, plus en färsk tampong och låter den dra en stund, likt en tepåse. Supervatten klart!
Nej, alltså, det gör jag inte. Jag är eklig, men det finns gränser. Dock har jag läst nånstans att det ska funka.

RÖSTA PÅ MIG!

Ok, mina älskade och trogna läsare - vill ni göra mig sjukligt, nästan på gränsen till vansinnigt glad så klickar ni in er på bannern här och RÖSTAR $5 på mitt tryck, som ni kan se i fint upplöst version i inlägget nedan så det här blir en t-shirt! Snälla, snälla, snälla! Är ni inte medlemmar så BLI det då, för de har sjukt fina tees där till skäliga priser och om ni är snälla så kan jag få min grej tryckt! Pretty plx!

Processing...

För ett tag sen hade jag som vanligt svårt med det hära att man måste somna i skälig tid inför en tidig arbetsdag, och som vanligt är det då jag blir mest inspirerad. Min första tanke var bara att teckna en (hör och häpna) naken tjej täckt med slem. Tankekedjan blev då: naken tjej- massa slem- hur kan man ursäkta att hon är slemtäckt? - slemmiga saker - musslor - tjej i mussla - GÖR EN REMIX PÅ BOTTICELLIS "VENUS FÖDELSE".

Ovan ser ni de första skisserna. Jag tog bort zefyrerna och horaen från orginalmålningen, eftersom jag helst ville slippa att crowda bilden med en massa folk och att den skulle vara så fristående som möjligt, mest för att jag tänkte att den kanske skulle funka som ett t-shirttryck så småningom. Jag har på sistone bestämt mig för att det inte går att ha det så att min älskade har fått två designs tryckta på Threadless, jag måste ju också få det. Så jag ska lägga upp den för röstning där, så får vi se om jag håller måttet. Det är även därför jag bara använt 8 färger och den creme-färgade bakgrunden ska representera t-shirtfärgen den ska tryckas på, om jag mot förmodan skulle ha fet tur och få den tryckt.
Även om första rådjuret var helt OK, kände jag ändå att den inte riktigt var vad jag eftersträvade, så den fick gå. Molnen... Shit alltså, man tror att det ska vara enkelt, men jag tycker verkligen att det är assvårt. Tecknade nog 3 (ytterligare en finns här) versioner innan det slutade upp såhär:

Vad säger ni? Duger den?

Love is taking that dive, then getting really comfortable and peeing in the pool

För ett tag sen blev jag hembjuden på tequila-galej hos min vän Marcus, så jag tog pojkvännen i handen, lite dricka i den andra och gav mig iväg. Hade inte tänkt dricka tequila, eftersom en svag klocka ringde i bakhuvudet som antydde att det fanns en anledning till att det var flera år sen jag drack det sist. Kvällen var trevlig, och mycket sprit slank ner (jag har ju en viss svaghet för whiskey) och tequilan gick ner utan problem. Pojkvännen tackade för sig före midnatt men jag stannar kvar. Efter ytterligare 4-5 tequilashots var jag så packad att jag var vindögd, så jag kände det att det nog var dags att säga godnatt, så jag tog farväl och satte mig på spårvagnen. Väl avstigen kände jag mig förvånandsvärt stabil, men så fort jag stod i tamburen så slog det bara över. Jag slet av mig alla kläder, hällde upp ett skitstort glas vatten, nakenkramade pojkvännen och svor heligt att jag aldrig mer skulle dricka igen. Pojkvännen hånskrattar, kramar om mig och säger att det nog är bäst att jag går till sängs. En relativt vanlig avslutning, alltså. Men det är här det hela tar en obehaglig vändning.

Efter ungefär två sekunder i horisontalläge vrider det om i maggropen på mig, jag kutar till badrummet och projektilkräker ner vår (då) fluffiga badrumsmatta. Projektilkräksstråle no. 2 hittar dock toastolen. Så även no. 3, 4 och 5. Pojkvännen har under den här tiden förvandlats till Florence Nightinggale och säger åt mig att lägga mig i duschen, så jag absorberar vatten på NÅT sätt (eftersom det är tydligt att orala intag är att glömma i nuläget.) Det här låter ypperligt i mina öron, vattnet är varmt och skönt och inom kort somnar jag i duschen. En liten detalj har jag dock glömt - jag har somnat med min fylliga bakdel så den exakt täcker golvbrunnen och under min tupplur i duschen har jag lyckats översvämma inte bara badrummet utan även hallen, köket och en bit av sovrummet.

M väcker mig när han upptäcker detta och säger att jag inte får sova i duschen mer, slänger på mig en badrock och lägger mig i sängen. Men - det tar inte slut där - både han och jag har glömt att jag har MONSTERMENS, så på min korta promenad in i sovrummet hinner även en viss mängd blod droppa ner på vårt redan översvämmade golv, där det även blandas med lite kräksrester - något hunden tycker är både roligt och gott, så han går efter och lapar i sig allt äckel med stor aptit. Jag somnar som en stock och vaknar 2-3 timmar senare av att hela min underkropp och en stor bit av torson ser ut som de sista scenerna i Carrie. Går och sköljer av mig, tar på mig ett par trosor (med binda) och på vägen tillbaka till sovrummet ser lägenheten helt normal ut, förutom att min älskade sover med ett irriterat uttryck på soffan.

Dagen efter får jag allt återberättat för mig, efter att jag kräkts ytterligare fem gånger och M berättar att han spenderade cirka två timmar efter jag däckat med att moppa upp allt äckel jag lyckats åstakomma sen jag kom hem. Och att han sov på soffan för att det luktade för mycket fylla i sovrummet.

Imorgon firar vi 4 år ihop och av någon bizarr anledning så älskar han mig fortfarande. Men jag är inte mindre tacksam för det. Älskar dig, beybe!

(Inläggstiteln är f.ö ett citat från låten Love is av Bo Burnham, för den som undrar)